Viktigast i Cannes

Jag fick frågan av Nicholas Wennö på DN vilken enskilt viktigast insats jag gjort i Cannes.
Skakat hand med tusen personer på olika mingel kanske. Men det tror jag inte. Jag underskattar inte mingels betydelse, för det oväntade mötet och det långsiktiga kontaktskapandet. Men det finns gränser för hur många gånger man behöver pussa samma kinder under olika nationers paraplyer tycker jag.

Däremot i år hade vi oväntat besök. Handelsminister Ewa Björling besökte Cannes i sin satsning på främjande av de kreativa industrierna. Vi arrangerade ett möte, se bilden, där vi gav ministern en crash course i hur filmer distribueras i världen och hur förutsättningarna ser ut. Med på mötet var en svensk, en nordisk och en tysk distributör. Dessutom berättade Jonathan Olsberg om vikten av samspel mellan de olika näringarna, och olika varumärkena, för att åstadkomma 1+1=3.

Ministern hade kvällen innan fått en crash course på vårt mingel på terrassen. Här gjorde jag min enskilt viktigaste insats. I raskt takt presenterade jag henne för representanter för hela filmbranschen. Förutom kändisar som Malin Buska och Lena Endre fick hon möta distributörer och filmskapare. Det var både art house och kommersiellt (bland alla : Lena Rehnberg, Peter Possne, Ruben Östlund, Tomas Alfredson, Annika Rogell). Hon kämpade på bra för att förstå, för det är helt klart att hon inte är expert på filmen i sig (hon berättade mycket ärligt för Sören Staermose att hon inte vågar se Millenniefilmerna). Men man glömmer lätt att det inte är hennes jobb att vara filmintresserad, det är kulturministerns jobb. Handelsministerns jobb är att vara intresserad av att förstå vad som behövs för att de svenska filmerna ska kunna nå nya marknader, och hur svenska filmer kan hjälpa till att sälja fler av Electrolux spisar.

Det var glädjande att se hur ministern, hennes politiska sakkunnige och Exportrådets representanter skrev så pennan blödde. För jag som hade turen att få bli bjuden på samma middag som ministern hos Electrolux i deras provkök förstod vad en minister kan betyda för en bransch. Vi blev bjudna på den mest fantastiska måltiden av kockduon Tommy Myllymäki och Jens Dolk (samma duo som lagade middagen till vinnarjuryn för Guldpalmen som sammanträdde igår). Ministern kunde redogöra, inte bara för var råvarorna kom ifrån, utan även historien bakom recepten kring alla de svenska rätter och drycker vi blev serverade.

En bra berättelse säljer. Om vi kan få ministern att på samma initierade sätt berätta om svensk film kanske målet om en fördubblad filmexport inte är helt omöjligt, parat med lite exportstöd förstås….

The State Of The Art

Igår hade vi en heldagsövning med produktions- och utlandsavdelningen.

Vi som var där har ett gemensamt ansvar att stärka den svenska filmen genom våra beslut. Vi har tolkat vårt uppdrag så att vi ska uppfylla målen i filmavtalet samt att vi ska säkerställa att vi i Sverige får se en mångfald av filmer. För att vi menar att vi som individer och samhället och demokratin behöver dessa berättelser. Och naturligtvis måste vi på Sfi utgå från vilka ansökningar vi får in.

Så vi har definierat vad vi menar med mångfald. Mycket betyder det. Vi vill i stort se berättelser som speglar nedan områden (naturligtvis inte alla i en film, men filmutbudet i stort):

Olika perspektiv
Klass, kön, sexualitet, HBTQ, geografi, arena, agenda, socialt, värderingar och ideologi

Kön och kulturellt
Bägge könen, och svenskar med annan kulturell bakgrund, ska få berätta sina berättelser både framför och bakom kameran.

Genrer
Form, tilltal, estetik och förlaga

Publik
Alla svenskar ska vilja se minst en svensk film varje år.

Så hur föll då 2011 års filmer ut i relation till våra uppdrag? Vi hade alla sett alla filmer och satte oss för att reflektera.

Vi hade bjudit in Roger Wilson som inledde genomgången av alla filmer som vi stöttade 2011. Med sedvanlig skärpa och humor avslöjade han både branschens och kritikernas svagheter. Och styrkor. Jag ska försöka sammanfatta en hel dag, i en text som saknar alla nyanser men som ändå kan vara något för alla att ta ställning till. Vi har kanske fel i våra iakttagelser, i höst kommer vi bjuda in till samtal med er alla för att höra vad ni säger.

