Halvfullt!

Sitter i Bryssel och kan därför inte dela glädjen som just nu råder på Filminstitutet.

Att vi får 40 miljoner till att digitalisera vårt filmarv under de kommande fem åren är en väldigt rolig överraskning. Signalerna tidigare har varit att det inte funnits pengar, därför är vi extra glada för att man funnit dem.

Mindre glad blir jag över de medier som försöker vrida det till något dåligt. Att vi sammanlagt behöver 250 -300 miljoner för att digitalisera hela filmarvet betyder ju inte att vi inte är nöjda över 40 miljoner de första fem åren. Det är inte fysiskt möjligt att förbruka så mycket mer under den perioden – det kräver personer och teknik som klarar det.

Så alla som vill se glaset som halvtomt får inte skåla med oss. För oss är det halvfullt! Skål!

Post-festivaltankar

Kön till ”Vi är bäst” av Lukas Moodyson.

Just hemkommen från Toronto där jag fått vara med på Lisa Langseths världspremiär på ”Hotell” i en fullsatt 700-personers salong.
Fick också vara med på visningar av Lukas Moodysons ”Vi är bäst”. Fullsatta salonger även där.
I båda fallen en fantastisk publik som inte bara applåderade livligt utan även ställde kunniga, roliga och engagerade frågor. Lukas är välkänd, och älskad, för publiken sedan. Föreställningarna var utsålda långt i förväg. Men att även Lisa, med bara en tidigare film, har en fan-publik säger en del. Toronto-publiken är trogen och har bra minne.
Kul att få vara med och få en chans att hinna prata i lugn och ro med teamen. Mycket får man höra som jag lägger till banken av information om vad som behövs för svensk film.

Jag såg också fin finsk film. ”The Heart of a Lion” av Dome Karukoski var en stor film. Tyvärr då finsk, vilket betyder att den har svårt att få distribution och publik i Sverige. Det kommer säkert även drabba ”Concrete Night” av Pirjo Honkasalo.
Dome, som är en regissör som skapar filmer som uppskattas av en stor finsk publik är helt okänd i Sverige. Jag hoppas denna film får distribution, det är en mycket bra film om hur en finsk nationalsocialist får nya perspektiv och omvärderar sin ideologi.
Pirjos film är en mycket mer konstnärlig film, som är enormt vacker. Helt i svart-vitt.
Vad är det med oss svenskar som avfärdar så mycket film? Vi ser så mycket amerikansk film men är helt omöjliga att få till biograferna för nordisk film (ja, bortsett från viss dansk då).
Man skulle önska att fler var nyfikna på dessa finska filmer. Nu har de svårt att få distribution eftersom de flesta distributörer och biografer är kommersiella.
Vi skulle behöva biografer som skulle fungera som gallerier, där skulle Pirjos film visas. Och vi skulle ha en öppnare publik, för Domes film är en bred och angelägen film.