SOFA

Jag älskar att träffa nya delar av filmvärlden. Jag är på väg hem från en satsning för nya projekt för filmen (filmprojekt, on-lime projekt, VR-projekt, digitalisering av filmarv med flera) från Östeuropa och Kaukasus.

Satsningen är initierad av Nikolaj Nikitin som de flesta känner som programmerare på Berlinale sedan 17 år. I sitt arbeta att scouts filmer till festivalen har han mött så många nya idéer som har svårt att nå finansiering och marknaden. Därför har han skapat en utbildning som handlar om affärsutveckling, marknadsföring och finansiering. Jag var med som mentor i ett dygn inom det första blocket i Polen.

Vi pratade politik och världens tillstånd för oss alla, projekten och berättelsers makt. Så mycket som förenar oss men också mycket som skiljer. Sammanfattningsvis kan jag väl ändå säga att Sverige har långt bättre förutsättningar än många andra. Konstigt att förstå varför svenskar så sällan själva ser det.

Den verkliga anledningen…

Allt nedan är taget från Calle Marthins FB-status som han publicerat. Jag publicerar här med hans medgivande.

DEN VERKLIGA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG SLUTAR PÅ FILMINSTITUTET

Så har jag kommit fram till den sista arbetsveckan som konsulent. Det har på många sätt varit två fantastiska år. Jag har lärt mig otroligt mycket. Jag hade en bild av arbetet som filmkonsulent som till delar visade sig stämma och till andra delar visade sig vara helt fria fantasier tagna ur luften. Jag har mött begåvade, rutinerade och enormt professionella manusförfattare, regissörer och producenter som uttryckt glädje, nyfikenhet, besvikelse och ilska över mina prioriteringar och beslut. Jag har mött hurrarop och jag har fått dörrar hårt igensmällda på mitt rum. De som får sina stöd beviljade har en tendens att vara något gladare över världens ordning än de som får avslag (fast ärligt talat är inte de som beviljas stöd heller alltid glada – de kunde ju fått mer pengar…). De som får stöd verkar däremot generellt tycka att konsulentsystemet är något bättre än de som inte får sin ansökan beviljad.

Jag förstår att man retar sig på konsulenterna. De sitter på mycket makt. Många, särskilt de som inte fått stöd på länge, tycker att det dags att byta system. Men som jag ser det är konsulentsystemet och dess värnpliktstanke – där vi alla delar och byter uppdraget mellan varandra över tid – det är det minst dåliga systemet, trots sina brister och risken att någon vill bli en liten småpåve som på sitt konsulentrum förtjust tänker på all makt man har på olika festivaler där man skrider omkring med kräkla och minkcèpe i form av en badge som det står Film commissioner på. Jag tycker alla inom filmbranschen som har huvudet någorlunda på skaft ska pröva att anta utmaningen att fördela stöd till en hungrande bransch. Det är lärorikt. Det gör dig ödmjuk att se hur hårt människor jobbar för att få sin dröm genomförd. Det gör att du varje dag måste fråga dig om makten har tagit dig, eller om du har tagit makten, som Ingvar Carlsson uttryckte det efter sina år som statsminister.

När jag slutsummerar mina två år kan jag konstatera att min del i processerna kring en films tillblivande har varit väldigt liten. Jag har varit tjänsteman som försökt sprida stödet över genrer och målgrupper. Tror det eller ej, men den egentliga makten ligger hos de enskilda filmskaparna och filmbolagen. För det är de som skapar projekten. Lita på mig – när man får ett projekt i sin hand som har potentialen och alla förutsättningar att lyckas – då känner man igen det. Och nu kommer jag säga något som kanske tar hus i helvete, men svensk film behöver fler bra projekt. Jag säger det inte på något sätt för att jag tror att jag kan det bättre än någon annan, inte alls, men efter att ha tagit del av närmare fem hundra projekt så kan jag konstatera att vi alla måste bli bättre på att ta fram projekt med stor konstnärlig och/eller publik potential. Det är för få riktigt stabila projekt i omlopp. Det är ett gemensamt ansvar vi har att se till att ändra på det.

Jag förstår att man vill kritisera en så stor maktfaktor som Filminstitutet. Filminstitutet har alltid haft mycket makt, men man har sedan det blev statlig filmpolitik fått ännu mer makt. Jag har full förståelse för att maktskiftet skapar oro i branschen. Men ur min synvinkel är mycket av kritiken missriktad.

