Jag har deltagit i en session i Medici, ett erfarenhetsutbytesprogram inom Focal som riktar sig mot finansiärer av film. Punkten jag deltog i handlade om internationella samproduktioner. Som vanligt handlar det då också om distribution och visningsplattformar.
Vad gäller internationella samproduktioner så sticker vi i Norden ut i förhållande till resten av Europa. På ett positivt sätt. Vi sköter det med en gemensam Ayn om kulturellt utbyte, ökad kunskap och förstås ytterligare pengar. I testen av Europa krävs ”treaties”, som ur Euorimages perspektiv bara krånglar till det. Roberto Olla, chefen för Euorimages, gillar oss i Norden som går på förtroende för varandra snarare än formkrav. Och jag gillar honom, han är en stor ambassadör för jämställdhetsarbetet vi har dragit igång i Sverige, och han har kopierat till deras fond. Han gör det för att han ser hur det höjer kvaliteten på filmerna när ett helt lands talangbas används som urval.
I panelen satt Michel Plazanet (till vänster) från CNC och Lene Børglum, dansk producent (mitten) och i publiken Nfi’s nye produktionsstödschef Lars Løge (höger).
Michel Plazanet beskrev ett starkt system här gör jag ett tillägg från ursprungstexten. Netflix-filmer stängs ute från Cannes filmfestival till exempel. Men samtidigt måste de sedan 1/1-18 bidra med en procent på intäkterna av franska prenumeranter. Därmed bidrar de till CNCs budget och utmanar de stränga biokraven som CNC har. Slut ändring. Då berättade först Lene om hur den Cannes-tävlande filmen ‘Only God Forgives’ av Nicolas Winding Refn släpptes i USA. Först en dyr premium på VOD i två veckor. Efter det en begränsad biografrelease med day-to-date släpp på vanlig VOD. Inte bara tjänade hon som producent mer pengar än hon gjort med någon annan film, i USA var dessutom piracyn av filmen nästan obefintlig. Medan det i tex Danmark var hundratusentals illegala nedladdningar i månaden, i flera år. Samma sak i övriga Europa, Asien och Ryssland. Det går alltså. Vi enades om att det ser olika ut för olika filmer, men att det är dags att pröva nya distributionsmetoder.
Lars Løge berättade då om hur Nfi gjort ett upprop för inskick till att samla in de 30 bästa dokumentärerna som redan gjorts men behövde ytterligare distribution. De bjöd sedan in HBO, Netflix, iTunes, Amazon och ytterligare vod-plattformar och visade alla. Den rättighetsförsäljning som sedan skedde var alltså på toppen av redan uppgjorda affärer.
Intessanta case att följa upp. Hur ska vi göra i Sverige? Det får vi diskutera. Fortsättning följer!
Anna Serner 
Kommentera