Kosovovinster

Eroll

Mottagning arrangerad av amerikanska ambassaden.

I slutet på förra veckan var jag på Dokufest, en dokumentärfilmsfestival i Kosovo.
De hade nordiskt fokus, och bland de 40 nordiska filmerna var 11 svenska. Jag och festivalansvariga för dokumentärfilm, Sara Rüster, var med för att stötta både festivalledningen och de svenska filmarna.

Festivalens ledning, Eroll Bilibani och Vuton Nurkollari, var en fin bekantskap. Båda brinner för filmen, för Kosovo och för Balkan. (Visar sig att Eroll också brinner för ett större miljötänkand, för mänskliga rättigheter samt mot korruptionen.) Engagemanget visade sig i programmeringen. Att tillsammans med människor från alla jordens hörn, under bar himmel, se filmer från Balkanregionen, som fortfarande slits av konflikter och filmer från Mellanöstern (som trots allt ligger runt hörnet) om konsekvenser av utvecklingen där. Helt enkelt, en stark upplevelse. Rena vinsten.

Dagarna avslutades också av svenskarna kammade hem tre av sex möjliga priser. Mia Engbergs Bellville Baby tog hem det stora internationella priset, Jens Assur med The Society fick det internationella kortfilmspriset och Maja Bort med Future My Love (en skotsk/svensk samproduktionen) fick Green Dox.

Heja Sverige och heja Kosovo. Vilken fin kombination!

Masterclass med Mia Engberg och Tobias Jansson.

Dialogen är igång

I fredags hade vi ett Filmrum. ”Bögjävlar” som handlade om det utforskande arbete som pågår just nu om vad som hänt efter filmen ”Bögjävlar” som spelades in på 70- talet. Vi fick se filmen också, ett riktigt tidsdokument. Samtalet befriande fritt från polemik och olika läger, bara stillsamt utforskande. Verkligen unikt och väldigt inspirerande.

 

Lite skillnad var det när jag igår var i Haugesund och pratade barnfilm. Ironiskt nog var det samtidigt höstpresentation i filmhuset och en mycket stark barnfilmshöst presenterades. Helena Lindblad kunde konstatera det i DN, mer utförligt i pappersupplagan dock.

Men goda nyheter driver inget samtal så representanter för de nordiska filminstituten, jag en av dem, skulle fortsatt försöka lösa problemet för barnfilmen. (Och naturligtvis har vi ett fortsatt problem även i Sverige, se nedan)

 

Biografcentralens rapport ”Kinos väg till stjärnorna” låg till grund för samtalet.

Igen hände det som jag nu känner igen väl, alla ögon vänds mot instituten och förväntningarna på en lösning. Vi kan säkert arbeta bättre, men i grunden är det många skäl till att barnfilm inte görs eller når sin publik.

 

Vad menar jag (eller vi, för vi var alla eniga från instituten)?

Vid sidan av våra tillkortakommanden har följande stor påverkan;

• De flesta producenter/regissörer/manusförfattare vill hellre göra film till vuxna.
• Därmed kommer det in för lite ansökningar om barnfilm.
• Övriga finansiärer tror inte på den kommersiella kraften så många projekt faller.
• Därmed görs det för lite barnfilm.
• Därmed blir erfarenheten för dålig och det går ut över kvalitén.
• Därmed sviker publiken.

 Det finns inga snabba lösningar, men jag tycker det finns några.

Vi på Sfi har en strategi att bevilja så många projekt som möjligt för att hålla igång produktionen och därmed erfarenhet.

Vi ger mycket högre stödbelopp än till annan film för att hjälpa till i finansieringen.

Vi överbokar vår budget eftersom vi vet att många projekt faller, därmed försöker vi säkerställa en jämn produktion.

I Sverige har vi också valt att inte ha en egen barnfilmskonsulent utan låter alla konsulenter ansvara för att det görs barnfilm. Det har lett till ett mycket mer närvarande samtal på hela avdelningen, vilket vi tycker är positivt. Flera är tveksamt kritiska till att ta bort barnfilmskonsulenten, jag tror vi får vänta och se vilket resultat det får. Vad gäller den övriga strategin verkar det ge effekt. Som sagt är det en stark barnfilmshöst, och vi har även fina premiärer nästa år. En jämnare produktion alltså.

Mer kan göras. I rapporten föreslås ett nordiskt barnpris, distributionsstöd via Nordisk Film- och TVfond, VOD-stöd, samarbeten mellan instituten osv. Vi har redan en del av detta men ska titta på förslagen närmare. I november samlas filminstituten i Stockholm och då kommer vi absolut ha barnfilm som en punkt på agendan på mötet. 

Själv fick jag en riktig ögonöpppnare när jag frågade eleverna från filmhögskolorna hur mycket utbildning de fick i att göra barnfilm. Bortsett från i Stockholm gavs ingen utbildning alls!

Om det är så att skolorna utbildar inte till att regissera, utan att uttrycka sig själv (auteur-utbildningar), är det kanske inte så konstigt att vi inte har ett större intresse för barnfilm? 

Att göra film till barn borde vara lika utmanande, spännande och högt i status som annat. Så är det inte. En bra start vore om filmskolorna tyckte det. Det kanske skulle ändra hela attityden från grunden. Då skulle institutens möjligheter att påverka få mycket större effekt!

 

 

Tack och lov trögstartad

Jag har fortfarande varit tyst här, men är faktiskt igång och jobbar. Det tar tid att få igång hjärncellerna denna viktiga höst, tack vare en så fantastiskt fin sommar. Det var det värt!

Viktig höst eftersom filmavtalet är aktuellt för omförhandling, redan. Det kolliderar inte bara med ett valår nästa år, men även vårt eget 50-års jubileum. En klok filmpolitik hoppas vi ska stå högt på agendan under både valrörelse och avtalsförhandlingarna. För att få fram så mycket kunskap som möjligt ägnar vi hösten åt inventering av åsikter och tankar.

Jag har en Think tank, med gäster. Vi satt i nio timmar i tisdags för att försöka identifiera vilka pusselbitar som krävs för att skapa kvalitativa filmer. Naturligtvis kom det inte fram något revolutionerande nytt trots vi hade besök från Danmark och UK. Utmaningarna är ju väldigt likartade. Men man får ändå en samsyn, en dialog och en förståelse för vilka muttrar man möjligen kan skruva på. Det krävs en utbildning nära branschen, kompetenta personer som lärare/konsulenter och andra gatekeepers, tid och pengar för utveckling, ambitiösa producenter, en i snitt hög och jämn lägstanivå för att publiken ska hitta svensk film, mer pengar till branschen i sin helhet och så angelägna berättelser förstås!

Jag träffar regelbundet många utanför denna dialoggrupp. Jag ska öka takten på det. Men vi ägnar även den 16 oktober, starten på vårt 50-års jubileum, åt att utforska behoven mer tillsammans med branschen.

Helt enkelt dags att lämna semesterläget i kropp och hjärna och kavla upp ärmarna!