Distributionens dilemma

Idag hade jag besök av några producenter för att prata om filmen, och filmarnas, situation. Vi hamnade i den stora utmaningen för ”smal”, eller ”utmanande”, eller ”svår”, eller ”mer krävande” film att nå sin publik.

Samtidigt har Jessica, som driver bloggen The Velvet Café, skrivit ett blogginlägg om det heta ämnet fönstertider; ”Shouldn´t movies travel faster than Pileas Fogg?”. Jag blev via twitter uppmanad att ha en åsikt i ämnet av @joelburman. och – tänk, det har har jag…;)

Man kan elakt säga att en riktigt bra film behöver ingen marknadsföring, den når sin publik ändå. Det är delvis sant, framför allt om den är amerikansk. Vi ser i Sverige 70% amerikanska filmer, och är den bra så kommer publiken utan att man behöver tapetsera en hel stad eller infiltrerat alla sociala medier. Oftast för att den redan är en snackis från ”världen”. Ofta redan från inspelningsstadiet.

Och det är klart att den filmen sitter vi som på nålar och väntar på. Vi, som Jessica, undrar varför den inte finns tillgänglig att lagligt ladda ned på nätet tidigare? Eller har biopremiär tidigare. Och frågan är förstås om distributörer kan fortsätta tro att man kan hålla en lanseringsplan som det fungerade förr. Som fungerade främst för att dra folk att betala en biobiljett på maximalt effektivt sätt. En lansering som spridde ut titlar över året och som tog hänsyn till vilka titlar som behöver få en snackis från en storstad innan den kan lanseras i en småstad. I den ”gamla världen” bestämde distributören, nu tar tyvärr ibland konsumenten makten i egna händer och laddar ned filmen illegalt om de inte orkar eller vill vänta.

Är svaret så enkelt då att om distributörerna lanserade filmerna samtidigt i alla fönster så skulle alla filmer få mer betalande publik? I filmavtalet var frågan het, och resulterade i att vi numera kan ge stöd till långa spelfilmer även utan biograflansering. Det sågs som en framgång, men jag är inte så säker på det.

Grundläggande tycker även jag att man borde få se den film man vill snabbare efter premiär än vad som ofta är fallet. Det kan kännas orimligt långt mellan premiär – snackis – till att den hamnar i Sverige. Samtidigt kan jag konstatera att bara denna filmhöst presenterar så många svenska premiärer att jag tror att de, utifrån ett svenskt perspektiv, kannibaliserar på varandra. Då utgår jag ifrån att jag tycker det är ett egenvärde att svenskar ser SVENSK film, oavsett om den är ”smal” eller ”bred”. Det är skillnad på mainstream svenskt och mainstream amerikanskt. Denna filmhöst har så många premiärer att jag är ganska säker på att en del drunknar, både av den svenska premiärfloden och den amerikanska.

Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi ser så mycket amerikanskt? Att oavsett hur bra en ”smal” film från vilket annat land som helst är, så klarar de sig inte utan marknadsföring? Och dessutom är det så att det ur mitt perspektiv egentligen är så att den film som kanske riskerar att INTE få biografdistribution är den som behöver det mest. Att se mainstreamfilmer på datorn, paddan eller mobilen är ingen konst. Men att se ”Play”, ”Äta, sova, dö” eller andra ”smalare” filmer kräver mycket mer. Man behöver fokusera och gå in i den världen trots att budskapet kan vara tungt och tempot långsamt. En sådan film vinner oerhört på att ses tillsammans med andra i en mörk biograf med totalt fokus.

Jag tror lanseringsfönstrena kommer bli kortare ganska fort. För att konsumentmakten vill det. Och då är frågan om det bara är bra. Om alla filmer fanns tillgängliga samtidigt via nätet så hade vi inte en svensk premiärhöst av 40 filmer – utan premiär av hundratals filmer. Vinnare kommer vara amerikanska mainstream-filmer, som vi ändå ser. Förlorarna kommer vara den ”konstnärliga” filmen, både svensk och från andra länder. (Nu bortser jag från den lilla klick cineaster i alla länder som ändå ser ALL film.)

Vad är svaret? Jag är rädd för att det finns inget enkelt svar.

Men mer pengar till distribution och lansering av framför allt smalare film kommer behövas. Och ett gediget arbete och samtal om film så fler förstår att ”smalare” film kan tillföra dimensioner till hur man förstår sitt liv och samtid. Vi startar (nu tjatar jag) vårt Filmrummet. Om vi når till fler än bara cineaster så har vi åtminstone kommit ett litet mikrosteg på vägen.

Queer more clear

Jag vet inte om jag söker mig till helheter eller om trender gör att man får samma sak belyst på olika sätt.

