Runt hörnet

Bortom besvikelsen över bristande finansiering av den nya filmpolitiken lurar ett hopp. 

I går morse (fredag 25/9) arrangerade vi ett Filmrum om hur vi ska skapa ett bättre stödsystem, nu när vi har chansen. (Samtalet filmades och läggs upp i början av nästa vecka). 

Det var ett nytt samtal. Med en bransch som lyssnade på varandra, resonerade och modifierade sin egen position. 

Hoppingivande och glädjande. Vi kommer arrangera många samtal under hösten och vintern när vi nu skapar det stödsystem som ska träda ikraft 1 januari 2017. Under tiden ska vi också slipa våra argument till finansdepartementet. Det är en än så länge bara en prognos för filmbudgeten för 2017!

Inget annat än en besvikelse

När en läser budgetpropositionen, där prognosen för vad filmen får i den nya statliga filmpolitiken, läser en på sid 33 i avsnitt 17:

”Omställning av filmpolitiken

Film i alla dess former är en av de viktigaste uttrycksformerna i vår tid. Filmen kombinerar flera konstformer, som rörlig bild, ljud och musik, tal och dialog. I fokus står berättelsen, ibland om mänskligt liv, ibland om helt andra saker, inte sällan kombinerad med stor fantasi och förmåga till konstnärlig gestaltning.

Filmen är också ett av de konstnärliga uttryck som påverkar oss människor allra mest. Det är ett allmängiltigt kulturfenomen som når de allra flesta oberoende av ålder och bakgrund. Med uppfordrande och angelägna teman kan film inspirera till diskussioner och omprövning av sådant vi tagit för givet. Ett brett utbud av filmer bidrar till vidgade vyer och ökad tolerans för det som är nytt och okänt. En konstform som når så många och handlar om så mycket är en väsentlig del av yttrandefriheten och har stor betydelse för vår demokrati.”

Med det anslaget i budgetpropositionen lockas en tro att regeringen verkligen menar allvar med filmen. När en sedan läser vad det betyder så står det dock klart, något som har så stor betydelse för demokratin värderas inte. Under de senaste tre åren, detta års prognos inräknat, har (uppdaterat) filmen fått i snitt ca 427 miljoner kronor genom filmavtalet. Som budgeten nu ligger så får filmen 410 miljoner för 2017 och 2018, vilket är en minskning med 20 miljoner. För 2019 får filmen ytterligare en minskning med 20 miljoner till 390 miljoner. Sammantaget alltså en minskning med 40 miljoner för 2019.

Besvikelse är väl bara förnamnet. Svek är kanske ett mer relevant uttryck, och jag tror inte sveket kommer från kulturdepartementet. Det är den samlade regeringen med finansdepartementet i spetsen som har bestämt att höjd moms på biobiljetten ska finansiera andra utgiftsområden. För 2017 är den budgeterade momsintäkten för biobesök 265 miljoner, varav 25 ges tillbaka till biografer på landsbygden under fyra år och 210 miljoner till filmen. Det ger en bruttointäkt till staten på 35 miljoner per år. Sedan har finansdepartementet producerat en prognos att momsintäkterna skulle sjunka till 240 miljoner per år. Följaktligen sänks anslagen enligt prognos för 2019 med ytterligare 20 miljoner. Någon sådan tendens i minskat biogående eller minskat biljettpris finns inte. Slutsatsen måste vara att finansen höjer momsen för medborgarnas konsumtion av en konstform som ”påverkar oss människor allra mest….. och når så många och handlar om så mycket är en väsentlig del av yttrandefriheten och har så stor betydelse för vår demokrati” och bekostar andra utgiftsposter.

