Att säga ifrån

Nyhetsflöden överallt handlar just nu om #metoo. Inte en dag för tidigt att kvinnors berättelser om hur det är att vara kvinna kommer fram. 

Det började med Harvey Weinstein, men har sannolikt inte slutat än på länge. Där berättelserna säger något om vår samtid som alla vetat om, men ingen har pratat om. 

Det ska bli spännande att se hur detta kommer skildras på film. För det är jag övertygad om att det kommer göra, många gånger på många sätt. Och återigen påminns vi om hur viktigt det är att samtiden speglas ur fler perspektiv. 

Hur är det att anpassa sig efter sexuella gliringar, ett nyp här och där, eller till och med att ge sex? För att få ett jobb, eller få ha kvar ett jobb eller bara för att det blivit så normaliserat att det inte ens framstår som en anpassning och en kränkning. 

Eller hur är det att veta att en har överträtt gränser, men inte ens förstått det? För att det speglar omklädningsrumssnacket, för att det är så normaliserat. Vad händer i en när upptäckten trillar ner?

Eller hur är det att ställas vid en kollektiv skampåle, där alla män speglas som Harvey Weinstein och där den egna maktlösheten inte alls har givit ens tillfälle att utdela ett nyp?

Berättelserna kommer bli lika varierade som variationen bakom kameran. Vårt arbete med jämställdhet och mångfald känns  angelägnare än någonsin. Här har vi inte bara uppdraget att göra skillnad, vi har också ansvaret. 

Och det är det vi alla har nu. Skapa den skillnad vi kan utifrån den plattform vi har. Vissa med mycket makt, andra med lite. 

Men alla har vi en makt, att säga ifrån. Aldrig mer ska en så förtryckande tystnad få normalisera kränkningar. 

I Centre Pompidou som en kung

Ruben Östlund i Centre Pompidou med Palmen.

Kungen flankerad av sin med-kung Erik Hemmendorff och mig.

Med drottningen Veronica Wand Danielsson, Sveriges ambassadör i Paris.

Talet för publiken på en av de tre simultana visningarna i Centre Pompidou.

Ja, igår kväll hade The Square en fantastisk premiär för Paris-publiken, som blivit inbjuden att se vilken film som tog Guldpalmen från den franska filmen 120bpm, som fick nöja sig med ett Grand Prix.

Banks, den franska distributören, förstod att skämta om det. Därav skylten ”Det här är inte en Guldpalm”.

Men det är det ju. Segertåget för filmen, och därmed för svensk film i stort (ni överpresterar i Sverige, som de säger). Vi tackar alla Ruben och Erik. Ruben befriande chosefri, med Guldpalmen i påsen bland duvorna. (Nedan)