Gemensam kraft

Jag avslutar min resa till USA med att hylla några av alla kvinnor jag mött. Dessa fyra alla i LA.

Gudrun Giddings, filmproducent och arbetande styrelseordförande i SACC, med en energi och ett kontaktnät större än de flesta, har tillsammans med mig träffat studenter och organisationer. Rachel Feldman är själv regissör och manusförfattare i LA. Hennes erfarenheter av att arbeta mot ett helmanligt Hollywood var otroligt lärorikt att ta del av. Ivana Masetti kom från Italien, efter samarbeten med bl.a. Fellini, till Hollywood för tre år sedan, och nu har hon i ren desperation startat #womenoccupyhollywood. Lydia, till slut, arbetar på New York Film Academy, som utbildar morgondagens filmare. Under mitt föredrag där måndag kväll ville frågorna aldrig ta slut. En timme försenade avslutades föreläsningen.

Nu har de alla träffat varandra och förberedelserna inför hösten kan börja. Tillsammans med de etablerade organisationerna, instituten och förhoppningsvis stjärnorna, ska vi nog få även Hollywood att försöka åstadkomma förändring.

Att svensk film framstår som något åtråvärt, unikt och spännande känns extra kul. Jag mötte ingen som inte med intresse följer svensk film och har noterat vår närvaro av kvinnliga regissörer på all fina festivaler. Och nej, de tittar inte bara på filmerna som är i tävlan. De tittar på allt. Vi kan vara stolta över vad alla svenska regissörer presterar, och det är klart att det är kul att närvaron på 2015 års topp sex festivaler var fifty-fifty. Precis som stöden.

Succé för Glenn

Jag är på en resa genom USA för att berätta hur Sverige åstadkommit jämställdhet i filmens värld. 

Efter att ha haft välbesökta föreläsningar på  college och universitet i Minnesota, Wisconsin och Illinois (filmstuderande eller allmänt intresserade) har jag nu landat i Washington DC. Här ligger svenska ambassaden och de har haft konsulmöten. Det är alla brinnande Sverige-vänner som arbetar (oftast gratis) för Sverige. På bilden den mycket kända Barbro Osher. Jag var inbjuden som en av många talare. 

Jämställdheten möter som vanligt ett stort intresse och engagemang. Jag tror att jag efter denna resa har många hundra personer som är ambassadörer för frågan. Stor hjälp har jag av kortfilmen Glenn – the great runner, av Anna Erlandsson. Filmen är från 2004 och ingår i den ambassadbox som honorär konsulerna kan låna från ambassaden. Men jag kommer också behöva försöka köpa fler DVD från Folkets Bio, och skicka över. Glenn är önskad i många delstater!

Sista anhalten på resan är LA. Jag ska tala för filmstudenter på New York Film Academy och tack vare Gudrun Giddings, ordförande för Svensk-Amerikanska Handelskammaren i LA, så har jag många möten inbokade. Många är intresserade av svensk film, och jag ser fram emot att höra hur svensk film står sig i världen.  

Efterlängtade förebilder

Just nu pågår en efterlängtad filmhelg på Cinemateket. Vi har lanserat sajten Nordic Women in Film efter fyra års arbete. Idén kom när vi skapade handlingsplanen för att få en jämställd filmproduktion. Ett vanligt argument till bristande jämställdhet i största allmänhet är att det inte finns tillräckligt många kvinnor, de är helt enkelt inte tillräckligt duktiga.

Efter inspiration av litteratursajten Nordic Women’s Literature bestämde vi oss för att bevisa motsatsen. Tillsammans med kollegor inom Akademien har främst först Kajsa Hedström och sedan Jannike Åhlund nu skapat en sajt där 700 kvinnor bevisar motsatsen. Nästa steg är också att låta sajten växa med nu verksamma kvinnliga filmare. Så att den som söker ska hitta alla de kvinnor som trots utbildning och erfarenhet har haft svårt att få jobb.

Det var med bröstet fyllt av stolthet jag invigde helgen, där äldre kvinnliga filmare mötte yngre kollegor. De har pratat film inför publiken och sedan har vi sett nydigitaliserade äldre filmer av kvinnliga filmare. Intresset och entusiasmen var så stor i fredags att vi fick öppna båda våra biografer för att alla skulle få plats. Det kändes extra starkt eftersom idén till sajten kom från Tove Torbiörnsson som rycktes ifrån oss alldeles för tidigt i höstas. Jag är enormt tacksam för alla kollegors fina insatser så att idén har kunnat förverkligas.

Nu åker jag till USA för att berätta om sajten och vårt övriga arbete med jämställdhet. Jag är inbjuden till fem delstater och träffar allt från diplomater, lärare och filmstudenter till amerikanska producenter. Sverige är en förebild i världen och intresset är enormt. Stolt är jag över det med.

Att vara stolt

  
När jag slutat på tidigare jobb har jag fått frågan vad jag gjort som jag är stolt över. Idag kom jag på två saker jag gjort på Filninstitutet. Bänkarna som lockar sollapande Filmhusbesökare och att det nu står bibliotek, biografer, bar och restaurang. När jag började stod det inte att vi hade ett öppet bibliotek. Och solen fick man stå och njuta av. 

När jag slutar en dag vill jag kunna svara att jag är stolt över att vi skapade ett stödsystem som verkligen stimulerade fram en ny generation av svenska filmer, som slog både publik och kritiker med häpnad. Om det pratade vi idag, i ett nästan fullsatt Bio Victor. Ett Filmrum skapat av kollegor jag också är stolt över att få jobba med. 

Ännu ett farväl

Ni borde kolla asbest-nivån i Filmhuset, sade Katinka Farago idag. För tredje gången på fem månader höll vi en minnesstund för en kollega som gått bort i cancer. Jag hoppas hon inte har rätt.

Idag mindes vi Kristina Thunell. Kristina jobbade hos oss från 1975, och borde ha gått i pension för flera år sedan. Men hon älskade sitt jobb och alla i filmbranschen. Så hon höll sig kvar. Om någon månad skulle hon ha fyllt 70 år, och planen var att hon skulle gått i pension då.

Kristina var en generös, varm, skarp, humoristisk och medmänsklig människa. Katinka Farago berättade fint om hur Kristina tog hand både om branschen och om henne. Samma sak vittnade Charlotta Denward om. Charlotta som både var hennes kollega som konsulent, och sedan som hennes chef. Hennes nuvarande chef Kristina Börjeson hade letat i hennes dokumentmapp med korrespondens från 40 år på Filmhuset. Hur det i hennes första avtal stod ”vi hoppas det ska bli en angenäm upplevelse att arbeta tillsammans”. Så fint uttrycker vi oss inte längre, men en angenämare upplevelse än den vi alla fick med Kristina kan en inte begära. I mappen låg också en ny korrespondens, ett mail, från en ny ung producent. När hen förstod att Kristina avsåg att gå i pension lovordade hen henne, och förstod inte hur någon skulle kunna ta hennes plats. Kristinas svar blev lakoniskt: Vad roligt att jag varit till hjälp. Men det är det jag ser som mitt jobb, att finnas till för er.

Så var Kristina. Hon fanns till för alla. Vi fick en sista stund med henne idag. Och det kan jag tyvärr säga, att om en ska välja en arbetsplats att dö på så kan jag rekommendera Filminstitutet. Vi har nu skapat väldigt fina rutiner, det är å andra sidan den enda lilla glädjen när vi behöver ta farväl av så många kära kollegor.