1a allt

Idag hade jag mitt första styrelsemöte, mitt första personalmöte och min första invigning.
Allt gick bra, utifrån förutsättningarna.
På styrelsemötet gick vi igenom hur långt den externa revisionen av den anklagade illegala fildelningen ligger. PWC genomför ett hästarbete för att försöka komma till botten med om det har skett något oegentligt inom SFI. Om ett par veckor (har vi tur och får hjälp med uppgifter kanske det kan gå betydligt snabbare) har vi ett svar så nära sanningen man kan komma. Vi kommer därför bjuda in till ett möte för alla intresserade där vi presenterar både vad vi kommit fram till, men även diskuterar hur vi alla gemensamt kan arbeta för att skapa en så säker filmhantering som möjligt. Mötet kommer ske i början/mitten av december. Alla intresserade är välkomna!
Sedan var det personalmöte där detta skulle presenteras, liksom lite annat smått och gott.
Avslutningsvis invigde jag filmvisningen av Mauritz Stillers ”Gränsfolken”. En restaurerad nitratkopia som upphittats i Polen. Dagens publik, ca 200 personer, var de första svenskar som fick se denna stumfilm på nästan 100 år (den har varit borta sedan premiären 1913). Naturligtvis vackert ackompanjerad av Matti Bye.
Historiens vingslag och ett lyckligt slut både på den filmens öde och min dag. Nu är jag helt slut!

Varför Anders och Harri borde möta världen

Idag har jag varit först på kulturutskottet och pratat med rikdsagsledamöter om Filminsititutet, film, demokrati och filmavtal. Sedan gick jag till kulturdepartementet och träffade förhandlaren och fick höra om hur parterna står. Sedan avslutade jag med en gratis lunchbio; Kortfilmen Anders och Harri av Åsa Blanck och Johan Palmgren.

Jag är en snackare. På kulturdepartementet beskrev jag varför film är viktigt. Varför vi behöver en mångfald berättelser från vår egen kultur. Inte bara utländsk film utan också filmer som speglar vår egen samtid. Inte minst i skenet av att vi också har att förvalta och visa våra egen historia, alla berättelser om en dåtid. Om vi inte får svenska berättelser framåt, hur ska vi då i en framtid kunna gå till www.filmarkivet.se, eller fråga på filmarkivet, för att se hur vi hade det idag?

Och när vi sedan pratade om filmavtalet, om vikten av att dessa berättelser just speglar både en folklig bredd men också ett konstnärligt djup. Helt enkelt både breda och smala filmer, och att i min värld så måste ett avtal säkerställa denna bredd.

Så kom jag då till visningen av den korta dokoumentärfilmen ”Anders och Harri”. Jag hade lurat hit (Filmhuset ligger ju inte MITT i Stockholm) en entreprenör, fd BCG-konsult och typisk näringslivskille. Vi satte oss och fick se en berättelse om det som är viktigt; Kärlek mellan två människor som inte lever upp till norm och skönhetsideal, konfliktlösning, begåvning som inte platsar i Idol men som är lika vacker ändå. Helt enkelt. En berättelse om att ytan, normerna och marknadskraven förlorar så mycket som är viktigt.

Drabbade klev vi ut ur Bio Mauritz. Min kompis, den kommersiella människa han är, förstod precis varför Filminsititutet behövs, och jag förstod ännu mer varför film är så mycket mer än en förhandling om pengar. Båda två insikterna var det jag hade pratat om hela förmiddagen.

Jag skulle kanske nöjt mig med att visa en 10 minuter lång film?

Trovärdighet

Det är mycket om trovärdighet just nu.

Håkan Juholt, han kunde juholt sig till reglerna…

Carl Bildt, som slingrade sig i ekot idag. Som på frågan om han var medveten om att Lundin Oil under hans tid i styrelsen fattade beslut om investeringar i Etiopien, svarade att det inte förefaller osannoligt att deet var många beslut under hans tid i styrelsen…. Det är ju glädjande att en styresledamot inser att det finns beslut – frågan är VILKA beslut?

