Att säga ifrån

Nyhetsflöden överallt handlar just nu om #metoo. Inte en dag för tidigt att kvinnors berättelser om hur det är att vara kvinna kommer fram. 

Det började med Harvey Weinstein, men har sannolikt inte slutat än på länge. Där berättelserna säger något om vår samtid som alla vetat om, men ingen har pratat om. 

Det ska bli spännande att se hur detta kommer skildras på film. För det är jag övertygad om att det kommer göra, många gånger på många sätt. Och återigen påminns vi om hur viktigt det är att samtiden speglas ur fler perspektiv. 

Hur är det att anpassa sig efter sexuella gliringar, ett nyp här och där, eller till och med att ge sex? För att få ett jobb, eller få ha kvar ett jobb eller bara för att det blivit så normaliserat att det inte ens framstår som en anpassning och en kränkning. 

Eller hur är det att veta att en har överträtt gränser, men inte ens förstått det? För att det speglar omklädningsrumssnacket, för att det är så normaliserat. Vad händer i en när upptäckten trillar ner?

Eller hur är det att ställas vid en kollektiv skampåle, där alla män speglas som Harvey Weinstein och där den egna maktlösheten inte alls har givit ens tillfälle att utdela ett nyp?

Berättelserna kommer bli lika varierade som variationen bakom kameran. Vårt arbete med jämställdhet och mångfald känns  angelägnare än någonsin. Här har vi inte bara uppdraget att göra skillnad, vi har också ansvaret. 

Och det är det vi alla har nu. Skapa den skillnad vi kan utifrån den plattform vi har. Vissa med mycket makt, andra med lite. 

Men alla har vi en makt, att säga ifrån. Aldrig mer ska en så förtryckande tystnad få normalisera kränkningar.