I fredags hade vi ett Filmrum. ”Bögjävlar” som handlade om det utforskande arbete som pågår just nu om vad som hänt efter filmen ”Bögjävlar” som spelades in på 70- talet. Vi fick se filmen också, ett riktigt tidsdokument. Samtalet befriande fritt från polemik och olika läger, bara stillsamt utforskande. Verkligen unikt och väldigt inspirerande.
Lite skillnad var det när jag igår var i Haugesund och pratade barnfilm. Ironiskt nog var det samtidigt höstpresentation i filmhuset och en mycket stark barnfilmshöst presenterades. Helena Lindblad kunde konstatera det i DN, mer utförligt i pappersupplagan dock.
Men goda nyheter driver inget samtal så representanter för de nordiska filminstituten, jag en av dem, skulle fortsatt försöka lösa problemet för barnfilmen. (Och naturligtvis har vi ett fortsatt problem även i Sverige, se nedan)
Biografcentralens rapport ”Kinos väg till stjärnorna” låg till grund för samtalet.
Igen hände det som jag nu känner igen väl, alla ögon vänds mot instituten och förväntningarna på en lösning. Vi kan säkert arbeta bättre, men i grunden är det många skäl till att barnfilm inte görs eller når sin publik.
Vad menar jag (eller vi, för vi var alla eniga från instituten)?
Vid sidan av våra tillkortakommanden har följande stor påverkan;
- De flesta producenter/regissörer/manusförfattare vill hellre göra film till vuxna.
- Därmed kommer det in för lite ansökningar om barnfilm.
- Övriga finansiärer tror inte på den kommersiella kraften så många projekt faller.
- Därmed görs det för lite barnfilm.
- Därmed blir erfarenheten för dålig och det går ut över kvalitén.
- Därmed sviker publiken.
Det finns inga snabba lösningar, men jag tycker det finns några.
Vi på Sfi har en strategi att bevilja så många projekt som möjligt för att hålla igång produktionen och därmed erfarenhet.
Vi ger mycket högre stödbelopp än till annan film för att hjälpa till i finansieringen.
Vi överbokar vår budget eftersom vi vet att många projekt faller, därmed försöker vi säkerställa en jämn produktion.
I Sverige har vi också valt att inte ha en egen barnfilmskonsulent utan låter alla konsulenter ansvara för att det görs barnfilm. Det har lett till ett mycket mer närvarande samtal på hela avdelningen, vilket vi tycker är positivt. Flera är tveksamt kritiska till att ta bort barnfilmskonsulenten, jag tror vi får vänta och se vilket resultat det får. Vad gäller den övriga strategin verkar det ge effekt. Som sagt är det en stark barnfilmshöst, och vi har även fina premiärer nästa år. En jämnare produktion alltså.
Mer kan göras. I rapporten föreslås ett nordiskt barnpris, distributionsstöd via Nordisk Film- och TVfond, VOD-stöd, samarbeten mellan instituten osv. Vi har redan en del av detta men ska titta på förslagen närmare. I november samlas filminstituten i Stockholm och då kommer vi absolut ha barnfilm som en punkt på agendan på mötet.
Själv fick jag en riktig ögonöpppnare när jag frågade eleverna från filmhögskolorna hur mycket utbildning de fick i att göra barnfilm. Bortsett från i Stockholm gavs ingen utbildning alls!
Om det är så att skolorna utbildar inte till att regissera, utan att uttrycka sig själv (auteur-utbildningar), är det kanske inte så konstigt att vi inte har ett större intresse för barnfilm?
Att göra film till barn borde vara lika utmanande, spännande och högt i status som annat. Så är det inte. En bra start vore om filmskolorna tyckte det. Det kanske skulle ändra hela attityden från grunden. Då skulle institutens möjligheter att påverka få mycket större effekt!