Jag nördade för ett par år sedan in på beskrivningar av Tsunamin. Jag läste Pigge Werkelin, Göran Persson och Lars Danielsson. (OCH, redigerat i efterhand, Malin Säfströms bok ”När livet stannar”- hur kunde jag glömma den???) För varje bok blottades nya världar av sanningar. Den subjektiva sanningen. Men jag fick en sammantaget ökad förståelse över något som ödeladet livet för många på olika sätt.

Nu verkar det som att jag börjar nörda i queer-perspektiv. ”Pojktanten” av Esther Martin Bergsmark väckte min djupa förståelse hur enögt normativ jag är. Filmen fick min kropp att känna utanförskapet för dem som inte känner sig som de förväntas. Jag brukar känna mig som en icke-normativ när jag som ensamstående mamma ständigt får frågan om ”hur det går” att hitta en partner, dvs bli mer heteronormativ. Jag känner mig kränkt av de frågorna.
”Pojktanten” överbevisade mig snabbt i att det finns grader i utanförskap…!
Nu såg jag nyss ”Lawrence Anyways” och i förra veckan läste jag Jonas Gardells bok ”Torka inte tårar utan handskar”.

Efter dessa insikter känner jag en djup ödmjukhet inför hur människor som inte ”stämmer in” har det och vad de utsätts för. Och att mina egna önskemål om att få leva mitt liv på mitt sätt visserligen är legitima, men ack så banala.

För dem som inte sett filmerna eller läst boken så rekommenderar jag dem alla. Eller nästan beordrar dem för alla som inte förstår vad jag pratar om – ni vet inte hur det är att vara queer.

Fantastisk upplevelse

Idag inviger jag Fantastisk Filmfestival.

En genrefestival för skräck och science fiction. De verkar inom en genre man sällan hör talas om, men som har sina hängivna anhängare. George A. Romero, som jag står med på bilden, är juryordföranden i tävlingssektionen. Att stå bredvid honom i mingel och få höra kärleksförklaringarna från alla hans fans värmer hjärtat.

FFF har funnits i 18 år, och trots genren har de lyckats hitta 29 % kvinnliga regissörer som kvalat in. Fantastiskt var ordet!

Förövrigt var öppningsfilmen också fantastisk. En riktig vampyr-romcom: ”Vamps” av av Amy Heckerling, hoppas den har svensk distribution. Det är den värd!

Roligare på jobbet

Idag hade vi ett möte med Kulturrådet, Medierådet och Filminstitutet. Vi delar byggnad och vi arbetar inom kultur och film alla, men vi har tidigare inte samarbetat.

Det blev intressanta samtal om våra uppdrag och gemensamma utmaningar. Barn och unga, tillgänglighet och internationella perspektiv delar vi. Vi borde kunna göra en del ihop. Få roligare på jobbet och bli effektivare.

Roligare på jobbet ja. Vi har nu lanserat det nya konceptet Filmrummet. Första gäst blir Germaine Greer, vilket vi är mycket förväntansfulla inför. Filmen ”Town Bloody Hall”, där bland annat hon och Norman Mailer deltar, är en milstolpe i debatter med hög skärpa, stark dramatik och välformulerade argument.

Vi vill ha fler sådana samtal. Tillsammans med filmbransch, politiker och näringsliv. Om filmens roll i ett samhälle, om filmens förutsättningar, om filmens uttryckssätt och om filmforskning. Vi ska ha dem på Filmhuset eller på andra ställen när det är relevant; Filmkonventet i Luleå, Göteborgs Filmfestival och Almedalen är tillfällen när Filmrummet kommer bjuda in till väntade och oväntade samtal.

Kanske skapar vi nya milstolpar för filmen.

Vad kan siffran 80 innehålla?

I torsdags var jag på Konserthuset och lyssnade på klassisk musik.
Schuberts cellokonsert och Mahlers 5a.

Klassisk musik har en fantastisk inverkan på mig. Ungefär som idrott. Man lyssnar eller utövar och hamnar i ett meditativt tillstånd. Tankar kommer och går. Insikter kommer och går.

Jag är medveten om att många har en kunskap och musikalitet som tillför helt andra dimensioner av musikalisk konsumtion. Att kunna tolka, analysera och jämföra. Det kan inte jag. Men icke desto mindre tillför det även mig värde.

Denna veckas bloggande har handlat om smak och kvalitet. Jag tror det är farligt att låta kultur bli en tävling i vem som vet eller känner ”mest bäst” och ”mest rätt”. Det är också farligt att inte våga erkänna att kunskap medför nya dimensioner av både konsumtion och känslor.

Det finns kvalitet i alla genrer, men det finns också skillnad mellan genrerna. Jag önskar fler såg den film som vi kallar”smal” film. Idag består 70% av all film vi ser av amerikansk film. Det är underhållande men blir också likriktat och därmed ointressant.

