San Sebastian – gärna igen

I år har vi haft tre svenska filmer inbjudna till San Sebastian. The Square, Korparna och Borg/McEnroe. Dessutom svenska samproduktionerna The Wife och Charmören. Och oväntat kul att Karin Wegsjö fått pitcha sitt intressanta dokumentärprojekt på industry-forumet. 

Stort svenskt år alltså. Men det var inte därför jag satt i presskonferens. Det var för det gemensamma dokument som den Iberoamerikanska organisationen Fiacine lanserat för ökad jämställdhet i de nio länder som ingår. Att jag skulle sitta i en presskonferens visste jag inte i förväg, men en upphör aldrig att överraskas över jämställdhetens numera rockstatus. Jag hade dagen innan hållit föredrag och sedan suttit med i en worlshop med denna organisation. Se bilderna under. Kvinnan i rött längst ned är Esther Garcia, producent för Almodóvar. En av alla positiva och starka kvinnor på plats. Ett antal nya vänner helt enkelt! (Foto Pedro P. Jimenez)

Emellan all workshops, möten och middagar med de svenska teamen fanns tid för snabba besök på stranden. En så vacker stad, så trevliga människor och fantastiskt mottagande till både The Square och Borg/McEnroe. Korparna och The Wife visas ikväll. Karins film får vi vänta på. Kanske blir den eller andra svenska filmer tillräckligt bra för att komma igenom nålsögat till San Sebastian. Och jag därmed kanske har en möjlighet att återvända. Gärna för mig! Se nedan. Havet känner ni igen, men har ni sett en sådan lokal för Industry-möten? Episkt. 

Olika former av breath taking

I helgen har jg varit i Malmö på Nordisk Panorama, den största samproduktionsmarknaden för dokumentärfilmare. Festival blandat med marknad och forum. Alla på plats och ett intensivt (normalt) arbetande. 

Vi arrangerade ett Filmrum, ett av de starkaste jag varit på. Rubriken var No border storytelling. Kanske en missvisande rubrik, det handlade inte om flyktingar utan filmskapande som inte över traditionella processer och format. Vår dokumentärfilmskonsulent Klara Grunning hade kurerat programmet med ”filmer med lite stuns”. Jo det kan en verkligen säga. 

Marcus Lindeen var inte på plats så hans experimentella Flotten fi k vi bara ana. Men de andra filmarna beskrev sina projekt som alla var så starka. Saadia Hussein, en av Fusion-deltagarna, gör en film som utforska hur mycket kvinnokropp och tyg som är acceptabelt. Inget tyg, naket, är objektifierande. Där för mycket tyg, i extremvarianten burka, är förtryck. Vad får kvinnan själv välja?

Carl Javér ”Reconstructing Utøya” hör en på titeln hur stark den kan bli. I ett svart rum låter han fem av överlevarna återskapa vad som hände med hjälp av skådespelare och silvertejp som markör på golvet (tänk Dogville). Han låter överlevarna få den kontroll på situationen som förövaren (som inte nämns vid namn) både hade och som sedan har fått mycket uppmärksamhet. Så extremt starkt att jag kämpade med gråten från första klippet. 

Tur att Kirsi Nevantis, även det starkt känslosamma, projekt ”Images and the worlds of being” följde. En film för fyra väggars projektion. Ett rum för helande där filmen låter tittaren göra sin egen resa. Ett projekt Kirsi nu försöker få in på sjukhus och andra ställen där människor är i starkt behov av just helande. Breathtaking!

Mindre breathtaking, men ack så viktigt för luften vi andas, var mitt deltagande i Cine Reggios seminarium om sustainable film making. I Sverige är vi väldigt gröna om vi jämför med många länder, men filmproduktionens miljöpåverkan har de flesta av oss varken kunskap eller medvetenhet om. Jag var tydlig med att jag inte tycker Filminstitutet ska kräva miljövänliga filmningar. Med det betyder inte att vi inte kan hjälpa till att sprida kunskap om hur filminspelningar kan minska trycket. Mikael Svensson, filmkommissionär i Skåne, översätter just nu guidelines från Italien, som gjort ett bra jobb. Dessa guidelines har jag lovat att vi ska sprida till de som får stöd hos oss. 

Så stora skillnader, som vanligt, på en festival. Denna gång hann jag inte se film. Det hoppas jag få göra nu när jag direkt från Malmö åker till San Sebastian. Där har vi tre filmer med i tävlan, Korparna, Borg och The Square. Dessutom är jag inbjuden av spanska filminstitutet att prata om hur en kan göra jämställdhet. Och hålla lite workshops. Har jag tur hinner jag se både film och smaka deras världsberömda tapas också. Det återstår att se. 

Bye Bye med Star Quality

Sista kvällen blev en Star Quality-upplevelse. Alicia Vikander, i Euphoria av Lisa Langseth, är verkligen en superstjärna, med fans som är beredda att vänta i timmar på chansen till en autograf. Och från röda mattan tog Alicia tillfället i akt, sprang över gatan och bjöd på autografer. Generöst, ärligt (”det är publikens festival, det är därför jag är här”) och gjorde mig stolt över att vara svensk. Lisa och Alicia är ett så coolt skaparpar, som efter filmen gav en lång och intressant Q&A. Filmen hade en väldigt fin premiär med en publik som verkligen engagerade sig, som vanligt på TIFF.