En del människor anser att det blivit en politisering av besluten. Jag tycker det är ytterst märkligt att ingen frågat mig eller någon av de andra konsulenterna om hur det gått till sedan vi blev statliga i vår verksamhet. Man har retat upp sig på att VD nu tydligen ensam tar beslut om vilka projekt som ska få stöd. Och att det görs på grunder som är politiska eller att det kvoteras på grund av kön. Man har antytt att projekten ska vara ”angelägna” ur ett politiskt perspektiv, som i att det ska vara uppbyggeligt eller kanske till och med plakat-teater på vita duken.

Jag kan bara säga att det helt enkelt inte är sant. Att styrelsen sedan starten delegerat besluten till VD är numera bara formalia. Konsulenter har aldrig ensamma tagit beslut. På samma sätt som förut föreslår konsulenten stöd som sedan klubbas igenom. Och projekten bedöms på samma grunder som förut av både konsulent och controller. Konsulentens självständighet är lika stor nu som förr. Att vi blivit ombedda att förklara projektets originalitet, hantverksmässiga nivå och angelägenhet har efter ett initialt grymtande från min sida bara vässat mina argument när jag föreslagit stöd. Jag har tolkat angelägenhetsgraden på flera olika sätt. En del historier är drabbande och allmänmänskliga så att de till sitt tema är angelägna, andra projekt kan vara angelägna som i att jag bedömt att det är viktigt att vi breddar repertoaren som att till exempel åter igen våga producera spänningsfilm (som annars helt flyttat in till TV-serierna). Angelägenhet kan tolkas på flera sätt.

Och att säga att vi kvoterar in kvinnor är bara trams. Se bara på höstens utbud. Att hävda att 20% kvinnliga regissörer skulle vara verket av en hård kvotering är bara dumheter. Att säga att det visar bara att man saknar grundläggande kunskap i matematik. Ett misslyckande ur jämställdhetsperspektiv är vad det är, varken mer eller mindre. Arbetet med att göra filmbranschen jämställd har bara börjat. Punkt slut.

På förekommen anledning vill jag också vara väldigt tydlig med hur jag ser på Filminstitutet som arbetsplats. Jag har haft många olika roller inom ett antal branscher, och jag kan säga att Filminstitutet är en av de bästa arbetsplatser jag haft nöjet att jobba på. Självklart har jag inte tyckt samma sak som alla chefer varje dag och självklart har jag åsikter om både det ena och det andra, men jag vill verkligen understryka att det är en väl fungerande arbetsplats. Jag tror det finns flera anledningar till det, men den största är nog personalens gemensamma kärlek till filmen. Till den rörliga bilden. Till att se film ensam hemma eller som gemensamhetsupplevelse på bio. Alla jag träffat i Filmhuset under de här två åren har älskat film. Man älskar den produkt man jobbar med. Det är något som annars bara förlagsvärlden varit i närheten av, av de branscher jag arbetat inom. Samma sak med kunnigheten och expertisen. Digitaliseringen, maskinisterna, våra controllers, arkivet, biblioteket, administratörerna, utlands- och analysavdelningen är alla superproffs som drivs av samma sak – kärlek till mediet. Jag är djupt imponerad över graden av kunskap som Filmhusets anställda har.

Att jag slutar nu, ett år innan mitt förordnande egentligen tar slut, har alltså ingenting med att jag tycker illa om arbetet som konsulent eller skulle hysa agg mot mina chefer. Tvärtom. Jag tycker om mina chefer på SFI och jag har tyckt om mitt arbete som konsulent. Inte heller har det något att göra med att människor har skrikit, gråtit eller hotat mig på mitt rum. Nej, det lärde jag mig att hantera efter ett tag. Jag vet att jag inte alltid lyckades, men jag försökte verkligen vara vänlig och respektfull, och om någon blev riktigt arg, då lärde jag mig att snabbt ta på den själsliga teflonkostymen.

Jag slutar av en enda anledning. Jag blev erbjuden ett jobb som är så utmanande och roligt att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Att bli tillfrågad om att bli ansvarig för Skandinaviens största filmbolags produktion i Sverige – det är helt enkelt väldigt, väldigt lockande. Jag vill anta den utmaningen. Därför har jag sagt upp mig.

