Och de andra fick njuta japansk stumfilmskonsert

Ny filmpolitik! Nya stöd! Nya röster!

De här veckorna har jag snart pratat stämbanden av mig. I förra veckan (se förra blogginlägget) var det både sista mötet med filmavtalets parter och ett Filmrum om Råden, med mig och statssekreteraren Per Olsson Fridh, under ledning av Anette Mattsson och Joakim Blendulf. Med dem var det filmpolitik. Det var det även med SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) där jag pratade med regionernas kulturföreträdare.

På B-Reel pratade vi mer om förutsättningar för att göra film och om att överleva som produktionsbolag. Vi pratade deras jobb och vårat jobb. På SF-studios (se bild ovan med Frida Westerberg, Tim King och Mikael Porseryd) berättade jag om vårt jämställdhetsarbete.

Med Stockholms Stad pratade vi stöd för att starta nya biografer. Jag och Kristin Engstedt, tf chef Distribution & Visning, och Roger Mogert och Patrik Liljegren berättade om möjliga stöd och planer för de som nu gör förstudier om att starta nya biografer i Stockholm.

Jag avslutade veckan med att träffa Filminstitutets Seniorklubb. Alltså medarbetare som nu är pensionerade, och nästan alla av de ca 20 personerna har jobbar med Harry Schein. Nu fick de höra och fråga om skillnaderna som kommer att träda ikraft 1/1-17. Många igenkännande skratt kom, men också oroade frågor om självständigheten för Filminstitutet nu när vi inte längre har ett Filmavtal mellan regeringen och oss. Jag har inte tänkt på det sättet om självständigheten. Schein var ju nära vän med Palme och Sträng, jag vet inte om jag tycker att en kan prata om självständighet när makten och ledningen är så privat nära vänner. Tål att tänkas på.

I allt detta missade jag en tydligen oförglömlig kväll på Cinemateket i tisdags.  I samarbete med The Japanese Foundation/ Japanska ambassaden i Sverige genomfördes en unik stumfilmskonsert.

Den japanske benshin Ichiro Kaaoka var inbjuden, en av vår tids främsta benshis, för att tillsammans med Matti Bye Ensemble ackompanjera ”Women of Tokyo”, ”An unforgettable grudge” och ”Terje Vigen”. Bio Victor var fullsatt till sista plats när Ichiro Kataoka berättade vad som hände och levandegjorde filmernas berättelser. Aldrig har ”Terje Vigen” i regi av Victor Sjöström framförts så bra och så känslosamt. Jag hörde att det var många som hade tårar i ögonen. Det är inte svårt att förstå varför stumfilmen levde kvar så mycket längre på biograf i Japan än i övriga världen, de filmer som visades med en benshi.

Men tiden räcker inte till allt. Jag får glädja mig åt att 364 andra fick sig en oförglömlig upplevelse.

 

En historisk dag

Idag hade Filmavtalets parter det sista mötet i en 53-årig historia. Dagen till ära bjöd kulturministern på lunch i Rosenbads matsalar.
Filmavtalet som det sett ut har spelat ut sin roll. Men det betyder inte att det inte har varit enormt viktigt för svensk filmbransch, och att med i graven går en unik tradition av kulturstöd. Kanske väcks idén till liv igen i framtiden när affärsmodeller är lösta, piracy-problemet har begränsats och förhandlingsklimatet har förändrats.

Betydelsen av avtalet för finansieringen av svensk film kan inte överskattas. Årets intäkter kommer vara all-time-high tack vare ett starkt bioår, trots ett svagt svenskt bioår.

Samtidigt dras avtalet med så många svagheter att förändringen som nu sker är relevant. Avtalet har massor av små stöd, ibland obsoleta. Många av målen är också både orealistiska och ibland irrelevanta. Nu när möjligheten ges till en översyn finns många möjliga förbättringsytor. Det gäller att ta till vara på dem med försiktighet och respekt för alla som är beroende av ett stödsystem som förstår filmproduktion.

Och det är väl det som är den största fördelen med den helstatliga filmpolitiken. Att alla får samma möjlighet att komma till tals, och att beslutet inte fattas utifrån ett egenintresse. Vi på Filminstitutet ska verkligen göra allt vi kan för att skapa ett så rättvist, relevant och kvalitetssäkrande stödsystem som möjligt. Vi kommer att vilja prata med alla intressen för att kunna åstadkomma det, både inom Råden och på andra sätt.

Idag hade Peter Fornstam satt på sig sin begravningskostym. För Filmavtalet. Nu föds en ny filmpolitik, den får vi gemensamt verka för ska ge en stark svensk film som ska överleva länge.

Vilka tider!

I chock efter amerikanska presidentvalet har jag tappat skrivlusten. Men dags för skärpning!

Förra veckan innehöll ju ändå fler saker än amerikanska valet. Till exempel inleddes Stockholm Filmfestival, med en riktig dystopi av Ken Loach, I, Daniel Blake. En klart politisk film, som verkligen riktade in sig på de svaga i samhället. Samma personer som under Trumps regim borde huka, och inte heller de som röstade på honom. Det påstås ju ofta att det är vita underklassmän som röstade på Trump. I verkligheten var det främst den vita medelklassen. De borde se Loach film innan de nedmonterar hela Obamacare.

Jag hade kastat mig till festivalen efter att ha deltagit i Tom Donahues dokumentär, som handlar om den amerikanska filmproduktionen. Bland annat om bristen på jämställdhet, men även om hur statliga pengar går in i filmen via andra vägar. Exempelvis uppfattar jag attt han skildrar hur Pentagon tydligen lägger stora resurser på filmer som skildrar krigen, på ett sätt som Pentagon därmed kan kontrollera. Ett annat sätt att ha en helstatlig filmpolitik…

Och på tal om den helstatliga filmpolitiken. På onsdag blir jag och statssekreteraren Per Olsson Fridh intervjuade av Anette Mattson, VD Filmregion Stockholm-Mälardalen, och Joakim Blendulf, chef för Filmbasen. Scenen är Filmrummet på Bio Mauritz kl 15.30-17.00.