Arkiv | mars, 2014

Från hopp och förtvivlan till försoning

27 Mar

Detta har varit en varierad vecka. Den inleddes med premiären av dokumentären ”Optimisterna”. Filmen handlar om de norska damerna mellan ca 75-96 år som har ett volleyboll-lag. De söker motstånd. Motståndet hittas i det svenska manliga laget. Med ungdomarna mellan ca 70-85. Filmen handlar om vänskap, nyfikenhet, kämpaglöd och att allt är möjligt. En sann optimistisk film som fick besökarna i Bio Victor, som var fylld, att tjuta av skratt och tårar.

Därifrån till en debatt om mångfald inom kulturen på Kulturhuset. Där var vänskapen, samförståndet och kämpaglöden inte lika stor… Istället för att prata om hur man ska nå mångfald fastnade det mesta i ett ordfäktande om orden struktur, makt, färg. Ett så minerat område! Skogen skyms för alla träd. Alla vill samma sak, och trots många kloka inlägg fastnade allt ändå i olikheterna istället för det alla var rörande överens om. Att alla borde ha rätt att få sin berättelse gestaltad, eller få gestalta sin berättelse, fritt från fördomar och rasism.

Så igår fick jag försoningen i form av Folkoperans uppsättning av Matteuspassionen. Där Bachs musik bröts och blandades med Real Groups tolkningar och några personliga berättelser om livets stora frågor; Ånger, skuld, rädsla, kärlek. Det var väldigt gripande och starkt. Och modigt att blanda ”elitmusik” med folkets röster och musik. Vanligtvis brukar jag via klassisk musik få kontakt med mina egna känslor. Det var stort att få möta andras.

Och stort med mötet mellan konstformerna. Precis det man önskar även med filmen.
Konst, kvalitet och folklighet är inte nödvändigtvis varandras motsatser som man ibland kan tro av debatten. De kan mötas och försonas.

Jaha – är det det vi gör, fast inte riktigt.

19 Mar

Vi har fått 40 miljoner över fem år för att påbörja digitaliseringen av vårt filmarv.

För det behöver vi bygga om lokalerna, anställa 10 nya medarbetare och bygga rutiner. Roligt! Internt har vi en stor referensgrupp som utifrån vår digitaliseringsplan tar fram vilka filmer vi ska prioritera. Vid sidan av vår interna referensgrupp så kopplar vi in externa krafter, bland annat Filmvetenskapen. 200 filmer om året ska väljas ut och digitaliseras. sedan återstår att tillgängliggjöra dem.

Kolla Danmarks radios film om hur de digitaliserar sina bandpedagogiska film, så enkelt och svårt är det!

Vi har filmer som måste efterbearbetas på många fler sätt. Men visst är det fantastiskt vilket arbete?

Så här borde det stått:

Digitalisering av film förutsätter ett omfattande arbete med den analoga filmen. Det arbetet utför vi i Filminstitutets anläggning i Rotebro. Där finns kompetensen och utrustning. I filmen från Danmarks radio (pedagogiska film ) ser man hur ett sådant arbete går till.  Här ligger fokus på att gå igenom nyhetsinslag som sedan skall skannas. Det analoga arbetet gör Filminstitutet på uppdrag av SVT.

När det gäller de 40 miljoner vi fått för att påbörja digitaliseringen av filmarvet så är detta arbete i sin linda. Vi väljer ut film, anställer nya medarbetare, bygger om lokaler och satsar på att digitalisera 100 filmer om året under fem år. Hur detta arbetet, som är mer avancerat, går till vill jag återkomma till i annat blogginlägg.

 

Oförklarligt glest

12 Mar

I måndags hade vi Bo-Erik Gyberg på besök i Filmrummet. Temat var hans arbete med den statliga filmpolitiken.
Bo-Erik, fd rektor för bl.a. STDH, ska under ett antal månader arbeta med att ta reda på förutsättningarna för ett nytt filmavtal.
Parallellt med hans arbete har Göran Blomberg, departementsråd, arbetat med att ta reda på vad som skulle bli konsekvensen om inget nytt filmavtal sluts.
Båda har träffat många i branschen. Han och Göran ska presentera en kartbild av läget. Helst före sommaren ska den politiska ledningen berätta sin inriktning. Frågan är högaktuell eftersom det innevarande filmavtalet måste omförhandlas färdigt i år. Och förhandlingarna har inte startat.

Bo-Erik beskrev ett läge där han inte ser att parterna har förflyttat sina positioner sedan den förra, kanske mest komplicerade, förhandlingen.

