Göteborgs Filmfestival inleddes igår fredag den 25 januari med att festivalen i samarbete med Västra Götalandsregionen arrangerade ett möte mellan alla nivåer inom filmpolitiken och branschen. Ordföranden för kulturnämnden i regionen, Conny Brännberg, välkomnade oss och bjöd oväntat upp mig som representant för nationell filmpolitik med andra representanter. Ovan syns vi, från vänster Meit Fohlin från Gotland, Johan Holmer från FTVP, jag och Carina Lindberg Glavå, regionen. Vi fick kroka arm för att symbolisera behovet av samverkan. En bra start.
Johanna Koljonen gav oss sedan en intressant inblick i en ganska dyster framtid i sin Nostradamus-rapport. Hon beskrev verkligheten med offentliga pengar till det fria kulturlivet (till skillnad från det ofria), de riskerar att krympa snarare än att öka i takt med att nationalkonservativa högerkrafter får större makt. En slutsats man kan dra genom internationella jämförelser. Det kräver även där armkrok mellan offentliga och privata pengar, för de offentliga pengarna kommer inte ensamma kunna ta ansvaret.
Efter det kom roliga nedslag i verkligheten genom två fallstudier. Ett om den miljöförstörande effekten av filmproduktioner. Ronny Fritsche, producent på Zentropa Sweden, som engagerat sig i vad som krävs för att filmbranschen ska bidra till ett hållbart samhälle hade skarpa uppmaningar till sina kollegor; arbetet kommer kosta men det behövs. Nästa case handlade om Eslöv, som är en kommun i Region Skåne. Där bedrivs ett filmpedagogiskt arbete, med eldsjälen Tine Billing i centrum som jobbar som barnkultursekreterare i kommunen. Tine är beroende av både kommunala, regionala och nationella pengar för sitt arbete att kunna erbjuda skolbio.
Politikerna som var på plats var delvis nya för filmens område. Den utmärkta moderatorn Cecilia Garme Lind lyckades få dem att konkretisera sig ändå. Utmärkande var att de nya politikerna i kulturutskottet, Anna Sibinska (Mp) och Vasiliki Tsouplaki (v), inte var insatta i frågan om produktionsrabatter, något som i övrigt dominerade dagen. Och det insåg de, och utlovade att sätta sig in i frågan. De var också öppna för att justera i filmpolitikens innehåll, t.ex. om branschråden, om det skulle behövas.
En annan fråga som kom upp var den aktuella frågan om politisk styrning. Ruben Östlund sammanfattade frågan bra tycker jag. Ja, vi styrs alla av våra värderingar. Och det ska vara en livfull debatt för annars är det inte ett levande samhälle. Men han själv upplevde ingen styrning utan att han får säga och göra vad han vill i sina filmer. Han blev senare motsagd av Aron Emilsson (SD) från kulturutskottet som menade att filmskapare sagt till honom att de blivit styrda av oss på Filminstitutet. Och det har vi ju hört förr. Isabella Eklöf å sin sida beskrev svensk mentalitet som ängslig och sexualmoralistisk. Det beskriver ett samhälles värderingar som inte minst kommer till uttryck i hur privata aktörer som distributörer, produktionsbolag och biografägare agerar.
Dagen slutade med att vår nya kulturminister Amanda Lind invigde festivalen. Efter det hade jag och några andra aktörer egna samtal med henne. Jag blev glad för hennes budskap. Hon utlovade att arbeta för produktionsrabatter och lyfte även frågan om film för alla, särskilt barn och unga i fokus, samt filmskapares villkor som alla prioriterade frågor.
Men hon underströk också att jämställdheten är en viktig aspekt. Det budskapet var viktigt efter samtalet tidigare på dagen om politisk styrning. Jag har sagt det förr men jag tycker det är viktigt att poängtera.
Vi måste klara att särskilja arbetet för att ändra strukturer med att arbeta för att ändra innehållet. Det politiserade samtalet slår ihop de här två helt olika sakerna och faller därmed i fällan att den fria konsten kräver att inget arbete kan göras för då styrs innehållet indirekt. Jag menar att det är precis tvärtom. Om inte strukturerna ger alla samma chans att utöva konst och kultur så är konsten och kulturen inte fri.
Debatten om vad som är fritt, vilka värderingar som styr oss, vad som är moral och vad som är censur ska vara ständigt pågående. Men blanda inte ihop det med vad politikerna (eller dess utövare, vi på myndigheter och institutioner) faktiskt styr i innehållet.
Efter det blev det äntligen film. Öppningsfilmen var finska Aurora av debutanten Miia Tervo (här med sin producent). En samtida romkom om kärlek i flyktingtider. Jag älskade den.
Anna Serner 