Scener med en granskning

Idag har rapporten kommit från Statskontoret. I grunden en bra genomlysning av vår verksamhet. mycket nyttigt när utomstående tittar på hur man organiserar sig och arbetar, för det finns alltid grund för förbättringar. och glädjande nog hittar Statskontoret samma saker vi själva har identifierat och redan arbetar med. 

Det gäller saker som att vi måste tydligare koppla mål med våra uppdrag och aktiviteter. Att vi måste bli bättre på att formulera målen så de kan mätas och rapporteras tillbaka. Väldigt naturligt att vi ska göra det, för i grunden är det ju ett förtroende att förvalta skattebetalarnas pengar och regeringen måste kunna se att vi förvaltar förtroende väl; att pengarna går till det som  regeringen avsett.

Scen 1 är därmed positiv.

Däremot kom pressreleasen som jag inte kan förstå varför den hade så braskande rubriker. Jag tyckte inte pressreleasens rubriker hade täckning i texten. Bevakningen blev därefter, exempel här och här. Huvudrubrik blev ”Filminstitutet behöver bli mer effektivt”, när resultatet i texten var att vi har saker att åtgärda som kan innebära risker att vi inte blir effektiva, men inget påstås om att vi inte är effektiva. Helt enkelt måste vi ju bli bättre på att redovisa vad vi gör så regeringen vet att vi är effektiva. Rätt rubrik borde vara ”Filminstitutet måste bli bättre på att redovisa”.

Scen 2 är alltså mindre positiv.

Sedan tycker vi inte Statskontorets analys är korrekt i sin helhet. Det gäller främst produktionsstödshanteringen. Statskontoret menar att vi ska vara tydligare i vilka kriterier som ligger till grund för våra bedömningar, och det har de rätt i. Vi har själva redan uppmärksammat Danmarks riktlinjer, och de är verkligen bra förebilder. Vi ska vara så tydliga vi någonsin kan och arbetar på att bli bättre. Men vad gäller hur vi formulerar avslag så tycker vi nog att det är en mer nyanserad verklighet. 

Och att inte alla filmer som vi ger stöd får en stor publik menar vi är helt som det ska. Vi har många mål att uppfylla enligt avtalet, och publik på bio är ett mål. Men vi har också ett mål med mångfald, förnyelse, festivaldeltagande osv. Dessa mål är inte förenliga med målet med en stor biopublik, även om de inte heller ska motverka målet förstås. Men syftet med alla filmer är inte att nå en stor biopublik helt enkelt.

Scen 3 är alltså dubbel. Vi ska läsa, analyser och ta till oss det som vi tycker är relevant. Sedan får vi se vad regeringen drar för slutsatser och vad det innebär. 

I slutändan kommer det bli till det bättre.

Slutet gott allting gott.

 

Förnyelse för oss alla

I Filmavtalet står det som vision att vi ska bli en av de ledande filmnationerna i Europa. En krävande men rolig vision. Och den uppfylls bara genom att vi alla inom filmbranschen jobbar åt samma håll.

I Cannes möter vi på Filminstitutet alla filmfestivaler i världen. De får se lite av vad som är på gång, men pejlar även in vad som ännu inte kan visas men kanske puttrar. Alla festivaler har egna profiler och krav och söker det som passar in hos just dem. Men naturligtvis följer alla utöver det även samma stora trender. Vissa frågor hör vi ofta;

– Har ni några filmer på gång med originalmanus?

– Har ni några hybridfilmer på gång (konst/drama, dokumentär/drama eller dokumentär/konst)?

– Har ni dokumentärer på gång som riktar sig till barn/unga?

Utöver det letar de naturligtvis efter filmer där hur själva berättelsen berättas är avgörande, och hur angelägen den är. Om de har de sett det förut, och om det gjort med tillräcklig yrkesskicklighet är mer hygienfaktorer. De vill se förnyelse av filmen.

Så då var det tur att vår lansering av Moving Sweden blev så bra och möttes av så mycket nyfikenhet. 190 personer kom och lyssnade på hur Andra Lasmanis har tänkt när hon tillsammans med styrgruppen (Hjalmar Palmgren/Sfi, Christian Wikander/SVT, Henrik Thorsson/Filmresurscentra och Anette Mattsson/Filmregion SthlmMälardalen) skapat det som ska försöka inspirera till just förnyelse för svensk film. Förnyelse både i konstnärligt innehåll och med nya personer. Jag själv hann inte hem från Cannes, men allt är ju bandat så det är bara att gå in och titta.

