En alldeles vanlig, ovanlig dag

Igår hade jag en vanlig, men som vanligt ovanlig, dag. Jag skulle varit bortrest men planer ändras och innehållet improviserades fram. Ingen tid känns så lyxig som tiden istället för ett inställt möte! Lyx! Och så här blev det.

Efter några morgonmöten åt jag lunch i den nya Musikhögskolan. Eftersom jag känner någon där fick jag en snabb rundvisning i allt nytt fint. Bara att gå upp för trappan, vars stenar har inpräntade ljudvågor, hintar om resten. Nedan två bilder från den nya Kungasalen. Den andra visar denna gradängfunktion för stolar, som gör rummet enkelt att anpassa. Fantastiskt! Jag fick också se biblioteket i det gamla stallet. Bara att gratulera Stockholm till denna nya byggnad.

Tillbaka till kontoret för att möta en delegation kinesiska filmprofessorer och deras entourage. Kulturkrock blir det onekligen när hedersbetygelser utdelas och tal hålls, samtidigt som vi oavbrutet poängterar filmens viktiga roll för yttrandefrihet och demokrati. Nedan vår kommunikationschef Rebecka Ioannidis Lindberg vid överräckandet av vår gåva. En Filminstitutstygpåse kan också överräckas med stil!

Sedan arbete med skrivningar om branschråden innan jag skulle tvärs över gatan för att avtacka SIDAs generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka. Där sjöng personalen avskedshyllningen, GDn själv jammade med jazzbandet till ”All of me”. Absolut stil, om än långt ifrån den kinesiska.

På plats på SIDA fick jag ett sms av min kompis, doktor i statsvetenskap om minoriteter. Han har skrivit en avhandling om samerna och är numera alltid med där det händer runt samer. Nu frågade han varför jag inte var på Hotel Malmen, där var nämligen han med samiska kulturutövare, bland annat Amanda Kernell, regissören till Sameblod. Klart jag åkte dit. Vi hade samtal om samernas situation, konstens och kulturens roll för det öppna samtalet, och om att läka sår, där tårarna brände under ögonlocken. (Vi hann också prata om skillnaden mellan danska och svenska filmskolan. Stor, tror jag nog…)

Att Amanda är en fin filmskapare visste jag redan, och Sameblods historia tränger in under huden. Men dessutom fanns det en annan samisk konstnär med, som gör de mest fantastiska tavlor och installationer jag sett. Jag kommer inte berätta vem han är förrän jag själv hunnit köpa en tavla. Sameblod däremot har svensk premiär på Göteborgs filmfestival. Även det värt att vänta på.

Det var den vanligt ovanliga dagen det.

Festivalveckor med förebilder

Sommaren avslutades (eller, den har väl knappt avslutats än om en får döma av vädret) med sedvanlig intensiv festivalperiod.

I Venedig hade vi tre långfilmer, där närvarade jag inte, men Kasper Collins långa dokumentärfilm I Called Him Morgan fick fantastiskt mottagande fick jag både höra och läsa om. Att få fem stjärnor i The Guardian måste vara något slags rekord. Efter Venedig åkte Kasper med sin film till Toronto, där jag var och mötte såväl honom som Larry Thomas som är med i filmen.

Amanda Kernells Sameblod vann två fina priser i Venedig och fick ett fint mottagande även i Toronto.

Avslutningsvis visades Johannes Nyholms film Jätten både i Toronto och nu senast i San Sebastian. Även den fick ett väldigt fint mottagande. I San Sebastian flockades publiken efter visningen, teamet fick gå igenom ett hav av kameror och applåder. Mycket glada teammedlemmar bjöd sedan in till boule-turnering, filmen utspelar sig delvis vid en bouleturnering.

I Toronto såg jag till att faktiskt se annan film än den svenska. På tre dagar hann jag se sammanlagt elva filmer, och de flesta mycket bra. Att film speglar samtiden råder det ingen tvekan om när en får se film från hela världen. Kriget i Syrien kommer igen i dokumentärfilmerna, och spelfilmerna hanterar frågan om samhällets oförmåga, både nu och då, att integrera alla olika viljor i ett sammanhållet samhälle. Bland annat såg jag en brittisk film (The Journey) om fredsmäklandet mellan katoliker och protestanter på Nordirland 2006. Likheterna mellan dagens Brexit-England och motsättningarna mellan vissa kristna och muslimer är frapperande. Aldrig verkar vi lära oss. Men blandat med den hopplöshet som jag känner inför oförmågan till försoning så väcker andra delar av filmen hopp. Som i Surf Club Gaza, där inte bara killarna får surfa utan även en ung kvinna vars far trotsar kulturens påbud om slöja. Han klär ut sin dotter i havsbandet och låter henne surfa med håret flygande fritt. När hon kommer in till land igen skockas skolklasser med täckta flickor runt henne. Hur vågar hon? Hur får hon? Hur kan hon? Är det härligt?

Samma sak i den underbara dokumentären The Eagle Huntress. En ung mongolisk flicka bor i ett område med sin familj där de jagar med örn. Trots att kunskapen traditionellt alltid förs från far till son så trotsar flickans familj traditioner. Hon lärs upp till att bli den första kvinnliga örnjägaren någonsin, vid bara 13 års ålder. Samhället runt familjen förfasar sig, vilket de tar med ro. Och flickans talang är extraordinär.

Så otroligt inspirerande att det alltid finns de som trotsar regler och traditioner och vågar se nya möjligheter. Det är deras goda krafter som är svaret på dagens meningsmotsättningar. Vi behöver alla dessa modiga förebilder.

För att orka göra skillnad.

Massor av inspiration

Veckan som varit har bjudit på massor av inspiration. 

Den inleddes med att Screen Internationals journalist Wendy Mitchell gjorde en djupdykning i den svenska filmbranschen. Hon har besökt film- inspelning, varit på studio-besök, träffat massor av filmare och sett ny svensk film. En kväll serverade vi henne kräftor och svenska, danska och persiska visor. En samtida bild av Sverige och inspirerande sällskap. Avslutning med premiärfesten för Sara Broos ”Speglingar”. 

Så var det presskonferens för vår Oscarsnominering som gick till ”En man som heter Ove”. Stort intresse förstås, och mycket positivt skrivet efteråt. Det hoppas jag inte minst Rolf Lassgård är glad för, han är en av få skådespelare som spelar i två filmer som nominerats. Den förra gick hela vägen, ”Under solen” av Colun Nutley år 2000, men Rolf minns fortfarande bristen på gratulationer och heja-rop. Vi får hoppas Ove också går hela vägen och blir nominerad, det är den värd!

Och så lite annan inspiration. Jag var och såg Anna Petterssons tolkning av Hedda Gabler som hade premiär i onsdags på Dramaten. Film bär en stor del av det visuella i denna helt fantastiska uppsättning. Hedda är denna gång inte offer för männens manipulationer utan har makten över både dem och tekniken. Kristina Lindqvist skrev en hyllande recension i DN som avslutas med meningen: ”Det här är faktiskt en helt makalös uppsättning – och en utveckling av själva scenkonsten.” Jag håller med. Gå och se! Den är dessutom bara 70 minuter lång!

Avslutningsvis. Gå också och se Kusama-utställningen på Moderna som nu går in på sin sista vecka. Oändligheter – bara titeln är vacker. Konsten likaså.