Så. Hur går vi vidare? Hur höjer vi nivån? Jag vill vara tydlig med att jag tror på dialog. Jag tror inte skyttegravskrig där filmvärldens olika parter prickskjuter på varandra. Jag tror på att mötas och samtala om hur vi tillsammans kan göra bättre film om och för hela Sverige. Vi vill alla i praktiken samma sak – producera engagerande och underhållande film med hög kvalitet. Jag är medveten om att vi står inför mängder av problem. Även om biljettförsäljningen är förhållandevis stadig sett över ett antal år så ersätter inte streaming i dagsläget på långa vägar intäkterna från gamla home entertainment-segmentet. Riksdagsvalet om några veckor är ett annat frågetecken – hur kommer filmen att prioriteras i nästa budget? Kommer en skattereduktion för filmproduktion att klubbas igenom? Hur ska man överleva på att producera film? Var finns intäkterna? Jag är fullständigt övertygad om att det går. Tillsammans ska vi lista ut hur. Det är nöt vi måste knäcka. Det är en nöt vi kan knäcka. Tillsammans. För film är, när den fungerar, den bredaste och mest folkliga berättarformen, som jag ser det. En empatimaskin som trollar bort tid och rum. En tidmaskin som ger gemensamma upplevelser. Något att samlas kring. Något nästan alla tycker om.

Det ska väl vara själv fan om det inte går att få det hela att gå runt då.

Det enda vi vet med säkerhet är att allt alltid rör på sig och att ingenting består för alltid.

Tack för den här tiden. Vi ses därute.

Uppstart i Skåne

Ledningsgruppen åker alltid iväg inför uppstart av verksamhetsplanering. Vi behöver prata till punkt om allt. Och sedan springa av oss. Rundpingis funkar fint då. Jag vann inte.

Men utöver det fick vi fint mottagande av Film i Skåne. De lånade inte bara ut ett mötesrum men bjöd också in regionala och kommunala kulturcheferna för en gemensam uppdatering av var vi alla står. Bra och nyttig genomgång.

Vi kunde inte hålla oss från att tillbringa en halv dag på hotellets takterass. Ska man prata till punkt krävs mycket frisk luft.

Nu kan planeringsarbetet börja. Tack Malmö.

10 svar på 10 saftiga påståenden

I tisdags publicerade Hynek Pallas en debattartikel i Expressensom efterlyste diskussion.

Jag svarade på det som jag uppfattade som huvudfrågan, nämligen hur vi letar efter filmer med kvalitet och hur vi använder begreppet ”angelägenhet”. Det ordets innebörd och konsekvenser upptog nämligen halva artikeln. Och eftersom jag fick ungefär halva utrymmet mot vad kritiken hade för min replik, använde jag mitt utrymme att besvara det jag tycker är viktigast.

Kritiken fylldes nämligen med tio ganska saftiga påståenden, som vart och ett skulle behöva en artikel för att besvara. Och inte alla av mig, för kritiken handlade om allt från att Ali Abassi, Izabella Eklöf och Milad Alami valt att gå dansk istället för svensk filmskola till att, i repliken på min replik, kritisera vilken styrelse regeringen har utsett för Filminstitutet.

Däremellan var kritiken blandad och jag ska här försöka bemöta den. Framför allt vill jag gärna förklara oss/mig, för de som är intresserade av att höra mina mer utförliga svar.

1, Jag inser inte hur mycket jag styr och hur farligt det är för den konstnärliga friheten

Hynek Pallas påstår att jag inför krav på normkreativitet i utbyte mot pengarna.

Han utgår här från en debatt jag deltog i med Johan Hakelius i Almedalen. Johan Hakelius menar att jag som chef för en statlig organisation inte ska göra något som styr normer, för att det är en fara för demokratin. Och att jag måste förstå hur mycket makt Filminstitutet har.

Jag är mycket medveten om att vi har stor makt. Och jag har stor förståelse för att allt vi gör har en styrande inverkan. När vi väljer en konsulent med viss bakgrund, exempelvis från kommersiell film, är det ett signalvärde i relation till om vi väljer en som kommer från art-house-världen. När vi räknar hur många filmer som är thrillers i relation till drama, eller barn- i relation till ungdomsfilm, visar vi indirekt var det finns luckor att fylla. Det vill säga inom vilken genre man har störst chans att få stöd. När jag står på vår höstpresentation och påpekar att nästan alla filmer som har premiär är bio-pics och frågar hur många bio-pics svensk publik klarar signalerar jag också att filmskapare kanske har större chans att få pengar om de inte väljer att gå den vägen.