Nu står vårt hopp till att SVT inte bryter det bilaterala avtal public service har haft med Filminstitutet sedan 1970-talet, som sedan ersattes av att de gick in i Filmavtalet 1993. Deras stöd till förhandsstöd av all film (kort-, dokumentär, och långfilm) är i dagsläget 44 miljoner kronor. Medel som inte är förknippade med något krav på del i vinst, återbetalning eller andra ägarandelar (så kallade mjuka pengar). Alltså pengar som kan attrahera andra aktörer att investera i film (med så kallade hårda pengar) eftersom de inte behöver konkurrera om avkastningen. SVT har en enormt viktig roll för vår framtida film, viktigare än någonsin. Tyvärr är deras signaler idag att de inte längre vill låta dessa medel fördelas av Filminstitutet, utan att de själva ska investera dem i filmen. Då kommer de ingå i SVTs policy, de ska betraktas som vilket kommersiellt bolag som helst. Det vill säga – mjuka pengar blir hårda. Och filmbranschen förlorar ytterligare.

Nej. Det var ingen bra dag för den svenska filmen.

Glädje och tårar

Hemma från Toronto efter en mycket lyckad festival. Sverige hade rekordmånga filmer i årets TIFF, sex stycken. Några har redan farit runt halva jorden, som Min lilla syster och Efterskalv, medan andra hade sin världspremiär där.

Jag vet att många tycker att jag har för mycket snack om jämställdhet och för lite om dåliga publiksiffror på bio. Jag är bekymrad över publiksiffrorna, och vi har en plan för det. Först och främst ändras med all sannolikhet Automatstödet nästa år. En förselektering av filmerna ska ske av en grupp människor med stor kunskap om marknadsvillkor. Bara filmer med en bärande berättelse som gruppen tror på ska kunna få Automatstödet. Det blir alltså inte helt automatiskt. Sedan ska vi på Filminstitutet tydligare kommunicera att vi också gärna ser andra filmer med hög kvalitet OCH publikpotential att ge förhandsstöd. Med hög kvalitet menar vi angelägenhet, originalitet och hantverksskicklighet. Jag hoppas det budskapet ska nå ut, samtidigt som andra budskap når ut. Dessutom ser jag stora möjligheter till en bättre stödordning när vi nu kan ta ett nytt grepp, tack vare en ny filmpolitik.

Det andra budskapet är trots allt att i världen framstår Sverige som ett framgångsexempel på att det går att stödja film jämställt, och att det är utan bekostnad av kvalitet. Alla ögon är på Sverige, ur ett positivt perspektiv, och jag är övertygad om att det kommer bidra till andra framgångar också. Varumärket svensk film mår bra av att vi lyfts som förebilder av både Wim Wenders och Michael Moore. Jag var med i en panel i Toronto och fick ett sådant enormt gensvar. Snart åker jag till Washington och New York för att knyta fler kontakter och berätta mer om svensk film och jämställdhet. Större jämställdhet nådde vi med en tydlig plan. Den tydliga planen måste vi gemensamt ha för den publika filmen också.

Tårarna då? Jo. Väl hemma fick jag det tveksamma nöjet att tacka av vår högt värderade Filmarvschef Jan-Erik Billinger som efter övertid bestämt sig för att gå i pension. Många är vi som kommer sakna att dagligen få utbyta tankar med denne beläste, poetiske, kunniga och varma medmänniska. Mathias Rosengren, som även han besitter många av dessa egenskaper, som ersatt Jan-Erik har en stor kostym att fylla.

Tack Jan-Erik för 25 år på Filminstitutet!

Bättre sent än aldrig

Idag klockan 10.00 skedde det äntligen. Vi lanserade en ny hemsida med det revolutionerande namnet…: http://www.filminstitutet.se

Det har tagit lång tid, men nu har även vi en responsiv sajt. Dvs den anpassar sig efter vilket tekniskt fönster som användaren vill använda. Och förhoppningsvis utgår den från användarbehov snarare än vårt eget informationsbehov. Vi tror våra användare söker sig till oss för att de vill söka stöd från oss, söker kunskap om film eller vill se och samtala om film.  Vi är stolta och glada över vår moderna sajt som vi hoppas ska passa användarnas behov, även om vi inser att vi är sena på bollen. 

Tänk den dag då också själva filmen finns tillgänglig att köpa eller hyra där användaren vill se den, när de vill se den. Bättre sent än aldrig även där.