Förnyelse är nyckeln till att bli europa-ledande. Förnyelse i både form, innehåll och attityder. För alla filmgenrer och filmskapare kan bli bättre. Alla filmer kan få fler som ser dem. Kan den danska filmen”Jakten” som handlar om pedofil-anklagelser (inte ett direkt lätt ämne) få 65.000 besökare i Sverige (och 600.000 i Danmark) sin första spelmånad så kan väl egentligen alla filmer få det? Och kan ”Jakten” få så många besökare i Danmark borde väl ingen svensk bred publikfilm någonsin nöja sig med mindre, vi är ju ändå dubbelt så många?

Jag vet att det är svårt att få tillräcklig finansiering (och jag vet att vad vi på Sfi gör har stor betydelse) Jag vet också att det är svårt att komma ut med sin film, att antal kopior och biosättningen har stor betydelse. Men jag vet också att det inte har ALL betydelse, Alla som bidrar till en film har betydelse för dess framgång och möte med publiken.

Så, förnyelse för oss alla är väl ett bra ledord?

50-åring med blicken framåt

Igår firade vi ett väldigt fint 50-års jubileum. Tack vare Stephanie Bonn på Zap Event fick vi en fantastisk kväll. Hon hade inte bara fixat sponsring (Nouvago Capital) utan även underhållning (tack Eva Svendenius på Svensk Filmindustri) med Edda Magnason och Håkan Hellström och Adam Lundgren.

Hur partyt var kan man läsa om i bland annat Espressen och Aftonbladet eller lyssna på
Kino i P1.

Men vi festade inte bara utan tog också tillfället i akt att utmana världen att ta den bristande jämställdheten på större allvar. Läs SvDs beskrivning. Jag vet att ni är ett antal där ute i filmbranschen som tycker vi (jag) bara tjatar om denna jämställdhet. Att jag borde prata mer filminnehåll. Jag vet att det kan framstå som att vi inte jobbar med annat än jämställdhet, men jag kan garantera er att det inte stämmer. Vi jobbar ju sedan 50 år med filmen ur alla andra perspektiv, det kanske är därför det nya vi jobbar med är det enda som får frågor. Och framstår som det enda vi gör.
Men det är också så att i världen är vi ett pionjärsland vad gäller jämställdhet, vi vet att Sverige är ett föredöme och vi på Sfi blir inbjudna till världen för att berätta hur vi arbetar med frågan. För alla förstår att det är relevant med större mångfald.

För så är det ju. Om filmen ska anses relevant för alla måste alla ha en chans att få berätta sina berättelser. Både kvinnor och ur alla andra mångfaldsperspektiv. Och är inte filmen relevant så kommer vi aldrig få en ställning i samhället som politiker och andra vill satsa pengar på. Därför parade vi ihop vårt jämställdhetsutspel med att presentera vår nya sajt Augmented Society.
Gå in där och läs om vilka filmer Benny Andersson, Lena Adelsohn Liljeroth och jag använder för att beskriva varför vi förstår vikten av jämställdhet bättre efter att ha sett vissa filmer.

För det är det sajten syftar till. Ge hjälp att förstå vår samtid och sig själv bättre genom film. Ju mer självklar filmen blir som hjälp, desto mer självklar borde platsen i samhället bli.

Cannes-rapport

Efter ett dygn och sex timmar senare har jag pussat oräkneligt många kinder, träffat ännu fler och fått ha sagt rätt sak till rätt personer.
Regnet öser ned så mycket att fötterna är uppluckrade, men det vägs upp av de positiva reaktionerna på Ninja Thybergs kortfilm Pleasure. Behind the scenes på porrfilmsbranschen. Den togs emot helt rätt och Ninja med flera svarade väldigt bra på frågorna. Och intresset är stort för vår 50-års fest med medföljande utmaning till världen. Vi ser fram emot måndagen med lika stor spänning som de drygt 50 journalister från världen som tackat ja.