Sista dagen passade jag på att se film. Woman Walk Ahead, Foxtrot, Thelma. USA, Israel, Norge. Så olika berättelser, en sådan förmån att få se under bara en dag.

Nu hem för att starta verksamhetsplaneringen för 2018 med alla chefskollegor på Filminstitutet. Förmån det med, att djupa ner sig riktigt i filmens alla aspekter med kloka och roliga kollegor.

Jämställdhetens ringar på vattnet

TIFF gillar mig, och jag gillar TIFF. Faktiskt kan jag säga att Montreal och jag gillar varandra också. Och mer ska det bli.

I år var jag inbjuden som MOGUL-speaker. Detta efter att i två år varit inbjuden som talare i olika paneler. En stor ära och det följde många ringar på vattnet.

Det började redan på fredag lunch när jag var inbjuden till TIFFs executive team som jag skrev om i förra inlägget. På fredag kväll var det Women in view (ovan jag med dem, Rina Fraticelli och Liz Shorten) som bjöd in mig på ett mingel och samtal. Jag fick se ett fantastiskt konstnärshus, 401 Richmonds Street, med många fina gallerier och dylikt. (Kan rekommenderas helt enkelt) och träffa många spännande regissörer. Här i Canada tappar biogåendet, precis som i hela Nordamerika, mycket. Vi pratade mycket om nya streamingtjänster och vad som händer på den fronten.

Dagen efter var jag hembjuden till en i styrelsen för WIFT Canada. Där blev jag intervjuad om vårt arbete, och fick många fina kommentarer om både Borg och The Square. Väldigt fin start på lördagen, som sedan avslutades med lyckad premiär av Ravens, av Jens Assur.

Så på söndagen var det dags för själva Mogul-speak. Wendy Mitchell intervjuade mig (artikel i Screen här, som betonade vårt mål om att kvinnor ska få tillgång även till de större budgetarna), och vi kunde för en gångs skull prata till punkt. Det var väldigt befriande. Som vanligt får jag efter det en mängd fina möten med både kvinnor och män. Kvinnor med olika hudfärg och från olika delar av världen och med olika sexuella identiteter. Men även män, med motsvarande upplevelser av utanförskap till etablissemanget. Känslan av att vi gör något som har betydelse är så mycket  värt.

På söndagseftermiddagen träffade jag återigen delar av TIFFs ledning och styrelse. Jag deltog i ett fundraising-möte för rika kanadensare, i syfte att få in pengar för mer jämställdhetsarbete. Jag skriver mer, för de lägger redan både tid och pengar på sin egen förändring. Ovan jag med styrelsedamoten Betty-Ann Heggie och fundraiserchefen Maxine Bailey.

Söndagen avslutades med Scandinavian Reception där träffade jag bland alla andra två glada producenter: Fredrik Wikström Nicastro, Borg, och Erik Hemmendorff, The Square.

En av gästerna var Per Sjögren, Sveriges ambassadör i Canada som kommit för att lyssna på mitt Mogul-speak. Vi sågs sedan och började prata om svensk-kanadensiskt kulturmöte som ska ske i Montreal i april 2018.

Idag Euphoria-premiär. Ännu en stor dag alltså.

Imponerande start i Toronto

En fullsatt biograf öppnade Toronto International Film Festival i torsdags. Med den svenska filmen Borg, som första nordiska film att någonsin få öppna festivalen. Ett stort ögonblick för alla inblandade i denna SF Studio-produktion, regisserad av Januz Metz, och med Sverrir Gudnason, Shia LaBeuf, Tuva Novotny och Stellan Skarsgård i huvudrollerna. Sverrir gjorde en sådan succé att hans namn rusade på IMDb så mycket att han omedelbart fick en utmärkelse för ”Breakout Star”. En ny svensk skådespelare som exportlöfte skulle jag gissa. Jag önskar honom all lycka!

En som redan lyckats i sin skådespelarkarriär är Stellan Skarsgård som jag och utlandschefen på Filminstitutet, Pia Lundberg, fick äran att gratulera. Och tacka för att han äntligen ses i en svensk produktion igen!

I brist på att Borg och McEnroe själva var på plats delades svettband med deras namn på ut till publiken. En får bjuda på sig själv resonerade jag, Lone Korslund från Nordisk Film och långfilmskonsulent Yaba Holst och satte på banden. Vi var glada, trots hur vi ser ut (eller tack vare kanske?), för publikens respons var mycket fin på både premiär och vid andra visningar. En lycka för alla!

Andra glada är ovan regissören Julia Thelin samt producenterna Marcus Waltå och Eliza Jones. Deras kortfilm Push it visades också i det officiella programmet igår. En stor framgång för dem, som nu varit på de två finaste festivalerna Cannes och TIFF. Vi ser fram emot fortsättningen.

Det gör jag med. I takt med min inbjudan som MOGUL-speaker har jag blivit inbjuden till ett antal slutna sällskap att prata om vårt jämställdhetsarbete. Igår var det för TIFFs egna exekutiva management team som jag samtalade med i 1,5 timme om hur de som festival kan få högre kvalitet genom jämställdhets- och mångfaldsarbete. Det rör på sig!