För sammantaget kan man nog säga att vi levererar ganska bra i Sverige. Vi har en mångfald av berättelser, vi gör bra ifrån oss på festivaler och fjolårets publiksiffra för svensk film på bio var acceptabel; 20%.
För våra 220 miljoner till förhandsstöd får vi ut ganska mycket film. Kanske för mycket?
Trenderna vi ser är att konstfilmen etablerar sig mer och som en blandning av konst och dokumentär i både kort och långt format.

Våra svagheter är några.
De breda publikfilmerna behöver bli bättre (få längre tid för manusbearbetning och produktion) och nå fler. Helst vill vi ha filmer som tävlar på de stora festivalerna OCH når en bred publik.
Våra filmer speglar ofta ett ”litet” perspektiv. Vi saknar de berättelser som tar universella grepp och stora samtida frågor. Detta gäller alla genrer och format (kort, lång, dokumentär)
Vi ser ofta samma arketyper av utlänningar och kvinnoroller.
Och jämställd är branschen fortfarande inte, även om 2011 års siffror är ganska bra. Ex hade 42% av filmerna kvinnlig regissör, vilket inte är en stabil siffra över tid.

Men man kan också konstatera att om vi jämförde med filmer utan stöd från Sfi så var mångfalden näst intill obefintlig där. Marknaden verkar inte se sig ha något ansvar.

Nu är vi snart igenom halva 2012. Jag ser fram emot samtalen i höst. Hur ska vi gemensamt se till att Sverige blir Europaledande (vilket är det modesta målet i det nya filmavtalet…)?

Marika, den bästa kulturambassadören

Marika Lagercrantz, kulturråd i Berlin, förklarar varför kultur behövs.
”För att konstnärer är tänkande människor”. Hon beskriver, liksom kulturministern, att Sverige är ett av Europas mest kulturkonsumerande länder. Men vi pratar inte om det, och näringslivet integrerar det inte.
Marika beskriver hur företag kommer till Berlin för att sälja sina skruvar och muttrar. Marika och ambassadören får göra ett kulturprogram för dessa företagsledare för att de inte ska göra bort sig när de möter sina tyska kunder. För vid middagen efter avtalsskrivandet så kan de mindre om Strindberg än tyskarna, de kan inte föra ett samtal om sina kulturintressen. Dessa samtal pågår ständigt i Tyskland. Och där sitter chefen för filharmonikerna i samtal om Tysklands tillväxt, lika naturligt som att chefen för VW gör det.
Vi måste börja prata med varandra om samma saker. Inte bara för att vi blir mer tänkande utan för att det också faktiskt bidrar till tillväxten.

Kreativitet, tillväxt och Sveriges framtid

Jag befinner mig i Malmö och deltar i Tillväxtdagarna
Igår ledde jag själv ett samtal om ett lands kreativitet, Sverige är nämligen etta i världen enligt det amerikanska indexet GCI – Global Creative Index.
GCI menar bland annat att talang är avgörande, och talang mäts i antal högskolepoäng i ett land inom ett stort antal yrken, bl.a. business, management, kultur, konst, juridik och hälsa.
Onekligen ett brett perspektiv, och klassiskt amerikanskt förenklat. I debatten (där deltog Per Schlingmann, Menroch Saatchi, Mikael Damberg och Peter Majanen) framhålls ändå utbildning som det mest avgörande, liksom utbildningsmiljön. Det finns även andra studier som visar att ett samhälle som präglas av jämlikhet och tolerans är ett både ekonomiskt framgångsland, men även mer friskt och lyckligt.
Samtalet hölls sist på dagen, lättare förutsättningar för att nå publiken har jag haft (bl.a. utan vinglas i handen…). Synd för kreativiteten är, oavsett hur man mäter den, avgörande tror jag för både individer och samhället i stort.

Just nu är jag på en debatt med Eva Swartz Grimaldi, Katrin Stjernfeldt och Michael Wolf, se foto (i NEs fantastiska lokaler i Malmös hamn) som diskuterar hur skolbildningsmiljön kan följa med sin samtid. Här i Malmö med stora integrationsutmaningar krävs det en hel del för att bygga grunden för trygghet, vilket i sin tur skapar kreativitet.
Utgångspunkten är att alla människor är kreativa, det är samhället som ska skapa så goda möjligheter som möjligt för att ge förutsättningar att kreativiteten ska blomma.
Jag tror inte detta bara rör näringslivet utan även ex filmbranschen. Hur hittar man de bästa talangerna? Hur får de bästa förutsättningar att blomma? Hur mycket jobbar STDH och andra utbildningar med det, och därefter produktionsbolagen?

Strax ska jag på seminarium där bland annat Marika Lagercrantz, kulturråd i Berlin, och kulturministern deltar. ”Vad får kulturen kosta” är rubriken. Ja, tror man att kreativiteten är avgörande för ett land så är väl ”the sky the limit?”