#tystnadtagning #metoo

Det har tagit mig ett tag att skriva om det vi nu upplever. En historisk våg av vittnesmål om hur livet som kvinna är i allmänhet, men just nu i synnerhet i film/TV/teater/media-branschen. Jag har inte haft en chans att samla mig i floden av mediafrågor som här, här, här, här och här.

Utan att förringa den speciella situation som råder i dessa branscher; frilansliv, utseendefixering, stjärnstatus, manliga primadonnor som är ”bankable” och redan från start en mycket intim arbetsmiljö. Om en alltså bortser från att detta absolut gör denna värld extra utsatt så vet jag, av egen erfarenhet och från vittnesmålen på min FB-sida, att vad vi bevittnar nu i dessa redan mediaintensiva världar  finns i alla världar. Som jurist vet jag, och som kvinna.

Det handlar om en maktfördelning. Och det handlar om att det finns män som medvetet utövar sin makt genom sexuella trakasserier. De gör det även omedvetet, vilket också behöver medvetandegöras, men de vittnesmål vi får nu handlar inte om något annat än förtryck genom kränkning.

Det hör nu av sig kvinnor till mig, och berättar sina erfarenheter. Som händer just nu, inte bara åratal tillbaka i tiden. Det är alltså inte så att något har förändrats, kränkningar pågår.

Jag är så tacksam för dessa kvinnor som träder fram. Som ger oss alla en chans att försöka skapa förändring. Vad jag gör är att så fort jag får ett samtal eller mail så kontaktar jag det företaget eller organisationen vars chefer har ansvaret att skapa trygga arbetsplatser. Jag berättar, anonymiserat, vad jag vet, jag frågar vad chefen har för plan för att förändra och i de fall vi själva står för finansieringen till dessa bolag så kommer jag även följa upp. Jag kommer också rapportera direkt till kulturdepartementet.

Vi på Filminstitutet har redan krav på att filmproduktioner följer kollektivavtal, som också hanterar arbetsmiljöfrågor. Självklart kräver vi nolltolerans mot sexuella trakasserier, och det kommer vi nu säkerställa att bolagen har planer för. Vi kommer också kräva att bolagen som får våra pengar går en kort utbildning om allmän normkreativitet och självklart även sexuella trakasserier. Vi kommer utfärda green cards som blir ett krav.

Men planer och green cards ändrar inga kulturer. Det enda som skapar förändring är när det kommer konsekvenser. Och konsekvenserna måste komma direkt, på plats. Oavsett kostnad. För det måste vara värt något att upprätta en mänsklig och jämlik arbetsplats, annars blir det bara tomma ord. Och det måste ge resultat när både män och kvinnor säger ifrån mot trakasserier, för hur bryter vi annars tystnadskulturen som vi ALLA har bidragit till?

Det får alltså inte fortsätta det här med #tystnadtagning, den tystnaden måste brytas och det måste stöttas! Nolltolerans var ordet!

Nytt den 15/11: 

Just nu verkar många älska idén om att Filminstitutet ska stoppa stöd till Zentropa Danmark.

Det är inte vad jag sagt. Jag är inte intresserad av att straffa Zentropa, jag är intresserad av att stoppa sexuella trakasserier. Vad som varit kultur på Zentropa Danmark är för mig oacceptabelt, också hur de initialt har kommenterat #metoo. Jag har inte varit särskilt imponerad över vissa företrädare för svenska institutioner heller. Men de börjar alla vakna nu. Och då gör vi som vi sagt: vi tittar framåt. Om de har strategi och handlingar som tar tag i kulturen så är det ju precis vad vi alla vill, en förändring. Så vi följer vad som händer i dialog med dem. Men jag kommer inte bidra till ”att-huvuden-ska-rulla”, folktribunaler genom oss är inte aktuellt.