En huvudfråga är var politiken stå,
närmast näringen eller närmast det konstnärliga. Det senaste filmavtalet har förflyttat politiken än mer åt näringen. Förhandsstöd har flyttat till efterhandsstöd. Automatstödet har tillkommit. Ett avtal som ursprungligen var för den konstnärliga filmen har förskjutits till ett avtal för filmnäringen. Frågan är om detta är en effekt av en politisk vilja, eller om politiken bör uttrycka en annan vilja. Om detta kanske vi får svar på till sommaren av politikerna.

Bo-Erik ser sitt uppdrag som att pedagogiskt förklara filmsituationen i Sverige för politikerna. Det är inte lätt när det i grunden finns en situation där svensk film mår bra men den svenska filmnäringen mår dåligt. Just nu finna inget tydligt problem för svensk film, men om den problematiska situationen för filmnäringen inte får en lösning så kommer det snart drabba svensk film. Näringen har inte råd att chansa, utveckla och våga – vilket är ett måste för att filmens innehåll ska hålla en hög kvalitet.

Näringen har konsoliderats vilket enligt rapporten från BCG som presenterades på Filmnäringsdagen innebär att det konstnärliga risktagandet minskar. Hur ska politiken förhålla sig till det?

Förlängning av avtalet är enligt Bo-Erik den enda realistiska lösningen. I förhandlingen om det finns ett antal punkter som många vill se över, ex Automatstödet. Men det finns ingen punkt där alla är missnöjda så det är antagligen osannolikt.

Det stora överraskningen för Bo-Erik var att alla filmavtalsparter uttalar ett filmkulturellt intresse. Där vårt lilla språkområde kräver en sammanhållen politik. Hur man sedan ska få det till ett gemensamt avtal som plattform är en annan fråga.

Den stora överraskningen för mig, och flera med mig på plats, var att så få från filmbranschen kom. Just nu stöps en politik som har den största inverkan på filmbranschen, men inte mer än ca 40 personer kom och tog chansen att ge sin syn, höra utredarens iakttagelser. Det är ett unikt tillfälle att påverka politiken när kulturdepartementet skapar så många dialogmöjligheter.

Det är den största nackdelen med filmavtalet tycker jag. All debatt uteblir, kanske för att en inte tror att ens röst kan göra sig hörd för politikerna. För det är inte politikerna som fattar besluten utan det sker runt ett stängt förhandlingsbord. Och de som sitter där debatterar sällan filmen utanför förhandlingsrummet.

Den som är intresserad av mer politik kan läsa DFI (danska filminstitutets rapport) som kom i måndags. En lång intressant rapport som i mångt och mycket kan överföras till svenska förhållanden.

Och Bo-Erik lät hälsa att den som ville kan kontakta honom på 4051000 (regeringskansliet) eller maila till
bo-erik.gyberg@regeringskansliet.se.

20140312-085518.jpg

Tillsammans utan väst

6 Mar

Efter en tid av hektiskt arbete med resultatredovisning och budgetunderlag har jag inte hunnit blogga.
Men nu är det gjort och jag har även hunnit ha semester. Tillbaka kommer jag för att ha två dagar med hela chefsgruppen. Vi är ganska många chefer, 16 st, och med många olika uppdrag. Filminstitutet förknippas gärna med produktionsstöd för ny film, men vår verklighet är att det bara är ca 15% av personalen som jobbar just med det. Övriga jobbar med alla andra uppdrag vi får från kulturdepartementet. Varje verksamhet är djupt specialiserad; som biblioteket, filmlaboratorium, utlandsfestivaler eller film i skolan. Cheferna jobbar alltså med helt skilda saker, men alla handlar om film och vi ska ändå jobba ihop.
Att i två dagar få prata igenom våra processer och arbetssätt är ovärderligt. Vi måste jobba åt samma håll och med varandra som resurser.
Och har man något som film som kärnverksamhet behöver man inte så mycket mer för att skapa en vi-känsla. Vi delar konferensgård med en grupp som inledde med att sätta på sig samma röda väst för att skapa sammanhållning… Den dagen vi behöver göra samma sak vet ni att något gått snett.

En annan kul tillsammans-faktor är att ”100-åring som klev ut genom fönstret och försvann” nu setts av mer än 1,5 miljoner på bio. Bästa siffran på mer än 20 år! Verkligen kul att en icke-amerikansk film blivit en så stor gemensam filmupplevelse. För vi behöver ju det, samlas runt lägerelden och uppleva tillsammans och få gemensamma referenspunkter om vårt samhälle och inte bara det amerikanska.
Grattis oss och grattis hela Felix Herngren-gänget!