Andra världar

1 Nov

Kan ni er Jane Campion? Ovan The Piano och under Top of the Lakes.

Nya Zeeland, ett land för fantastiska filmer och tv-drama men även för erfarenhetsutbyte.

Idag avslutar jag min veckolånga resa till Nya Zeeland med att hålla i en hel dags workshop i Wellington. Om hur man kan jobba för högre kvalitet genom aktiv strategi för jämställdhet och mångfald.

Dagen började med att prata med kollegorna på NZ Film Commission om hur vi bäst stärker filmen. Ovan deras ansvariga för talang, utveckling och produktion. Samt chefen för det hele Annabelle.

Branschen hjälper till att hitta orsakerna till att det är så få ansökningar med kvinnliga regissörer. En metod vi borde ha även i Sverige, där vi just nu har alarmerande få projekt med kvinnliga kreatörer som söker pengar hos oss. Varför är det så? Förhoppningsvis kan jag lära mig något från min nyzeeländska erfarenhet att ta med hem.

Resan började annars i Auckland dit jag var bjuden av WIFT NZ för att hålla ett key note speech. Vilket jag gjorde, det samma jag gör över världen så för mig inget nytt. Men talet var en del av The Big Screen Symposium där andra talare förstås också var inbjudna.

En av talarna var regissören till filmen Rafiki av Wanuri Kahiu (kommer till nordiska festivaler i vinter). En välformulerad, engagerande och inspirerande kenyansk kvinna som gjort en film om två svarta kvinnors kärlek. Filmen är bannlyst i Kenya och Wanuri Kahiu har tvingats fly till USA (i dagsläget ett ganska tveksamt val) för att kunna arbeta.

Wanuri Kahiu har kommit på The Afrobubblegum test. Lite som Bechdel-testet men för att komma bort från stereotyper om färgade människor, specifikt från Afrika. Om en film har en människa som är sjuk, döende och/eller behöver hjälp i filmen, så klarar den inte testet. Alla filmer om HIV, fattigdom, slaveri osv bidrar inte till nya perspektiv och har gjort sitt, menar Kahiu. Många filmer färre blir det på repertoaren… Ett enkelt och tankeväckande test.

Det var också tankeväckande att i NZ är det helt ok att ha stödpengar som går specifikt till filmer om deras minoriteter (människor med annan kulturell bakgrund som polynesisk eller asiatisk) eller urfolket maorier. Filmer får bara stöd om filmerna görs av människor från samma grupp. I Sverige i dagens diskurs skulle det nog anses vara politisk styrning, identitetspolitiskt och ”farligt”. Inget sådant hördes här. Här är det mer ”på tiden”. Orden politiskt korrekt, som skällsord om arbete för jämställdhet och mångfald, hörs dock även här.

Men annars har jag även fått se scenerier från Sagan om Ringen. Ovan en klyfta där ett slag utspelade sig (jag minns själv inte var eller i vilken av filmerna) och nedan hela idén om sagolandet. NZ har produktionsrabatter på 25-40%, vilket attraherar massor av internationella produktioner. Alla jag pratar med tycker det tillför kunskap till branschen och pengar till landet. Deras uppskattning är att staten tjänar 250% på varje betald $. Alltså 1$ ut 2,5$ in. Plus erfarenhet. Obegripligt att Sverige tvekar att införa dessa rabatter. Vi har naturen, städerna, infrastrukturen och kunskapen. Vi saknar bara produktionsincitamenten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: