Allt nedan är taget från Calle Marthins FB-status som han publicerat. Jag publicerar här med hans medgivande.
DEN VERKLIGA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG SLUTAR PÅ FILMINSTITUTET
Så har jag kommit fram till den sista arbetsveckan som konsulent. Det har på många sätt varit två fantastiska år. Jag har lärt mig otroligt mycket. Jag hade en bild av arbetet som filmkonsulent som till delar visade sig stämma och till andra delar visade sig vara helt fria fantasier tagna ur luften. Jag har mött begåvade, rutinerade och enormt professionella manusförfattare, regissörer och producenter som uttryckt glädje, nyfikenhet, besvikelse och ilska över mina prioriteringar och beslut. Jag har mött hurrarop och jag har fått dörrar hårt igensmällda på mitt rum. De som får sina stöd beviljade har en tendens att vara något gladare över världens ordning än de som får avslag (fast ärligt talat är inte de som beviljas stöd heller alltid glada – de kunde ju fått mer pengar…). De som får stöd verkar däremot generellt tycka att konsulentsystemet är något bättre än de som inte får sin ansökan beviljad.
Jag förstår att man retar sig på konsulenterna. De sitter på mycket makt. Många, särskilt de som inte fått stöd på länge, tycker att det dags att byta system. Men som jag ser det är konsulentsystemet och dess värnpliktstanke – där vi alla delar och byter uppdraget mellan varandra över tid – det är det minst dåliga systemet, trots sina brister och risken att någon vill bli en liten småpåve som på sitt konsulentrum förtjust tänker på all makt man har på olika festivaler där man skrider omkring med kräkla och minkcèpe i form av en badge som det står Film commissioner på. Jag tycker alla inom filmbranschen som har huvudet någorlunda på skaft ska pröva att anta utmaningen att fördela stöd till en hungrande bransch. Det är lärorikt. Det gör dig ödmjuk att se hur hårt människor jobbar för att få sin dröm genomförd. Det gör att du varje dag måste fråga dig om makten har tagit dig, eller om du har tagit makten, som Ingvar Carlsson uttryckte det efter sina år som statsminister.
När jag slutsummerar mina två år kan jag konstatera att min del i processerna kring en films tillblivande har varit väldigt liten. Jag har varit tjänsteman som försökt sprida stödet över genrer och målgrupper. Tror det eller ej, men den egentliga makten ligger hos de enskilda filmskaparna och filmbolagen. För det är de som skapar projekten. Lita på mig – när man får ett projekt i sin hand som har potentialen och alla förutsättningar att lyckas – då känner man igen det. Och nu kommer jag säga något som kanske tar hus i helvete, men svensk film behöver fler bra projekt. Jag säger det inte på något sätt för att jag tror att jag kan det bättre än någon annan, inte alls, men efter att ha tagit del av närmare fem hundra projekt så kan jag konstatera att vi alla måste bli bättre på att ta fram projekt med stor konstnärlig och/eller publik potential. Det är för få riktigt stabila projekt i omlopp. Det är ett gemensamt ansvar vi har att se till att ändra på det.
Jag förstår att man vill kritisera en så stor maktfaktor som Filminstitutet. Filminstitutet har alltid haft mycket makt, men man har sedan det blev statlig filmpolitik fått ännu mer makt. Jag har full förståelse för att maktskiftet skapar oro i branschen. Men ur min synvinkel är mycket av kritiken missriktad.
En del människor anser att det blivit en politisering av besluten. Jag tycker det är ytterst märkligt att ingen frågat mig eller någon av de andra konsulenterna om hur det gått till sedan vi blev statliga i vår verksamhet. Man har retat upp sig på att VD nu tydligen ensam tar beslut om vilka projekt som ska få stöd. Och att det görs på grunder som är politiska eller att det kvoteras på grund av kön. Man har antytt att projekten ska vara ”angelägna” ur ett politiskt perspektiv, som i att det ska vara uppbyggeligt eller kanske till och med plakat-teater på vita duken.
Jag kan bara säga att det helt enkelt inte är sant. Att styrelsen sedan starten delegerat besluten till VD är numera bara formalia. Konsulenter har aldrig ensamma tagit beslut. På samma sätt som förut föreslår konsulenten stöd som sedan klubbas igenom. Och projekten bedöms på samma grunder som förut av både konsulent och controller. Konsulentens självständighet är lika stor nu som förr. Att vi blivit ombedda att förklara projektets originalitet, hantverksmässiga nivå och angelägenhet har efter ett initialt grymtande från min sida bara vässat mina argument när jag föreslagit stöd. Jag har tolkat angelägenhetsgraden på flera olika sätt. En del historier är drabbande och allmänmänskliga så att de till sitt tema är angelägna, andra projekt kan vara angelägna som i att jag bedömt att det är viktigt att vi breddar repertoaren som att till exempel åter igen våga producera spänningsfilm (som annars helt flyttat in till TV-serierna). Angelägenhet kan tolkas på flera sätt.