Så ja. Jag är högst medveten om att vi styr. Hade vi obegränsat med pengar skulle vi inte behöva göra det, men så är det inte. Det är problematiskt, för filmskapare är i så stor beroendeställning till oss, men ofrånkomligt givet vilka uppdrag vi har.

Våra uppdrag är att få fram kvalitetsfilmer, och att jämställdhet och mångfald ska prägla filmens område. De är antagna av riksdagen och går att läsa i filmpropositionen Mer film till fler – en sammanhållen filmpolitik 2015/16:132.

Jämställdhet är självförklarande, och där har jag annars aldrig hört att det är farligt att vi räknar. Mångfald kan alltså vara mångfald av genrer, där har jag inte heller hört att det är farligt att vi räknar. Men mångfald kan också vara perspektiv i filmtema (icke uttömmande exempel kan vara klass, geografi, känslostämning, ålder och så vidare ). I detta finns bland annat teman som HBTQ och etnicitet. Vi försöker hålla koll på allt för att säkerställa en repertoar med mångfald. 2014 gjorde vi en undersökning som Hynek Pallas nu kritiserat i fyra år. Jag har förstått att han tyckte att den var JÄTTEDÅLIG. Man kan kritisera alla undersökningar för bristande kvalitet, vilket den här kanske hade. Men Johan Hakelius kritiserade (och jag undrar om inte Hynek Pallas gör detsamma) att vi undersöker just de grunder som är diskrimineringsgrunder. Det som är grundlagsfästa rättigheter om alla människor lika rätt (RF 1:2).

Johan Hakelius grundläggande kritik är alltså att om vi tar fram kunskap så styr vi filmskaparna. Jag uppfattar det som att vi får ta fram all annan kunskap (som genrer, vilka produktionsbolag som får våra pengar, hur många som ser en film och så vidare), men just kunskap om etnicitet, kön och HBTQ är farlig för demokratin och den fria konsten.

Här skiljer sig min åsikt markant från både Johan Hakelius och Hynek Pallas. Jag anser att all kunskap ska fram, sedan får filmskapare, och andra, dra vilka slutsatser de vill.

Kombination med att jag påpekar vikten av mångfald både framför och bakom kameran (för att svensk film ska vara relevant för alla) med att ta fram kunskap om samma sak förstår jag kan verka styrande. Det är dock lätt att se på bioduken att det inte medför några krav, eller ens vad som görs. Det finns andra skribenter som sett detta, som Charlotte Wiberg i FLM.

Det finns en mängd filmer de senaste året som fått våra pengar och som inte präglas av någon sådan styrning. Exempel är Borg, Ted- För kärlekens skull, Korparna, Småstad, The Square och Solsidan.

Exempel på filmer som kanske kan anses ha blivit styrda skulle kunna vara All Inclusive, Sameblod, The Nile Hilton Incident.

Vi försöker säkerställa en helhet som ska ha en mångfald, i ordets alla bemärkelser. Det är styrning och den tror jag att alla förstår. Det har filmskapare i alla tider förhållit sig till, och det måste de fortsatt förhålla sig till.

Varför inte diskrimineringsgrundernas mångfald ska ingå i hur vi tar oss an vårt uppdrag, och varför det skulle vara extra problematiskt i styrningseffekt kan jag inte förstå. Varför ska det vara en sådan beröringsskräck i att försöka åstadkomma en sådan mångfald? Jag menar alltså att Johan Hakelius har fel. Jag är inte en fara för demokratin och den fria konsten, och Filminstitutets styrande arbete i allt är både ofrånkomligt och något filmskapare måste förhålla sig till.

2, Vd tar beslut, konsulenterna föreslår bara produktionsstöd

Just den här punkten bemötte jag i min replik. Vd tar det formella beslutet, men ingen vd har gått emot konsulenters förslag. Men jag håller verkligen med om att vi alltid måste diskutera våra system för urval.

3, Filmstöd tillfaller bara en handfull inflytelserika bolag

Våra produktionsstöd tillfaller i snitt 32 olika produktionsbolag, både före och efter omläggningen av filmpolitiken. Om det kan anses som en handfull, ja i så fall är kritiken korrekt.

4, Filminstitutet har haft ett strömavhopp av konsulenter

Det är viktigt att ge vårt perspektiv på detta påstående. Under ett knappt år avgick tre konsulenter, och det manar till eftertanke.

Visserligen har vi andra konsulenter som valt att tacka ja till förlängning i både ett och två år, men man ska alltid följa tendenser noga.

