Jobbiga frågor

Igår hade vi möte inför Malmö Filmdagar. 16 (!) distributörer var på plats för att diskutera hur vi ska fördela dagarna, vilka filmer som ska visas och vad vi vill förbättra. ett roligt och yvigt möte med många åsikter.

Intressant tycker jag att vi har 16 distributörer för film i lilla Sverige. Jag förstår verkligen att konkurrensen om biograftiderna är stenhård, och att konkurrensen om mediautrymmet är minst lika hård. Men det ger också en fin bild av hur enormt stort filmintresset är. Både utmaningar och möjligheter kan man lugnt säga.

Men det intressanta är också hur filmbranschen ser sig själva som bransch. Hur mycket samverkar man för att branschen som HELHET ska få bättre villkor? Än så länge ser jag kanske inte så många tecken på den samverkan jag är van att se i reklam-, och tidningsbransch. Inte heller en målsättning om hur man vill uppfattas, mest att man vill uppfattas.

Det blev ganska tydligt när jag ställde den jobbiga frågan hur mycket distributörerna tänker på jämställdhet när de väljer filmer till den stora pressträffen. Den enskilt vanligaste frågan jag får från medier är om jämställdheten. Den samlade bilden av filmerna på Malmö Filmdagar sänder ju ut en signal om vilken bransch vi alla är del av.

Svaret på frågan var: Ingen.

Perspektiv

Efter en vecka med andra chefer inser jag (igen) att den största utmaningen man som chef har är balansen när man ska fatta beslut. Det gäller i såväl sak- som personfrågor.

Personfrågor är den helt klart största utmaningen. Man ska förhålla sig till personal, styrelse, omvärld, ägare. Några av dem pratar inte med varandra, några kan man själv inte prata med och alla upplever saker från sitt eget perspektiv. Den enda sanningen är att det inte finns en sanning. Under min utbildningsdag visade jag ett par kortfilmer som vi hade som utgångspunkt för hur vi själva förhåller oss till andra människor i valsituationer, samarbeten och ledarskap.

När jag under en vecka fått höra andras utmaningar känner jag mig inte särskilt ensam. Tvärtom just nu ganska lyckligt lottad. Det betyder inte att det kommer se ut så framöver, men jag tillåter mig ändå att ta en känslopaus. Efter en höst med piratanklagelser, avtalsförhandlingar (där jag vet att det framförts massor med förslag, tex på att lägga ned Filminstitutet) är det dags etablera nya typer av relationer. Jag träffar därför ett stort antal nyckelpersoner för att få höra alla sidor av olika sanningar. Insikten är ju också att sanningar förändras med tid och nya perspektiv,

Filmare har som uppgift att ge nya perspektiv. Filmare behöver också själva nya perspektiv. Mina snack ute i branschen ska förhoppningsvis resultera i öppna samtal med både filmare och andra för utbyte av perspektiv. Om just DU känner att du har perspektiv jag saknar så hör av dig. Klart vi ska träffas!

Nya perspektiv

Imorgon bitti åker jag iväg med fem andra kvinnliga chefer för att diskutera chef- och ledarskap.

Vi ger varandra en dags utbildningsinnehåll under solen på Kanarieöarna. Jag ska prata om hur man väljer, både i rekryteringssammanhang och hur vi omedvetet väljer att tycka om/inte tycka om. Ska visa ett par filmer som illustration. De andras innehåll väntar jag på med stor tillförsikt.

Jag har gjort den här typen av egna ledarskapsutvecklingar fem gånger tidigare. Får alltid massor av nya idéer av att dela erfarenhet med andra ledare. Tid för samtal och reflektion, det är det annars bristvara på!

Så vi ses om drygt en vecka. Och var inte oroliga, jag betalar resan själv.

Från ord till handling?

Idag är det 8 mars. För en gångs skull tänkte jag inte bara prata om jämställdhet i filmbranschen utan lyfta blicken och titta på frågan om ledarskap och jämställdhet i största allmänhet.

Under mina 13 år som VD, på tre offentliga positioner, tycker jag det är dags att samtalet om jämställdhet lyfter från myter och förväntningar till handlingskraft. Börjar det inte bli dags att gå från snack till verkstad?

