Så är vårt engagemang i Almedalen över för i år. Tre intensiva dygn förbyts nu i avslutning framför datorn och sedan semester resten av juli.
Jag är nöjd med mina och våra Almedagar.
Jag har fått chansen att prata på en middag inför fem ministrar om vad jag tycker de ska fundera på så här i mandatperiodens halvtid. Jag framhöll inte att de ska ge filmen mer pengar, det vet de nog att vi vill ha, utan vad filmen kan ge dem.
Jag tycker politikens största utmaningar är att ungdomarna mer aktiverar sig utanför partipolitiken än inom de politiska systemet, att vi har en främlingsfientlighet som givit oss ett nytt riksdagsparti och att vi lever i en global värld där så mycket är osäkert. Våra politiker har misslyckats i att berätta nya berättelser som förklarar hur de ser på framtiden och vad de vill åstadkomma.
I dessa tider måste vi föra nya typer av samtal. Att som politiker ständigt hänvisa till verklighetens folk, representerat av ”Jag mötte Maria, ett 27-årigt vårdbiträde i Skara, hon berättade för mig….” håller uppenbarligen inte. Jag berättade om filmen ”Blodsystrar”, en kort dokumentärfilm av Malin Andersson. Två systrar berättar om att de ska tatuera in varandras initialer. Förklaringen kommer en bit in i filmen. De var som barn i skolan i Azerbadjan. In i skolsalen stormar poliser och håller dem sedan fångna i en källare i en månad. de förgriper sig på dem. Systrarna lyckas fly, tar sig från sitt hemland och hamnar i Landskrona. Ett av de mest främlingsfientliga ställena i Sverige. De kom alltså inte för att ta våra jobb eller sno åt sig bidrag, de kom för att de inte hade något val. Och de är för alltid Blodsystrar.
Den typen av berättelser finns det gott om i filmens värld. Våra politiker måste börja ta del av dessa filmer, få nya perspektiv och reflektera tillsammans med väljarna. Vi måste för nya samtal på alla nivåer i Sverige om vi ska ha ett bra samhälle och en fungerande demokrati. Det kändes som att politiker som var på plats höll med, och reflekterade.
Vi arrangerade också själva seminarier. Vi hade en punkt som handlade om hur reklamfilmen speglar samtiden på ett obarmhärtigt sätt. Men vi berättade inte att punkten skulle handla om hur kvinnan speglats under århundradet. De avslöjar vår roll som mannens bihang eller som sexobjekt. Det speglar dagens samtid, vilket vi tagit fram en åtgärdsplan för vad gäller filmbranschen.
Det var en kupp. Hade vi sagt att det var en punkt om jämställdhet hade bara feministkvinnor kommit, och en och annan feministman. Men dem behöver vi inte övertyga, det är de andra vi vill prata med. Och nu kom de – i tron av att de skulle få sig en dos rolig reklamfilmsstund. Jag fick otroligt mycket positiv gensvar både för kuppen och för planen. Många män erkände att de aldrig skulle kommit om jag hade berättat vad punkten skulle handla om – och de var glada för att de blivit kuppade. Min uppmaning att andra ska ta fram en åtgärdsplan också möttes av viss tystnad. Vi får se hur det går både för andra branscher och för oss. Vår plan fick stort mediegenomslag vilket alla säger är omöjligt i Almedalen. Runt 35 medier har beskrivit vår jämställdhetsplan, senast i dag med en fördjupande uppföljningsartikel i Sydsvenskan. Och vi är inte ensamma om att göra utspel. Samtidigt lyfte Helen Mirren samma fråga när hon tog emot pris i Tjeckien, vilket The Guardian observerade. Mediers uppmärksamhet speglar förstås att frågan är brännhet. Vi lär blir granskade om hur vårt arbete ger resultat, bäst det gör det alltså…!
Vi fick också mediegenomslag när Charlotta Denward berättade om vårt samarbete med SVT för att utveckla talanger.
Men som sagt, Almedalen går inte ut på att få mediegenomslag utan om nya möten och samtal. Vi visade filmen Big Boys Gone Bananas*. Många kom (runt 150 personer) och reaktionerna var som vanligt starka efter filmen. Vi hade ett samtal efter det om vad som händer när man utmanar stora makter. Med var bland annat Mona Sahlin och representanter från andra delar av samhället som på olika sätt kan relatera till vad Gertten och Jansgård erfor efter filmen Bananas*. Ett reflekterande samtal som på ett bra sätt visar vad filmen kan tillföra mer än bara en kort stund av upplevelse. Karin Olsson på Expressen tyckte vi skulle ha pratat om det filmen visar, PR-branchens oheliga allians med kapitalet och konsekvenserna det har för yttrandefriheten. Ett samtal som har förts ett antal gånger i Almedalen, och ett viktigt samtal. Men jag tycker en av SFIs viktigaste roller i sammanhanget utanför filmvärlden är att använda film för att prata andra frågor. Det är så vi stärker demokratin genom film, och tydliggör varför filmens berättelser är viktiga för alla. Inte bara för filmarbetare och filmbranschen. En intensiv twitterdebatt pågick under samtalet. Härligt – många samtal om många saker, det är det vi vill ha!
Vid sidan av alla offentliga seminarier eller arrangerade middagar är Almedalen en fantastisk mötesplats. Äntligen fick jag bland annat träffa SIDA-chefen Charlotte Petri Gornitzka som arbetar för demokrati inte genom film utan genom bistånd. Vi arbetar alltså inte bara nära varandras frågor utan även nära varandra fysiskt. 200 m emellan. Vi måste förstås samarbeta mer.
Almedalen summerade upp nio månader av nya perspektiv för mig. Nu är det dags att reflektera, precis som efter en bra film. Efter sommaren kommer jag tillbaka här med nya krafter. Då ska jag inte bara följa upp alla Almedalskontakter för nya samarbeten, utan även försöka samla filmbranschen till mer samarbeten och gemensamma frågor. Det är dags att filmbranschen börjar sluta upp runt gemensamma frågor istället för att föra en massa skyttegravskrig. Vi arbetar med något fantastiskt, det är dags att gemensamt arbeta för att omvärlden på riktigt förstår det!
Glad sommar, vi ses i augusti!
Anna Serner 