Vi behöver nya recept

På väg hem från intensiva knappa tre dygn i Toronto och TIFF. Jag älskar den festivalen. Intressant programmering med allt ifrån Hollywood-produktioner till talangsatsningar. Stor mångfald i titlarna både i form av kön och färg men även många berättelser av och om urfolk. Givet svensk inställning till att inte prata om hur vi behandlat samerna, eller att vi inte säkerställt att Samiska filmcentret får svenskt statligt stöd, är det en ögonöppnare att få se dessa berättelser. De är enormt starka och vi har definitivt inte sett dem förut. Vi har mycket att lära i Sverige.

Vi behöver inte bara se hur vi som land tar hand om våra urfolk, vi behöver fortsätta det enträgna arbetet mot 50/50by2020 och se över vilka filmer som får berättas. Om det höll jag ett samtal med fem intressanta personer. Rubriken var ”Is there a formula for quality?” och i panelen satt Pamela B Green som regisserat ”Be Natural” om en av världens första regissörer som raderats ur historien – Alice Guy Blaché. Rubaiyat Hussein som regisserat ”Made in Bangladesh”, en dansk samproduktion som har premiär i Danmark i slutet på november och som jag hoppas får svensk distribution. Cassian Elves som bland annat producerat ”Dallas Buyers Club” och ”Mudbound” och som sedan sex år har engagerat sig för att både producera kvinnliga regissörer, både vita och icke-vita, och att hjälpa nya kvinnliga regissörer att hitta producenter genom sin satsning Horizon Award som arrangeras inom Sundance. Alex Schmider är själv transgender och arbetar som filmare, ex dokumentären ”Changing the Game” och rådgivare inom GAAP. Rådgivare till filmare hur de kan undvika stereotyper och hur de kan inkludera HBTQi-världen. Aisling Qin-Yee är en kanadensisk producent och regissör, hennes film ”The rest of us” hade premiär på TIFF i år.

Ett timslångt samtal, som kan uppfattas politiskt korrekt sammansatt men som därmed lyckades beröra så många delar av hur diskriminering ligger i vägen för kvalitet. Hur förutfattade meningar om vad publiken vill ha i kombination med vilken filmskapare som klarar vad. En kort sammanfattning är att:

– Alla ska få göra film om vad och vem som helst. Men när fler får chansen och fler bli representerade så ökar chansen till kvalitet. För då börjar vi titta på projekten och inte namnet, könet, hudfärgen.

– Distribution och marknadsföring måste förändras. Filmer stoppas från att nå sin publik pga fördomar när de väl är gjorda. Här kommer filmen om Alice Guy Blaché till stor nytta, ett bevis för hur en filmare som varit en stor innovatör blivit ”bestulen” på sin kapacitet. Detta sker fortfarande idag.

– Att vara representerad på vita duken eller skärmen utan att bli stereotypiserad är viktigt.

– När en gör film om diskriminerade grupper så ska en inkludera de grupperna så de känner igen sig.

– Massa tips förmedlades. Kommer finnas inspelat!

Utöver detta var jag med på premiären av ”En komikers uppväxt” av Rojda Sekersöz samt såg Niki Lindroth von Bahrs nya fina kortfilm, ”Något att minnas”. Roy Andersson hann få ett Silverlejon i Venedig innan premiären av ”Om det oändliga” på TIFF och Elin Öfvergaards Cannes-tävlande film ”Ingen lyssnar” ska också visas på TIFF.

Det är hedersamt att representera Sverige och svensk film!