Den senaste veckan har jag varit så fullt upptagen med att prata med utländska medier om A-märkningen att jag inte hunnit blogga. Lite oförtjänt har jag fått ta utrymme att ge min syn på Bechdel-testet och framför allt Bio Rio (Ellen Tejle) och WIFTs A-märkning. Jag har själv inte gjort annat än att själv ödmjukt accepterat att bli A-märkt, och vi på Filminstitutet har inte gjort annat än att säga att vi tycker idén är jättebra.
A-testningen presenterades i Kobra den 16 oktober, och sedan har nyheten färdats över jordklotet ett par varv.
Det började med att The Guardian skrev om Bio Rios initiativ. Det öppnade en flod av intervjuer i allt från Politikken, direktsänding i Australisk radio och BBC radio till artiklar i New YorkTimes, i Sydafrika, filmbloggar som Indie Wire, morgonsoffor som i TV4 eller Kulturpanelen i SVT. Längst ned i inlägget lägger jag upp fler länkar för den som vill följa. Även Twitter-flödet var fullt.
Utomlands har det hela väckt en enorm reaktion, och de intervjuer jag har gjort har varit mycket nyfikna, positiva och chockade. Ingen hade väl haft en aning om att 90% av alla filmer inte passerar testet. I Sverige har vi mest hört fokus på om det går att mäta kvalitén i filmerna med Bechdel-testet. Hynek Pallas och Jan Holmberg är båda intervjuade internationellt. Båda menar att man inte kan mäta kvalitén och att jag som företrädare för Svenska Filminstitutet riskerar att påverka innehållet i filmerna genom att vi stödjer A-märkningen. Denna påverkan är att se som en slags censur, anser de.
Jag tycker det är viktigt här att ge min syn på mitt agerande. Jag tror alla som vill veta, vid det här laget vet, att vi inte stöttar A-märkningen med pengar eller på annat sätt tillämpar A-märkning själva när vi ger stöd. Vi stöttar moraliskt ett initiativ som lyfter frågan om stereotyper inom film, samt skillnaden mellan hur män och kvinnor tillåts skildras. Vi har aldrig menat att det är en kvalitetsmärkning av filmens konstnärlighet. KRAV-märkning av mat säger inte att maten är god, bara att den lever upp till vissa krav.
Bechdel-testet är trubbigt och inte fullkomligt. Det är verkligen ingen vetenskap. Man kan argumentera mot det genom att ge exempel på bra filmer som inte klarar testet och porrfilmer som klarar det. Helt enkelt att lyfta testets svagheter för att skymma dess styrka. Den internationella uppmärksamheten talar sitt tydliga språk. Testet gör precis den nytta som är avsikten – att lyfta frågan om det är rimligt med alla dessa filmer som inte klarar testet. Om det är rimligt att Harry Potter-filmerna som skildrar en skolmiljö med både pojkar och flickor inte lyckas låta två namngivna flickor prata med varandra över huvudtaget om annat än pojkar.
Filminstitutet har ett uppdrag att stärka svensk film, öka kvalitén på svensk film, verkar för jämställdhet och mångfald. Att genom att uppmuntra debatt om stereotyper tror jag vi gör mer nytta än fara. Att jag skulle verka censurerande genom att uttala mitt stöd tycker jag faktiskt är väldigt överdrivet. Att just jag är för ökad jämställdhet torde inte vara något nytt för någon i Sverige och utifrån det kanske man kan tycka att jag redan där agerar bestämmande på ett otillbörligt sätt (vilket ju en del tycker också).
Att jag som chef för en kulturinstitution inte skulle få uttrycka åsikter om kvalité, innehåll osv av risk för att det ska bli censurerande skulle verkligen vara att skapa ett oändligt tråkigt offentligt samtal. Är vi inte för tysta som det är i Sverige? Ska alla myndighetschefer få munkavle för att vissa länder har problem med censur? Jag tycker inte det.
Jag träffade chefen för Utrikespolitiska institutet, Anna Jardfelt, som suttit på ett möte i EU för att lösa europa-krisen. Av 20 panelister var hon ensam kvinna och i församlingen av 100 till fanns ytterligare två kvinnor. Under mötet kom Guardians artikel om A-märkningen. Uppmärksamheten blev enorm och med skamsna blickar tittade männen på varandra. Det var stolthet hon kände när hennes land går i bräschen för jämställdhet. Det känner jag med när alla internationella medier ringer. Det är ju en revolution för många länder att ens kunna lyfta frågan! Och när man kan jämföra med kvinnor i andra länder som inte ens våga protestera för att de inte får köra bil blir det en larvig jämförelse att vi i Sverige riskerar filmkonsten eller riskerar censur. Så många filmer som produceras varje år, fyllda med stereotyper, även i Sverige, så är jag inte ett dugg orolig för att vi går åt fel håll. Vi borde vara stolta att vi går åt rätt håll, de andra avundas oss!
Övriga länkar i ett mindre urval:
| The Seattle Times | The Denver Post | Yahoo! Finance | Gulf News | KVUE | NPR | USAToday | WFAA / Channel 8 | The Malta Independent | Anchorage Daily News | The Modesto Bee | Seattle Post-Intelligencer / Seattlepi.com | Tri-City Herald | accessAtlanta.com (The Atlanta Journal Constitution) | Merced Sun-star | The State | Tucson News Now | Fort Mill Times | The Sacramento Bee | San Francisco Chronicle / SFGate.com | The News and Observer | Greenwich Time | WAFF | The Advocate | KAIT, K8 | Conneticut Post | MySA.com (San Antonio News-Express / KENS5) | WWL-TV | KHOU / 11 News |
Anna Serner 