Vi har en, tycker jag, gedigen process internt i hr-frågor. Vi genomför anonyma medarbetarundersökningar vartannat år, vi har medarbetarsamtal minst två gånger om året och konsulenterna har i sin tur uppföljande samtal i sitt faktiska arbete en gång i veckan. Vi har tre personer som helt eller delvis arbetar med hr och finns till för vår personal.

Vi har alltså en hög kontroll på arbetssituationen och vi har inga indikationer på systematiska problem för konsulenterna. Vi har haft en hög arbetsbelastning på grund av den omlagda filmpolitiken, men den peaken är nu förhoppningsvis över.

Det finns många skäl till varför man slutar ett arbete. Att man inte trivdes med arbetsuppgifterna kan vara en, att man inte trivs på arbetsplatsen en annan. Men det kan också vara att man får jobberbjudanden från andra. Det är högkonjunktur i Sverige, det finns inte en arbetsplats som inte just nu tampas med en ovanligt hög personalgenomströmning. Det är sällsynt att våra konsulenter avslutar sina uppdrag i förtid, nu har det dock alltså hänt för två (av tre) stycken. När vi frågar om orsaker får vi kanske inte höra hela sanningen, men det vi hör är:

• Jag får väsentligt högre lön på min nya arbetsplats.
• Jag får en fast attraktiv tjänst jag inte kunde tacka nej till.
• Sökanden bemöter mig inte sällan respektlöst och aggressivt. Det är inte sällan en hotfull stämning i mitt rum. Det gör mitt jobb tungt.

Självklart finns det som sagt säkert kritik mot mig och ledningen i vissa frågor. Men inget kommer fram i våra undersökningar som tyder på att vi har ett problem med det. Tvärtom får vi bra utvärderingar, medarbetarna är i stort sett mycket stolta över sin arbetsplats och skulle rekommendera den till andra.

Jag har alltså inga indikationer på att ”strömavhoppen” beror på fundamentala fel i vår organisation, i vår ledning eller i uppdragen. Därmed kan vi inget annat göra än att försöka rekrytera nya konsulenter så snabbt som möjligt, och försöka säkerställa att de vet vad de ger sig in på.

Sedan önskar jag att de som söker pengar hos oss ska fundera på hur de beter sig i eller i anslutning till konsulentrummet. Många beter sig precis så normalt som man kan förvänta sig. Andra blir alltså hotfulla och aggressiva. Detta är inget nytt, otaliga är historierna från tidigare konsulenter. Det blir ett problem för arbetsmiljön, och riskerar att vissa slutar i förtid. Ett ansvar vi alla har att förhindra.

Vi har sedan den nya filmpolitiken infördes kunnat arbeta med karenstid. Det är ett försök att motverka jäv. Vi har också en medvetet utarbetad jävspolicy, som vem som helst är välkommen att ta del av. Men mer än så kan vi inte göra. Landet är litet och det är något vi alla måste förhålla oss till, oavsett hur urval sker.

5, Anna Serner omger sig med ja-sägare

Svårt påstående att bemöta. Men den som tror att vi inte har livliga diskussioner på Filminstitutet, där allas argument får komma fram, tror fel. Däremot är det jag i slutändan som tar ansvaret för alla beslut vi tar, och jag har förstås en stor makt i det. Men att påstå att jag bara omger mig med ja-sägare, bara för att vi har en linje i hur vi utför vårt uppdrag?

Kanske skickas mejl från någon av mina kollegor som inte vågar säga ett sanningens ord till mig, för det gör de inte. Inte heller till hr eller sina närmaste chefer. De får helt enkelt börja göra det om jag ska ta den kritiken på allvar.

6, Filminstitutet viftar bort all kritik

Det vill jag hävda att vi inte gör. Men vi bemöter kritiken med att ibland ändra oss, och ibland inte ändra oss. Och vi bjuder upp till diskussion och debatter både fysiskt genom våra Filmrum, och genom remissrundor och möten separat.

Hynek Pallas kanske inte vet det. Men andra vet nog att vi tar många diskussioner och debatter, även om vi ändå inte alltid gör som vissa tycker. Det skapar irritation och kritik som är förståelig.