Från och till

Tisdag och onsdag denna vecka har jag modererat tre viktiga seminarier på Tillväxtdagarna.
Det första handlade om vad som blir den stora valfrågan 2014. Regeringsduglighet och ansvarstagande var panelen överens om (Charlotta Friborg, Widar Andersson, Per Schlingmann och Stefan Stern).
Och trots att alla var överens om att förmågan att beskriva framtiden så medborgarna känner igen sig kommer vara avgörande så kommer kulturfrågan inte bli en stor fråga. Det var inte oväntat men tråkigt. Roligare att höra, och gav den stora applåden, var Widar Andersson som tror tiden är mogen att diskutera integrationsfrågan konstruktivt och inte möta frågan som om den bara är problematisk. Invandringen bidrar, och det är dags att lägga samtalet på en ny nivå (Björklund lyckades i partiledardebatten var alla överens om, Maria Arnholm också).
Det andra seminariet handlade om konsekvensen av europakrisen ur fler perspektiv än den finansiella. Hur står det till med medborgarklimatet och den enskilda medborgaren? Även här var panelen (Mona Sahlin, Peter Norman, Daniel Sachs, Niclas Kjellström-Matseke och Michael Wolf) överens om att medborgarna måste börja tro på en gemenskap inom Europa, att vi behöver ett kitt mellan medborgarna där kulturen har ett stort värde och att bristen på framtidstro är grunden för rädsla och därmed ges ytterlighetspartier stor plats. Banker och andra finansinstitut behöver ta större ansvar, men även näringsliv och politiker. Peter Norman beskrev politiska möten i Bryssel där de större frågorna inte får plats i det dagsaktuella problemlösandet. Tankesmedjor och kultur behövs för att tanken ska lyfta.
Sista samtalet handlade om Umeå kulturhuvudstadsår 2014 och om kultur kan skapa tillväxt. Det kan den, kan man konstatera från Åbo 2011 enligt Cay Sevón (som hade Jan Björnänge, Peter Majanen och Nisha Besara med i panelen). Jag avslutade med att intervjua Joakim Stymne, statssekreterare på Kulturdepartementet. Han svarade det jag och många med mig önskade att höra. Kulturens viktigaste roll är inte att skapa ekonomisk tillväxt utan att vara kittet mellan medborgarna och att utveckla både samhället och medborgarna.
Allt filmades av SVT och när det läggs ut kommer jag lägga in länkar. Twitter kan följas på #tvx2013.
Därifrån direkt till att fira min mammas 80-års dag med alla hennes vänner. Inspirerande med en mamma som har så många fantastiska och kulturella vänner vid 80 års ålder!
Och nu till Cannes och regn först. Men sedan vårt 50-års firande med en utmaning till resten av världen. Spännande det med!

Olika sätt att driva filmpolitik

I fredags startade Moviement. 19 kreativa kvinnor i ett och samma rum. De kommer ha så kul, tror jag. Önskar att jag kunde gå utbildningen med dem, för det bästa som finns är när man får utbyta erfarenheter med människor i ungefär samma situation som man själv. Men nu är inte utbildningen till för mig utan för regissörer. och det är jag ju inte.

Istället lägger jag just nu ned mycket tid på filmkulturpolitik. Kunskap om vad om är bäst för att skapa en stark svensk film har branschen. Jag åt faktiskt middag med Harry Schein i fredags, och han ansåg ju inte att branschen klarade av det här med att skapa bra film. Om det pratade han i en timme. En helt överväldigande upplevelse faktiskt. Det är en slutproduktion vid STDH av Erik Gavelin. En helt fantastisk Eli Ingvarsson gjorde ett stark Schein-porträtt. ”Den offentliga människan – En middag med Harry Schein”. Förutom att det var en fantastisk föreställning, jag satt hela tiden och ville ställa frågor till den man som skapade både Filminstitutet och filmavtalet, så kändes det väldigt familjärt. Att skapa bra film har alltid varit en utmaning. Att som VD driva det man tror är bäst för filmen tycker inte alla är bäst sätt att göra det på. Jag hade gärna fått språka länge med Schein om vårt jobb och utmaningarna.

Istället språkar jag med många andra i branschen. Det är bra det med. Vi började ju med ett Filmrum den 9 april om filmpolitiken 2020. Vi följer upp det i Almedalen och med en stor branschträff den 16 oktober (boka in det). Vi gör en jämförande studie med sex andra europeiska länders finansieringsmodeller (om vi ska vara europaledande, som filmavtalet har som vision, måste vi börja med att lära oss deras förutsättningar. Och det kan jag redan nu säga, att alla system har sina för- och nackdelar. Det finns inget land jag frågat som tycker det har ett optimalt system.) Parallellt med det har jag skapat en think tank med en samling människor jag tror kan ge oss på Filminstitutet mer kunskap (två producenter – Piodor Gustavsson och Charlotta Denward, två regissörer – Lisa Langseth och Henrik Hellström, en distributör – Jakob Abrahamson, en medieanalytiker – Marie Nilsson, en kulturpolitisk tjänsteman – Sture Carlsson, en från kommersiell TV och tidningar – Kinna Bellander och en finansiär – Tomas Eskilson). Tillsammans ska vi, från Sfi är det jag, Hjalmar Palmgren och Johan Fröberg, med dem träffa fler branschrepresentanter för att försöka bena ut vilka viktiga förutsättningar som behövs för att skapa en stark filmnation.

Harry Schein gjorde mycket ensam. Jag tror man måste göra det tillsammans. Alla olika kunskapsinhämtningar behövs, och en pott pengar till. Det ska bli spännande att se hur långt vi kommit när det är GIFF 2014, en slags deadline vi arbetar efter. Och hur långt filmavtalets förhandlingar har kommit då.