Och så vi då, som lägger ner enorma summar pengar och tid på att säkerställa att vi inte har illegal fildelning inom våra väggar. Just nu är fråga om hur lång tid det ska ta att gå igenom de 60 (!!!) miljoner loggar som skedde under perioden som ankalgelserna gör gällande att uppladdning har skett. Det tar tid – vi lovar att bjuda in hela branschen så fort PWC är klara med sin rapport. Det enda man i dagsläget kan konstatera är att våra brandväggar är så säkra att ingen kan hacka sig in, och inget finns sparat i några hårddiskar, och inga andra tecken finns som tyder på någon kriminell aktivitet här.

För så kommer vi till trovärdigheten. Om det är så att vi (PWC) inte hittar något alls – hur länge är Filminstitutets trovärdighet skadad då? För utan trovärdighet är det svårt att göra nytta!

Starstruck

Idag har jag fortsatt mina interna samtal med medarbetarna på de olika enheterna. Jag har nu snart träffat alla som jobbar inom biblioteket, bildarkiv, filmarkiv. Låter mycket damm men är en fantastisk del av vad Filminstitutet gör som handlar om att bevara vårt svenska filmarv.

Dessa medarebtare är nördar i sin mest positiva bemärkelse. Jag har fått höra många fina berättelser om hur filmsekvenser hittats som inte finns i hela världen, två minuter från andra rullen från en film från 1921. Världen häpnade och folk här stolta. En del går att se på http://www.filmarkivet.se men mycket måste man få hjälp att se via Biblioteket (eller via fjärrlån). Det är nästan 100 personer som jobbar här, och alla är experter på olika sätt inom filmen.

Och idag fick vi anledning att vara publika när vi fick besök av Adrian Brody (Oscars för sin roll i Pianisten av Polanski). Kinderna flammade inte bara på det kvinnliga könet när denne stjärna kom på ett 20 minuters besök. Den enda som höll sig lugn var Hélène Dahl på Stiftelsen Ingemar Bergman. För det var för deras samlingar som Adrian besökte oss. Han fick se Bergmans anteckningsblock, manusblock och fotoalbum. Samt brev från bland annat Marlene Dietrich, som beklagade hur Bergman varit jagad av skattemyndigheten och var tvungen att gå i exil på 70-talet.

Adrain Brody var nöjd, som synes nedan. och för oss känns det bra både att vi har arkivet och att det kommer till nytta!

Lite historisk reflektion

Jag känner det som att jag är förföljd av den tekniska utvecklingens konsekvenser. Spännande, utmanande och laddat.

När jag började på Reklamförbundet 1998 som VD levde reklambranschen i en sjudande bubbla av framgångar. Pengarna strömmade in från dotcom-företag som etablerade sajter på nätet i hög takt. Det var sajter som i de flesta fallen var goda idéer, men som det skulle visa sig var få goda affärsidéer.

Reklambyråerna var glada, de tjänade enorma pengar på att göra reklam, mest utomhus och printreklam, som skulle leda in konsumenterna till dessa sajter. Samtidigt utmanades de traditionella byråerna (de  elaka kallade dem för Annonsbyråer och inte Reklambyråer) av webb-byråerna och av de nya företeelserna som var Spray, Framfab osv. Johan Staël von Holstein och Jonas Birgersson framhöll sina egna skapelsers förträfflighet genom att håna reklambranschen som de menade inte hade förstått den nya tekniken och den nya världen. ”Tåget har gått och ni står kvar på perrongen”. Börskraschen i mars 2000 blev början på slutet för de som följde med första tåget, men även ett stort antal reklambyråer gick omkull. Under ett år förlorade Reklamförbundet 40% av sina medlemmar. Övriga konkurrerade stenhårt om kundens uppmärksamhet.  Idag, tio år senare, finns ett antal av de gamla ”annonsbyråerna” kvar, men de har nu webben som integrerad del. Webbyråerna kallar sig gärna för just det för att framhålla sin kompetens. Och Sverige är ledande i världen på just webben. Reklambranschen överlevde alltså stålbadet, men ser annorlunda ut idag än vad den gjorde för tio år sedan.