Motsatsen vore dock orimlig (viftar jag bort kritiken nu, eller står jag fast vid min åsikt efter att ha lyssnat på kritik?). Vi delar ut skattebetalarnas pengar. Filmbranschen har långt ifrån en åsikt i hur de tycker vi ska förändra oss. Vi väger samman allas åsikter och värderar mot våra uppdrag, därefter fattar vi beslut. Ibland är det styrelsens beslut, ibland organisationens (med mig som ytterst ansvarig). Men vi kan aldrig överlåta beslutsfattandet till de som får pengarna.

7, Bättre mångfald i Danmark

Här kom kritiken av att Ali Abassi, Izabella Eklöf och Milad Alami har valt att gå Danska Filmskolan.

Jag kan bara konstatera att det har de och många andra gjort. Andra väljer att gå någon av de svenska filmskolorna. Filminstitutet kan inte ta ansvar för det. Men att påstå att Danmark står sig bättre inom området mångfald än Sverige motsäger sig till och med Danska Filminstitutet. De lider just nu av en dålig återväxt på nya talanger. Och deras jämställdhets- och mångfaldssiffror är symptomatiskt också dåliga.

Jag menar att det är tack vare vårt arbete med att räkna, belysa och agera inom dessa områden (vilket alltså både Hynek Pallas och Johan Hakelius tycker är farlig styrning av konsten) som vi har så stor framgång både nationellt och internationellt med svensk film just nu. Det har fått många att höja ambitionsnivån när de insett att konkurrensen om pengarna ökat. Men det beror säkert på många saker, bland annat naturliga förändringar i tiden.

Jag kan bara konstatera att Ali Abassi valde att göra sin första film i Sverige och inte Danmark.

8, Ingen diskussion om filmen sedan den nya filmpolitiken

Hynek Pallas kanske inte är nöjd med diskussionen, men att den inte funnits är helt enkelt inte sant.

Vi har haft ett antal Filmrum, om råden, om stödomläggningen, med konsulenterna och i ett antal andra ämnen. på flera håll i Sverige. För den som inte kan närvara fysiskt går det att följa på vår webbplats i våra filmade Filmrum eller i allt som hänt under fliken Filmpolitik.

Vem som helst har varit välkommen och vi har lyssnat på och pratat med väldigt många. Ibland har vi som sagt ändå inte gjort som vissa vill. Det ligger i sakens natur.

Utöver det gjorde Statskontoret en granskning av hur vi genomför vårt uppdrag år 2013. Den ska följas upp i vinter i de punkter de hade synpunkter. Så eventuell bortviftning av relevant kritik kommer vi få tillbaka och äta upp. Jag är inte ett dugg orolig för deras granskning, för jag vet att vi och styrelsen själva ställer stora krav på vårt genomförande. Men kommer det kritik kommer vi givetvis arbeta med åtgärder.

9, Män kan inte komma till tals utan att kallas ”mediokra män”

Att jag skulle tilltala, eller tala om, män som ”mediokra” som en regel är ett vanligt och falskt påstående.

I Riksteaterns debatt i Almedalen om ”var det manlige geniet ska ta vägen” var mitt svar att han kommer att klara sig. Det är de mediokra männen vi behöver prata om. Men i övrigt är jag noga med att prata om att det finns både kvinnor och män som är genier, samtidigt som det finns kvinnor och män som är mediokra. Alla 95 procent som får nej till filmstöd är inte mediokra, men i den första gallringen på 50 procent kan det finnas mediokra filmidéer. Gjorda av både kvinnor och män.

10, Minst filmkunniga styrelsen någonsin

I en snabb replik på min replik får jag ytterligare kritik av Hynek Pallas. Dels för att jag bara svarat på en fråga, som nu verkar underordnad trots allt utrymme den fick. Och sedan kritik för att jag inte svarar på (en inte ställd fråga) varför vi har den styrelse vi har.

Den som intresserar sig för hur Filminstitutets styrelse tillsätts kan läsa filmpropositionen för att förstå varför regeringen valt den kompetenta styrelse de valt. Styrelsen kanske inte är experter på film, även om just Per Schlingmann både investerat i film och nu är med i dramatiseringen av en av sina böcker. Styrelsen ska ha en mångfald kompetenser, och just Pers är onekligen hur en organisation som hanterar politiska beslut på bästa sätt kan och ska agera i relation till sina uppdragsgivare. Men jag utser inte min egen styrelse, vilket alla borde förstå. Så varför ska jag svara på den (inte ställda) frågan?

För den som är intresserad av fakta hoppas jag att dessa svar ger en vägledning för fortsatt dialog. För dialogen är ständigt pågående.