Min bästa vän och finaste kollega har avlidit den 30 oktober 2015. Den 30 december skulle hon ha fyllt 50 år. Hon gick bort på alla helgons afton. Sannerligen har de fått en ängel till.
Den här stunden har jag fasat för sedan 26 maj i år. Då var jag med Tove hos läkaren och fick bekräftat att tumören börjat växa igen. Jag hade befarat det eftersom hennes tal hade försämrats successivt sedan en månad tillbaka.
Sedan dess har det varit en kamp som aldrig sett något ljus. Redan vid midsommar trodde jag det var över. På så sätt är det en lättnad att det är det. För Tove ville inte ha det liv som hon hade fått.
Tove var en människa som aldrig satt stilla, som oupphörligen såg och som hade ett gränslöst behov av att uttrycka sig. Sjukdomen förlamade henne, begränsade synen och förstörde talet. För Tove var det oacceptabelt. För barnens skull var hon beredd att kämpa. Det gjorde hon så länge det gick.
Jag träffade Tove på högstadiet. Tove var som ingen annan. Vacker och spännande.
Hennes vackra blå ögon utforskade oavbrutet sin omvärld. Av ren nyfikenhet, med stor empati och stor lust till att avbilda i både bild och text. Tove var alltid en skapande människa och hennes behov att uttrycka sig konstnärligt var obegränsat. Redan som 19-åring följde hon med på sin första resa när hon hjälpte sin pappa Peter att filma i Nicaragua. När Tove blev fängslad i Honduras blev mamma Therese av naturliga skäl mycket orolig. Tove skakade, kanske lite väl lättvindigt, av sig den upplevelsen. Hennes lust för berättande och äventyr var för stor. Hon flyttade så småningom hem till mig och vi började upptäcka den vuxna världen tillsammans.
Tove och jag har delat liv. Vi flyttade till Madrid tillsammans, hon lite före mig. Jag flyttade ner dagarna efter mordet på Olof Palme, och det var kanske första gången Tove inte var djupt engagerad i sin omvärld. Hon hade kvällen innan träffat Alberto, som skulle bli far till hennes fyra barn. När hon kom och hämtade mig på flygplatsen hade hon med sig Albertos blå skjorta, som hon luktade på för att få en förnimmelse av honom. Så stor var passionen, de lämnade inte varandra. Redan som 21-åring blev Tove med barn och följde därmed traditionen inom familjen att vara en ung mor. Som i alla passioner var toppar höga och dalar djupa, kanske extra mycket hos Tove och Alberto. Ett tag så djupa att de efter två barn gick skilda vägar. Men de återförenades och fick två barn till. Och Tove älskade sina barn! Om hon hade fått bestämma hade hon nog gärna fått några till, därför var hennes stolthet och glädje så stor när dottern Julia blev gravid. Tove hade gärna sett att hon hade blivit det lite tidigare, men nu hann hon i varje fall bli mormor till Sam.
Jag fanns bredvid Tove i all passion, allt filmande och allt skrivande. Vi kunde i efterhand konstatera att vi både gifte oss den 18 juni, och vi erkände för varandra att vi behövde skiljas samtidigt. Men lika nära som vi var varandra, lika olika var vi. Jag övergav filmen för att bli jurist, utvecklades till att bli chef och vara rak, tydlig och målinriktad. Tove blev konsten trogen och utvecklades till att formulera sig poetiskt och bildrikt, associativt och utforskande.
2006 började Tove på Filminstitutet som dokumentärfilmskonsulent. Jag minns när hon sökte jobbet. Hon blev först inte kallad på intervju, det var en enorm besvikelse för henne. Men så hörde de av sig och så fort hon hade träffat rekryteraren så verkade hennes personlighet ha gått fram. Under en av alla våra miljoner promenader gick vi igenom hennes fördelar som hon skulle lyfta för Åse Kleveland. Det verkar ha fungerat.
Jag tror att Åse föll för det jag också har fallit för. En unik kvinna. Analytisk men samtidigt poetisk. Full i fan, begåvad, rolig och vacker själ. Tove blev en enormt omtyckt konsulent, för att hon gav skarp kritik samtidigt som hon gav konstnärlig frihet. Hon var nyfiken men krävande. Hon fick filmarna att vilja och kunna mer.
När jag fick jobbet som VD för Filminstitutet var det Tove som hade sålt in mig till rekryteraren. Han, som liksom många män blev förälskad i henne, kontaktade mig. När jag fick jobbet hjälpte hon mig att beskriva mig med filmreferenser, bilder och uttryck. Jag var en fyrkant, och Tove en cirkel. När jag rekryterade henne som avdelningschef för Omvärld fick jag lära henne att bli chef, och hon fick lära mig att bli chef över en konstnärlig verksamhet. Min fyrkant blev rundare och hennes cirkel fick tydligare hörn. Vi kompletterade varandra och gjorde varandra bättre.
Toves nyfikenheten gjorde att hon fick branschen att öppna sig. Hon inledde jämställdhetsarbetet med sina konsulentkollegor. Hon startade tisdagsträffarna – som nu är Filmrummet, hon skapade böcker och testade gränser. Hon lyssnade på de röster som inte representerade pengarna utan det konstnärliga. Men när jag förde in näringslivet så var hon ändå öppen för det.
Jag anställde henne för allt det, trots att hon var min bästa vän. För att hon hade det jag saknar men respekterade mig för det jag har. Och tvärtom.
När hon började här på Filminstitutet var det för att jag ville att vi skulle bli nyfikna på omvärlden men utan att förlora den konstnärliga själen. Hennes Filmrum innehöll det. Utforskande, nya röster men ändå med en tydlig riktning. Vår riktning var att som förutsättningarna var för filmen 2011/12 när vi började – mitt under brinnande avtalsförhandlingar – så var de inte de bästa.
Vi ville skapa bästa förutsättningar för filmen, inte filmens särintressen. Vi var inte ensamma om det. Men när vi nu står inför möjligheten att det vi hade som mål 2012 blir möjligt så är inte hon med. Det är en fruktansvärd sorg för mig. Samma sorg som jag har varje gång jag nu intar en scen för att prata jämställdhet. Det var hemma runt Toves köksbord som vi skapade den jämställdhetsplan som vi nu alla genomför och som jag åker runt och är rockstjärna runt. Jag vet att Tove vet vilken framgång det blivit, men jag sörjer att hon inte får dela framgången med oss.
Tove var full av hemliga rum. Ett av dem var hennes litterära. Vi är många som fått mail som mer liknat dikter än arbetsdokument. Utan punkt eller stor bokstav. Ibland blev jag galen, för min fyrkant vill ha tydlighet, men samtidigt insåg jag att hon hade något jag inte har. Bara dagarna innan hon föll ihop av hjärntumören, den 11 december 2014, hade hon release av sin lyriksamling ”Befinner mig i sovrummet” med illustrationer av sin dotter Julia. I den finns en dikt med en uppmaning till mig just nu:
Skärp dig
Skärp dig
Skärp dig
Jag försöker göra det. Vi måste det, för Tove vill det. Vi får sörja henne tillsammans, men ibland får vi skärpa till oss.Vi behöver det.Tove vet att filmen behöver det!
Den som vill framföra hälsningar kan göra det här, eller komma till Filmhuset och skriva i vår kondoleansbok som vi överlämnar till familjen sedan.
Foto: Martin Vendel
Anna Serner 