Och att säga att vi kvoterar in kvinnor är bara trams. Se bara på höstens utbud. Att hävda att 20% kvinnliga regissörer skulle vara verket av en hård kvotering är bara dumheter. Att säga att det visar bara att man saknar grundläggande kunskap i matematik. Ett misslyckande ur jämställdhetsperspektiv är vad det är, varken mer eller mindre. Arbetet med att göra filmbranschen jämställd har bara börjat. Punkt slut.
På förekommen anledning vill jag också vara väldigt tydlig med hur jag ser på Filminstitutet som arbetsplats. Jag har haft många olika roller inom ett antal branscher, och jag kan säga att Filminstitutet är en av de bästa arbetsplatser jag haft nöjet att jobba på. Självklart har jag inte tyckt samma sak som alla chefer varje dag och självklart har jag åsikter om både det ena och det andra, men jag vill verkligen understryka att det är en väl fungerande arbetsplats. Jag tror det finns flera anledningar till det, men den största är nog personalens gemensamma kärlek till filmen. Till den rörliga bilden. Till att se film ensam hemma eller som gemensamhetsupplevelse på bio. Alla jag träffat i Filmhuset under de här två åren har älskat film. Man älskar den produkt man jobbar med. Det är något som annars bara förlagsvärlden varit i närheten av, av de branscher jag arbetat inom. Samma sak med kunnigheten och expertisen. Digitaliseringen, maskinisterna, våra controllers, arkivet, biblioteket, administratörerna, utlands- och analysavdelningen är alla superproffs som drivs av samma sak – kärlek till mediet. Jag är djupt imponerad över graden av kunskap som Filmhusets anställda har.
Att jag slutar nu, ett år innan mitt förordnande egentligen tar slut, har alltså ingenting med att jag tycker illa om arbetet som konsulent eller skulle hysa agg mot mina chefer. Tvärtom. Jag tycker om mina chefer på SFI och jag har tyckt om mitt arbete som konsulent. Inte heller har det något att göra med att människor har skrikit, gråtit eller hotat mig på mitt rum. Nej, det lärde jag mig att hantera efter ett tag. Jag vet att jag inte alltid lyckades, men jag försökte verkligen vara vänlig och respektfull, och om någon blev riktigt arg, då lärde jag mig att snabbt ta på den själsliga teflonkostymen.
Jag slutar av en enda anledning. Jag blev erbjuden ett jobb som är så utmanande och roligt att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Att bli tillfrågad om att bli ansvarig för Skandinaviens största filmbolags produktion i Sverige – det är helt enkelt väldigt, väldigt lockande. Jag vill anta den utmaningen. Därför har jag sagt upp mig.
Så. Hur går vi vidare? Hur höjer vi nivån? Jag vill vara tydlig med att jag tror på dialog. Jag tror inte skyttegravskrig där filmvärldens olika parter prickskjuter på varandra. Jag tror på att mötas och samtala om hur vi tillsammans kan göra bättre film om och för hela Sverige. Vi vill alla i praktiken samma sak – producera engagerande och underhållande film med hög kvalitet. Jag är medveten om att vi står inför mängder av problem. Även om biljettförsäljningen är förhållandevis stadig sett över ett antal år så ersätter inte streaming i dagsläget på långa vägar intäkterna från gamla home entertainment-segmentet. Riksdagsvalet om några veckor är ett annat frågetecken – hur kommer filmen att prioriteras i nästa budget? Kommer en skattereduktion för filmproduktion att klubbas igenom? Hur ska man överleva på att producera film? Var finns intäkterna? Jag är fullständigt övertygad om att det går. Tillsammans ska vi lista ut hur. Det är nöt vi måste knäcka. Det är en nöt vi kan knäcka. Tillsammans. För film är, när den fungerar, den bredaste och mest folkliga berättarformen, som jag ser det. En empatimaskin som trollar bort tid och rum. En tidmaskin som ger gemensamma upplevelser. Något att samlas kring. Något nästan alla tycker om.
Det ska väl vara själv fan om det inte går att få det hela att gå runt då.
Det enda vi vet med säkerhet är att allt alltid rör på sig och att ingenting består för alltid.
Tack för den här tiden. Vi ses därute.
Så välformulerat – så rakryggat. All heder åt honom. /Helena Brandel