Tydlighet är en dygd

Förra lördagen var jag gäst i Ekots lördagsintervju. 35 minuter som till stor utsträckning handlade om filmavtalet.

Jag tyckte att jag i intervjun sade att konstruktionen med ett filmavtal har lett till att politikerna står väldigt långt från filmen i sin kulturpolitik. Det var jag kritisk till, och den kritiken riktade jag mot samtliga partier. Jag var noga med att inte peka ut dagens regering, eller dagens kultuminister. Helt enkelt för att det skulle vara fel.

Konstruktion med ett filmavtal togs fram av socialdemokraterna på 60-talet. Något måste helt enkelt göra när biografbesöken halverats av TVn som klev in i vardagsrummen. De halverade intäkterna gjorde att filmen nära nog blev bidragsberoende. Vi har helt enkelt en för liten befolkningsmängd för att få tillräckliga intäkter från bio. Även publika kommersiella filmer har svårt att få affären att gå ihop, och bristen på pengar ger generellt sämre kvalitet på grund av underfinansiering. Producenterna har inte råd att ge filmen den tid i utveckling som det normalt sett tar. (I höst, den 16 oktober ska vi försöka prata med de politikerna om varför de valde denna lösning. Jag återkommer om det.)

Att finansen gör gemensam sak med en bransch är ovanligt, men har också skapat en engagerad bransch. Det har också skapat en finansiering som är oberoende av en statsbudget.  Utmaningen nu är att filmavtal inte har med hela filmbranschen. Jag pratade om att bredbandsoperatörerna (men menade egentligen framför allt VOD-tjänster eller andra digitala betaltjänster) måste vara med för att skapa ett balanserat avtal. Så vi har oengagerade politiker men en finansiering som är fri från årliga överläggningar inom statsbudgeten. Allt har för- och nackdelar.

Jag blev därför väldigt förvånad när jag läste Helena Lindblad i DN (hittar det inte på nätet), som påstod att jag dels kritiserade kulturdepartementet och dels att jag menade att filmavtalet gynnar den kommersiella filmen. Jag vill nog hävda att jag kritiserade politikerna generellt för en bristande filmpolitisk vilja och att jag kritiserade Automatstödet, som visserligen gynnar de kommersiella filmerna men inte på bekostnad av art house-filmer, utan på bekostnad av andra kommersiella filmer som också skulle kunna ha som krav att leverera mot filmavtalets övriga mål som kvalitet, mångfald och jämställdhet.

Jag var väl inte tillräckligt tydlig. Här har jag chansen att vara det. Då ska jag också för tydlighets skull säga att jag helst vill ha en finansiering med mer pengar, med samma visioner och mål som i befintligt avtal men i övrigt med mindre detaljreglering. Om man nu valt att ha ett Filminstitut i 50 år skulle jag önska man hade förtroende för att vi skulle driva filmens frågor på bästa sätt. Istället för att driva avtalets regleringar som mer speglar särintressenas vilja än filmens bästa.

Ett filmarv för alla

Just nu pågår ett Filmrumom filmarvet. (Läggs upp efter helgen i filmad version.) Det handlar om det faktum att digitalisering ger möjligheter men betyder också utmaningar. Gäster från europa berättar om tidsbristen och konsekvenserna om digitaliseringen inte tar fart.

Möjligheterna är många. Genom digitaliseringen kan man göra filmer tillgängliga utanför biograferna mycket enkelt. Nätet når alla och på sikt hoppas vi att http://www.filmarkivet.se ska kunna visa många fler filmer än vi har idag.

För oss är förstås den största utmaningen att internationella beräkningar säger att vi har 7-10 år på oss att digitalisera de drygt 8000 filmer som ligger arkiverade i våra kylrum. För analogt kan de snart bara visas här på Filmhuset. Och snart har inte heller vi projektorer som fungerar.

Filmarvet riskerar att frysa fast i sina hyllor nere i arkivet. Detta är en realitet i Sverige och övriga världen, och frågan är angelägen för många. Vi riskerar att förlora den viktiga nyckeln till hur vår samtid såg ut, och vi riskerar att förlora tillgången till vårt kulturarv. Jag möter engagemnaget hos alla jag pratar med, för vi har alla en realtion till vår gamla filmhistoria. Att vi inte i framtiden ska kunna se Astrid Lindgren-filmerna, Fucking Åmål, Ingmar Bergman osv upprör.

Jag var i P1 Morgon i morse och förklarade situationen. Imorgon deltar jag i P1s lunchintervju, jag blir inte förvånad om frågan kommer upp igen!

Visioner?

Igår hade vi ett Filmrum om Visioner om det bästa filmklimatet politiskt och finansiellt år 2020.

Jag vet inte hur mycket visioner jag hörde. Som någon sade efteråt, alla är så frustrerade på filmavtalet att man måste rikta all energi på det, och det skymmer visionerna.  Allt bygger naturligtvis på det faktum att film är enormt stödberoende och filmavtalet reglerar hur stödmedlen ska fördelas.

Vi pratade nu inte så mycket filmavtal. Eller jo. Ganska mycket. Men mest pratade vi om önskan om politiskt engagemang om filmpolitik, och hur vi ska göra frågan angelägen för politikerna.

Göra bättre film, sade någon. Och det är i mina öron helt sant. En magisk berättelse hittar sin publik. Men hur kommer man dit?

Kortfattat: Genom bra berättelser, genom tid och vilja att prata om berättelsen under processen (mellan alla delaktiga producent/regissör/manusförfattare) och genom en stabil ekonomi som möjliggör detta arbete.

Och det var väl en vision? Mer tid och pengar, till fler angelägna berättelser. Men vad som behövs filmpolitiskt, förutom mer pengar förstås, klargjordes aldrig. Det får bli fler samtal.