Myter om vad som är kvinnligt och manligt upphör aldrig att frodas. Jag skulle vilja sticka hål på tre av dem:

1: Kvinnorna stöttar inte varandra

Det finns en utpräglad myt om att kvinnor på ledande positioner inte stöttar varandra utan vid varje tillfälle som erbjuds passar på att sticka kniven i ryggen på varandra. Min starkaste känsla är att kvinnor mycket strategiskt stöttar varandra. Några exempel från min egen karriär. När jag tillträdde som VD för Sveriges Reklamförbund, 34 år gammal, kontaktades jag av den styrelsens enda kvinnliga ledamot; Lotta Skogh (då VD för reklambyrån HLR). Hon beskrev hur samtalet hade gått i styrelsen för att jag skulle kunna vara förberedd på vad jag hade att vänta.  När jag blev utsedd till VD för Tidningsutgivarna (TU) sade Gunilla Herlitz (då chefredaktör på Dagens Industri, nu publisher på DN) upp sitt medlemskap INNAN jag tillträdde. Hon ville inte att utträdet skulle ske samtidigt som jag tillträdde för att hon insåg vilka rubriker det skulle kunna skapa. En annan chefredaktör, Lena K Samuelsson (SvD) tog mig på särskilt möte för att tydligt tala om för mig att jag skulle kunna lita på hennes stöd och lojalitet. På TU drev jag också frågor som till viss del gick emot Public Service. Trots det var Eva Hamilton (VD på SVT) mycket noga med att både uppmärksamma mig när jag slutade och kanske framför allt direkt bjuda in mig till sitt eget kvinnliga nätverk (inte mindre än 30 kvinnliga mediechefer) och ta sig tid till en första lunch. På TU drev jag också frågan om en utvidgad utgivarorganisation (som nu kommer lanseras innan sommaren) som av vissa sågs som ett hot. Ewa Swartz (VD Natur och Kultur) däremot bjöd in mig till Natur och Kulturs fina författarmiddag i Göteborg.  När jag fick jobbet på Filminstitutet så kom det första grattismailet från Cissi Elwin Frenckel (fd VD Filminstitutet, nu publisher på tidningen Chef) som också snabbt berättade om sina egna iakttagelser, det första telefonsamtal jag fick var från Kerstin Brunnberg (fd VD Sveriges Radio) som bjöd in mig till en lunch samma helg för att träffa hennes nätverk inom Ingmar Bergman-stifelserna. I min nya styrelse på Filminstitutet sitter också Anna Carrfors-Bråkenhielm (VD för Bonniers nya TV-produktionsbolag Scandinavian Studios, grundare av Passion for Business) som inte bara utsåg mig till Sveriges Bråkigaste 2011 genom sin tidning, utan också lojalt ställer upp när jag behöver. Vid sidan av alla dessa manifestationer har jag mest goda erfarenheter av de kvinnor jag mött. Jag skulle säga att på varje gång jag mött ett stolpskott till kvinna har jag mött kanske fem män – dvs samma proportioner som ojämställdheten är. Det är helt enkelt ingen skillnad.

2: Det saknas kompetenta kvinnor

Det saknas inte kompetenta kvinnor när strukturer för att väljas är formella. Detta skulle kunna tala för kvotering. Jag har absolut ingen rädsla för att reglera arbetsmarknaden i denna fråga. Företag är så reglerade i andra sammanhang som man ansett vara av betydelse (MBL-regler, miljöregler, skatteregler är några exempel) att kvotering inte kan anses vara ett större ingrepp i äganderätten än andra regler. Men däremot tror jag inte kvotering löser frågan om attityder, vare sig hos kvinnor eller män. Så länge förväntan på män ser ut som att män är mer kompetenta och att kvinnor ändå inte vill bli chef så har vi ett problem som kvotering inte kan lösa. Man måste alltså förändra attityderna.

