En historisk dag

Idag hade Filmavtalets parter det sista mötet i en 53-årig historia. Dagen till ära bjöd kulturministern på lunch i Rosenbads matsalar.
Filmavtalet som det sett ut har spelat ut sin roll. Men det betyder inte att det inte har varit enormt viktigt för svensk filmbransch, och att med i graven går en unik tradition av kulturstöd. Kanske väcks idén till liv igen i framtiden när affärsmodeller är lösta, piracy-problemet har begränsats och förhandlingsklimatet har förändrats.

Betydelsen av avtalet för finansieringen av svensk film kan inte överskattas. Årets intäkter kommer vara all-time-high tack vare ett starkt bioår, trots ett svagt svenskt bioår.

Samtidigt dras avtalet med så många svagheter att förändringen som nu sker är relevant. Avtalet har massor av små stöd, ibland obsoleta. Många av målen är också både orealistiska och ibland irrelevanta. Nu när möjligheten ges till en översyn finns många möjliga förbättringsytor. Det gäller att ta till vara på dem med försiktighet och respekt för alla som är beroende av ett stödsystem som förstår filmproduktion.

Och det är väl det som är den största fördelen med den helstatliga filmpolitiken. Att alla får samma möjlighet att komma till tals, och att beslutet inte fattas utifrån ett egenintresse. Vi på Filminstitutet ska verkligen göra allt vi kan för att skapa ett så rättvist, relevant och kvalitetssäkrande stödsystem som möjligt. Vi kommer att vilja prata med alla intressen för att kunna åstadkomma det, både inom Råden och på andra sätt.

Idag hade Peter Fornstam satt på sig sin begravningskostym. För Filmavtalet. Nu föds en ny filmpolitik, den får vi gemensamt verka för ska ge en stark svensk film som ska överleva länge.