Sedan började jag på TU i februari 2008. Tidningarna redovisade ett resultat som var det historiskt största. Printannonseringen gick som tåget. Samtidigt exploderade Facebook av användare, Twitter såg dagens ljus och de som ville vara elaka kallade inte tidningarna för just det utan för ”Gammelmedia”. Gammelmedia hade inte heller fattat någonting, utan stod kvar på en perrong och papperstidningen går mot sin snara död. Dagspressen är dock stabila företag med hundraåriga anor. De har slimmat sin verksamhet, gått över mer till webben. I vissa sammanhang (tex Aftonbladet.se) kommer världen för att lära hur man gör tdining på nätet och tjänar pengar på det. Tidningarna har inte gått omkull, däremot har de konsoliderats i ett snabbt tempo. På TU sade vi att vi hade 270 medlemmar, varav 156 tidningstitlar. I verkligheten kröp det ned till kanske nio medlemmar. De olika titlarna ägs alla av samma koncerner. Ett stålbad också vars utgång man ännu inte kan se. Den stora utmaningen där är att få den stora prenumerationsaffären att bli nya intäktsströmmar på nätet. Ingen har på riktigt knäckt nöten i tidingshusen, och man måste ändå ha stor respekt och förståelse för de våndor man nu har för att hitta nya intäkter. De som kritiserar tidningarna för att försöka ta betalt för nyheter på nätet har inte alltid respekt för vad konsekvensen om de inte försöker tycker jag. Inte bara ägarna riskerar att förlora sina företag, även de anställda förlorar sina arbeten. Företag har en skyldighet att hitta affärer och intäkter, inte att ge bort sitt innehåll. Vad som sedan är möjligt, vad konsumenter är beredda att betala för är en annan sak.

Nu har jag då börjat på Filminstitutet som står mitt i en avtalsförhandling för ett nytt filmavtal.  Även filmindustrin har i alla år fått intäkter på att folk har konsumerat produkterna analogt, på bio eller i Tv-soffan. Man har betalat sin biobiljett och sin TV-licens och därmed har filmbolag tjänat pengar. Nu ser det inte ut så längre. Visserligen är biobesöken konstanta om än på den sedan tjugo år låga nivån knappt 3% av all filmvisning (vilket är tur eftersom varje illegalt nedladdad film betyder, minst, en biobiljett mindre såld.  Vilket direkt slår mot Filminsitutet som får pengar med biointäkterna som grund, pengar som går till ny film.) Nu säger vissa att allt borde vara fritt på nätet, att filmbranschen är bakåtsträvare som inte släpper allt fritt. Lite Gammelfilmare.  Filmavtalet förhandlas med en breddad utgångspunkt med bredbandsoperatörerna, att även de som tillhandahåller film via nätet ska vara med och betala. Samma mellanhänder som distribuerar illegalt nedladdad/uppladdad film. Och de ska komma överens med de som lever på biointäkter. Och det är klart att det inte är lätt, tvärtom är det lika svårt som det var/är för reklam och tidningsbransch. Men även biografägare och producenter är företag som ska överleva på intäkter. Att de inte är beredda att släppa detta intäktsben är inte så svårt att begripa även om de kan hånas för att vara bakåtsträvare.