3: Kvinnor vill inte bli chefer

Det finns forskning som visar att innan kvinnorna kommer ut i näringslivet vill de gärna bli chefer. När jag varje termin möter de nyantagna studenterna på juristlinjen (för övrigt fler kvinnor än män – de har högre betyg) och frågar vilka som vill bli chefer så svarar lika många kvinnor som män ja. Det är när kvinnorna kommer ut i arbetslivet och inser att det är de som ska hantera både karriär och familj som många börjar tveka. Det intressanta är att åklagare och domare är två jämställda branscher. Offentliga branscher, med  tydliga strukturer på befordran; man får en högre tjänst om man haft tillräckligt högt betyg och tillräckligt gott omdöme samt utfört sitt arbete väl. Där är det alltså ingen brist på vare sig kvinnor som vill bli chefer eller kompetenta kvinnor. Varför de så mystiskt försvinner i det privata näringslivet tål nog att tänkas på, av näringslivet. Men även jag själv har många gånger ställt frågor till kvinnor om deltagande i jury, i paneler, som föreläsare, i styrelser osv. Många gånger får jag nej. Skälen är ibland goda, men ofta är de mest ett uttryck för (i min värld) felprioritering. Kvinnor prioriterar ofta inte att bygga sitt varumärke i samma utsträckning som män, därför tackar de nej till offentlighet och prestigepositioner till förmån för fler timmar på arbetsplatsen eller med familjen. Om näringslivet menar allvar med att få ett nej till att bli ett ja måste alltså frågan omformuleras. Och om kvinnor menar allvar med att de vill ha ledande positioner måste de ansluta sig till rörelsen ”Tacka ja!”.

Lösningen är att bestämma sig

Lösningen i alla processer som tar ett företag från en position till en annan går ut på att inse att det kommer kosta tid, pengar och möta motstånd. Det gör nämligen förändringsarbeten. Det hindrar inte företag att genomgå andra smärtsamma förändringar för att bli ett effektivare, smartare och lönsammare företag.

Lösningen på ett jämställt privat näringsliv är alltså att samma näringsliv faktiskt bestämmer sig för att lyckas. Om man bestämmer sig är receptet samma som i andra förändringsarbeten. Man sätter mål, tar fram en tidplan och en budget. Sedan brukar man koppla in en konsult som kan hjälpa till att få lite utifrån-och-in-perspektiv och att skräddarsy förändringsarbetet så att det passar det specifika företagets förutsättningar. Det är inte svårare än så.

Om regeringen har bestämt sig skulle de kunna väga upp kvoteringshotet med en ekonomisk morot. Inrätta ett Jämtek vid sidan av Nutek. De företag som har en bra strategi och en egen ekonomisk insats skulle kunna få utvecklingsstöd på motsvarande summa.

Vad gäller filmbranschen kan man konstatera att The Independent utsett Sverige till ett av världens bästa länder för kvinnliga konstutövare, och man pekar på att Filminstitutet är en viktig orsak. Det är ju glädjande, men vi är en orsak. Vi har fått ett uppdrag att arbeta för jämställdhet genom filmavtalet. Parterna, och det var nog politikerna till största delen, bestämde sig helt enkelt för att sätta upp ett mål och resultatet har kommit.

Svårare än så är det inte. Även om även filmbranschen har en lång väg kvar innan vi nått riktig jämställdhet!

Krav eller ödmjuk önskan?

(Lite korrekturläst nu…)

I förra veckan lämnade alla kulturinstitutioner in sina budgetäskande för de kommande tre årens finansiering av sin verksamhet.

Vi på Filminsititutet har äskat betydligt mer pengar än vad vi brukar denna gång. Det beror på flera saker, bland annat att omvärlden ser sådan ut.