Det kräver mer att hitta och se annat än de stora amerikanska bolagens filmer. Men det ger också mer. Att missionera för smalare film kräver respekt för att inte alla ens tillhör den invigda kretsen som vet vad som är nytt, hett och rätt. Den kretsen behöver vidgas, men inte på bekostnad av annan filmsmak. När vi nu ser 80 filmer per person och år (enligt senaste SOM-undersökningen) borde det finnas plats för all film. Bred, smal, svår, lätt. För maximal filmnytta!

På tal om kvalitet

Under Malmö Filmdagar höll vi ett seminarium om sociala medier. Bakgrunden var att distributörerna beskrev skillnaden mellan pressarbete idag mot när Malmö Filmdagar skapades.

Det var kanske bättre förr, men nu är nu. Och i nuet finns också sociala medier som kan ha ett stort inflytande på hur filmer når sin publik. Jag ledde därför ett seminarium om i vilken mån sociala medier kan vara en väg för filmen till mottagaren.

Gunnar Bergdahl var på plats. Efteråt har han skrivit en krönika i HD där han ställer frågan om det är bra eller dåligt att ALLA filmer når sin publik. Jag svarade i en replik att det är mig främmande att sätta mig till doms över vilken film som ska nå sin publik. Däremot ger ju inte vi alla filmer stöd, utan gör ett urval utifrån ett begrepp som är så svårt som kvalitet.

Sedan filmavtalet tillkom PÅ 60-talet har vi haft i uppdrag att stötta filmer, oavsett genre, som vi menar har en bra kvalitet. Jag tror att vi är helt överens om den frågan, så egentligen förstår jag inte Gunnars fråga. Vi fördelar inte pengarna jämt mellan publikt breda filmer och smala mer konstnärliga. Vi ger pengar utifrån vilka ansökningar som kommer in, som vi hoppas får tillräckligt hög kvalitet och med inställningen att alla svenskar ska vilja se minst en svensk film per år. Det betyder både breda och smala filmer, i alla genrer men utan någon rättviseaspekt.

Som jag skrev i gårdagens blogginlägg så kommer jag aldrig offentligt värdera vilka filmer jag gillar eller inte gillar. Det är förstås politiskt färglöst, men en ganska nödvändig policy. Däremot är det också sant att jag tycker att det är en slak lina man går på om vi på Filminstitutet skulle välja en annan väg en den vi valt. Att inte säga nej till kommersiell film bara för att den är just kommersiell. Det är sant att den breda filmen sällan vågar provocera, ge nya perspektiv eller experimentera. Men vi har (som jag gav exempel på) ett antal sådana filmer per år också.

Vägen vi valt är mångfald och kvalitet. Men också en respekt för att kvalitet är ett mycket töjbart begrepp. Jag har skrivit om hur vi definierar mångfald i januari i år. Men hur definierar vi kvalitet?

Att direktören för det hele, dvs jag, har ett filmavtal att följa som tydligt anger att vi ska ge stöd till kvalitet och bredd är en sak. Samma avtal ger oss också vår finansiering genom det systemet att vi får pengar beroende på hur många som köper biobiljett. Så det enkla svaret kanske skulle varit; Ja, det är bra om så många som möjligt går och ser Hamilton 2 eller andra filmer som kan anses för kommersiella. Det ger oss nämligen mer pengar till att stötta den film som i ännu högre grad bidrar till mångfalden. Precis som i vilket  bokförlag som helst.

Avslöjande

I mitt jobb får jag ofta frågan vilken film som är min favoritfilm. En omöjlig fråga.
Den bästa filmen är den som just i den tiden, i mitt liv, ger mig störst spegling av det som just då är viktigt för mig.
Jag kanske inte visste det, men den filmen berör mig för att jag hade något i mig som behövde hjälp att bearbetas.
Därför får vissa filmer ibland en överdrivet stor betydelse för mig.
Exempel är ”Breaking the waves”, av vissa ansedd som antifeministisk. För mig handlade den om en kvinnas frigörelse, och jag låg i skilsmässa.
En annan är ”I taket lyser stjärnorna”, säkert en tårdrypare för många, men för en ensamstående mamma vars största rädsla är att dö ifrån sitt barn var det en flodöppnare. Inte bara av tårar utan också av glädje för att barnet kan klara sig själv.
Men jag kommer aldrig svara på vilken film som är bäst eller sämst i år. Inte svensk film i varje fall. Kommer inte utnämna sämsta skådisen heller.
Men jag kan avslöja att jag aldrig har gillat Meryl Streep. När jag idag på morgonen såg henne i en bioannons insåg jag vilken film jag inte ska gå och se.
Jag ser om Palme-filmen istället.