Min tro är att det finns inga sista tåg, man blir inte lämnad på perrongen för alltid. Alla företag tvingas anpassa sig till den nya tekniska verkligheten, och ibland kan man tycka att det går för långsamt. Jag tror att både papperstidningen och biograferna kommer överleva precis som reklambranschen har gjort det, med tron att få distributionskanaler dör, utan de får tillskott av nya kanaler. Nätet kan ge nya intäkter. Det är oundvikligt att man måste anpassa distributionen  till tekniken och hitta nya intäktsmöjligheter.  Lättast går det med samarbete och respekt. Och förhoppninsgvis får vi ett Filmavtal med just de ledorden.

Tiden går fort när man har kul

Veckan har försvunnit.

Jag har hunnit med att träffa branschen, nästan 200 kom i onsdags och delar av det kan man se här. Det var förvånansvärt lite publikfrågor, men efteråt kom flera fram och ville träffas. Det är som vanligt i Sverige, få ställer frågor i stora församlingar. Men inte gör det mig något. Jag vill och måste ju ändå lära känna branschen mer.

Lite idéer fick jag också. Att vi ska ha fler öppna möten, men mer nischade. Filminstituet har redan det inom dokumentärfilmsområdet. Dags att ha det inom andra områden också. För kunskapsöverföring, allmän information och lära känna fler.

Just kunskapsöverföring och lära känna fler ägnar jag mig åt stora delar av dagarna. Jag träffar alla medarbetare under en kort men intensiv halvtimme. Det är fantastiskt att förstå vilken kompetens som finns i detta hus. Jag har nu träffat biblioteksenheten. Alla kreativa personer (flera av dom är musiker och författare vid sidan av) som möter allmänhet och forskare i biblioteket. Och som katalogiserar, digitaliserar och har koll. Vi har 200 tidskrifter på prenumeration och köper in ca 700 böcker varje år. Dessutom lånar vi ut DVD-filmer, något som de som vet om det uppskattar.  Kul att få arbeta med så brinnande och kompetent personal. (ja, detta blir lite smörigt, men icke desto mindre sant.)

Avslutningsvis kan man också konstatera att sossarnas skuggbudget ger 30 miljoner till barnfilm, utöver vad staten idag ger. I Norge har regeringen fattat beslut om ytterligare 47 miljoner (NOK, ännu bättre) till norska filmavtalet. Man hoppas det smittar av sig!

Stor förvirring med undantag

Filmhuset är stort, jag har inget lokalsinne. Frågorna är många, vem har alla svar? Förvirringen är stor men inte total.

I måndags tog det mig 20 minuter att hitta ut från min nya arbetsplats. Olika hissar upp och ned, garagedörrar och kulvertar och låsta utfarter. Tur att fler än jag var kvar i huset… Igår hittade jag bättre och idag börjar det kännas som hemma… Nästan… Ochhärligt när man kan kila ned till bion och se gratis kortfilm på lunchen (idag var det ”Aldrig som första gången” av Jonas Odell/Filmtecknarna, återkommande varje onsdag under hela hösten med ny film varje gång) som om man var hemma och åt middag framför skärmen.

Gårdagen var fylld av intervjuer. Och vissa saker har jag faktiskt svar på. Lättsam och trevlig intervju i P4 Stockholm (där jag orättvist sade att DN pratat mest med män inför nobelpriset i litteratur, det var tvärtom – förlåt DN) och en mer politiskt färgad i Kulturnyheterna. I den senare klipptes (som vanligt) en 40 minuters intervju ned till 2 och en halv minut. Där kan man höra att jag hotar med kvotering om jämställdheten inte blir bättre. Hot är en mycket bra metod att skapa förändring, men i verkligheten är varken hotet eller kvoteringen som sådan ett svar på ett strukturellt problem. Vi på Filminsitutet har en avgörande makt över vilka projekt som kan genomföras. Därför har jag (vilket jag inser) och övriga, framför allt produktionsavdelningen ett stort ansvar. Men vi är också en gatekeeper som kommer en bit in i en process. Alla projekt når inte hit, av olika skäl ”försvann” många tjejer på vägen från utbildningen till ansökan. Där finns andra gatekeepers.