• Vi har en digitalisering av biografer och salonger som pågår. Till årsskiftet räknar man med att inga nya filmer kommer att distribueras analogt med mindre än att de får stöd från oss. De mindre biograferna har svårt att få ihop finansieringen till digitaliseringen. redan nu får vi 15 miljoner om året t.o.m. 2014. Vad vi pekar på i vårt äskande är att det sista årets utbetalning kommer väldigt sent. Vi önskar att det tidigareläggs till 2013. I Kulturnyheterna i fredags framstår det som att vi KRÄVER pengar. Det gör vi alltså inte, vi BER om tidigareläggning av sista årets redan beslutade utbetalning.
• I takt med digitaliseringen trodde man att det skulle bli en större mångfald på biograferna. I verkligheten visar det sig att salongerna blir färre, kopiorna på storfilmerna blir fler. Det är alltså risk för större enfald på biograferna. Smal film behöver mer resurser för att nå sin publik, det BER vi också om.
• I nya filmavtalet finns mål inskrivna om att vi ska säkerställa både kontinuitet och förnyelse i filmskapandet. Dessutom finns det krav på att vi ska säkerställa att vi har ett filmskapande med mångfald och jämställdhet. Eftersom varannan lång spelfilm som skapas i Sverige inte får medel från Filminstituet är det svårt för oss att ensamma skapa denna mångfald och jämställdhet. Däremot har vi en viktig roll som samordnare och intitiativtagare. Vi BER därför om pengar för arbetet att få hela branschen att bidra till detta mål.
• En väldigt specifik, om än liten, mångfaldsÖNSKAN är medel för att stötta det samiska filmcentret. Vi har visserligen inte fler än ca 20.000 samer i Sverige, men de finns även i Norge och Finland. Ursprungsbefokningar har både en rättighet att få sina berättelser berättade, men även en utmaning just i att deras berättelser är särskilda och inte har så lätt att få egen finansiering.   
• I nya filmavtalet står också att vi ska vara ledande i europa på nya tekniska plattformar. Även här tror vi att det behövs en samlande aktör för att få de två dominerande branscherna på innehåll i digitala plattformar; film- och spelbranscherna, att samarbeta. Det handlar om att hitta kontaktytor inte bara med varandra utan även med externa finansiärer. Inget mål uppnås utan medel, så även här BER vi om medel.
• Avslutningsvis tycker vi att dialogen måste komma igång inför nästa finansieringsomgång av ny svensk film. Om landskapet för film har förändrats väsentligt sedan filmavtalet skapades så kan man nog lita på att förändringen inte avstannar. Förhandlingsparterna står inför än större utmaningar nästa gång. Filminstitutet är en naturlig samordnande kraft att förbereda för den filmpolitik som ska grunda framtidens film. Vi ÖNSKAR ett uppdrag att förebereda detta tillsammans med branschen.

Som ni ser. En hel del ÖNSKEMÅL men inga KRAV. Jag vänder mig faktiskt mot retoriken att alla som behöver anslag för att kunna verka skulle aggresivt KRÄVA. Nog händer det att vi gör bedömningar att mer skarpa önskemål riktas, men annars inser vi att vi måste argumentera för varför vi behöver mer resurser.

Den som vill läsa hela vårt budgetunderlag kan göra det här.

Bananas i riksdagen

Idag var jag med när Big Boys Gone Bananas visades för våra folkvalda i riksdagen.
Mottagandet är överväldigande, med applåder som inte ville tystna.
Efteråt diskuterades PR-industrins roll och makt. En representant för JKL menade att i Sverige råder inget hot mot yttrandefriheten men hon ville ändå inte att PR-byråernas uppdragsgivare skulle vara transparenta.
Jag tror hon har fel. I takt med att dagspressen, en av de viktigaste granskande statsmakterna, minskar sin personalstyrka minskar också den granskande kraften. Pengar får större makt att skapa nyheter. Och även om dokumentärfilmare ibland gör samma jobb så är de mycket svagare. De är sina egna produktionsbolag, sina egna ansvariga utgivare och oftast intecknade upp över öronen. Att vi på Sfi inte kan ge ekonomisk trygghet, trots kraften i filmer och att vi är finansierade till hälften av staten, är ingen nyhet.
På så vis är jag rädd att Big Boys Gone Bananas gör mer skada än nytta. Filmen visar med all önskvärd tydlighet makten och kraften bakom multisarna. WG-film kommer aldrig få igen alla pengar som processen kostat dem.
Som jag sade i riksdagen; Medierna blir inte starkare – vad vill våra folkvalda med demokratin i ett samhälle där pengar utan tvekan kan köpa sig en sanning?