Vi måste bli bättre gemensamt och var för sig. Det kommer jag verkligen att jobba för. Och är motståndet för stort finns alltid lösningen att kvotera här på Filminsitutet, men förhoppningsvis slipper vi. Vi går just nu igenom siffror för vilka som får produktionsstöd och utvecklingsstöd. Så fort det är klart ska det bli offentligt. Jag är positiv!

I Kulturnyheterna pratar jag också om den illegala fildelningen som vi på Filminsitutet anklagas för. Den hör samman med en stor politisk fråga som varken vi på Filminstituet eller Filmavtalaet kan råda bot på. Sverige  är ett av världens liberalaste länder vad gäller fildelnuingsfrågan. Det är inte alla så glada över, vilket man faktiskt måste ha stor förståelse för. Amerikanska filmbolag kan inte riktigt förstå varför Sverige inte implementerar ipred-lagarna som man gjort i resten av Europa. Även biografägare och svenska producenter undrar varför. Dessa aktörer har stora ekonomiska rättigheter som varje dag stjäls på nätet, i strid med EG-lagstifning, det är klart att de vill ha förändring.

Frågan har onekligen fått stor dragkraft av att Filminsitutet med all sin makt anklagas (av dem själva) för illegal fildelning. Vi tar anklagelserna på allvar och utreder (se gärna vår q&a) ned i botten om det ligger någon sanning i anklagelserna. Så var för sig är sakerna allvarliga, men den konpiratoriskt lagda kan dock inte undgå att se att de sammanfaller.

Igår skrevKajsa Ekis Ekman i DN; Vi lider av en ohälsosam brist på konspirationsteorier. Inte alla kan jag meddela.

Ja tack, jag har sovit gott!

Så har jag äntligen börjat på Filminstitutet.

Man skulle kunna misstänka att jag inför premiären haft anledning att fundera över min kommande tjänst. Det har regnat anklagelser om personal som fildelar, om en ledning som festar upp filmpengarna samt att det faktum att avtalsförhandlingarna går trögt (minst sagt).

Det vore naturligtvis allvarligt om allt detta var sant.

Att personal på Filminstitutet skulle fildela vore natuligtvis oerhört allvarligt. Så har ledningen också inlett en extern revision för att ta reda på anklagelserna är sanna. Innan den har kommit med sina slutsatser väljer juristen i mig att inte fälla utan fria. Polisanmälan är gjord. Vi kommer alla få reda på OM ankalgelserna stämmer och HUR vi på Filminsitutet eventuellt kan förbättra säkerheten så att det inte händer.

Om ledningen festat upp 246.000 vore det också allvarligt. Nu var det ju ingen fest utan en workshop för den 100-personer stora personalstyrkan. En helt riktig investering i personalutveckling anser jag. Jag kommer fortsätta investera i utvecklingen av både Filminstitutet och personalen.

Och avtalsförhandlingarna har verkligen inte gått framåt. Men jag måste ändå tro att alla vackra ord om filmens betydelse också omsätts i en ekonomisk verklighet. Det är klart det kommer ske, även om det är en bit kvar.

Det gäller att hålla styrfart i alla åsikter som sagt. Jag blev intervjuad i FLM och vi pratade mycket om vad filmens och Filminstitutets roll är. För mig är Filmhuset en levande plats (halva huset står faktiskt inte tomt, bara 4% är outhyrt), men som skulle kunna bli ännu mer öppet för alla aktörer i samhället. Film berör mer än filmbranschen, jag tar till och med orden i min mun att film nödvändigt för en demokrati. För att alla berättelser ska bli berättade om den samtid som politiker fattar beslut om.

Min vision är att film ska bli en angelägenhet för alla, allt från biotittare/medborgare till politiker och finansiella beslutsfattare. Jag vet inte om det är en vision värt namnet för alla, men för mig är det den finaste visionen som finns.