Det hettar till

Det börjar hetta till i filmavtalsförhandlingarna.

Bredbandsoperatörerna är inte längre med i förhandlingarna och idag meddelade Film- och TV-producenterna att de inte kan acceptera liggande avtal.

Jag har förstått att förhandlingarna brukar gå till så här. Det som skiljer denna förhandling är frågan  om bredbandsoperatörerna. Igår i Kulturnyheterna kommenterade jag det faktum att de inte längre sitter vid förhandlingsbordet. Det är naturligtvis ett stort misslyckande för filmen.

Bredbandsoperatörerna ville inte samarbeta för att komma åt piratkopiering. Jag vet inte vad motbudet från biografbranschen var där. Men en sak brukar vara säker, it takes two to tango. Däremot har jag förstått att operatörerna inte heller ville bidra till avtalet med några märkbara pengar. Att tro att man ska få komma in och komma åt visningsfönster men inte bidra substantiellt finansiellt är inte någon bra värdesättare för svensk film. Genom mina år har jag fört många diskussioner med operatörerna om innehållet i deras distribution, som faktiskt inte är deras men som de gärna tjänar pengar på. (Se ex min Surf Open-kamp på TU-tiden här). Det här verkar vara ännu en.

Så nu blir det inga nya pengar. Det ska väl inte hindra att kvarvarande parter skriver ett avtal som stärker svensk film ändå? Ett modernt flexiblare avtal som tar hänsyn till hur publiken ser på film i ett nytt medielandskap. En inledande paragraf om filmens roll i samhället och vad man menar med en stark svensk filmproduktion. Om Film- och TV-producenterna kommer med något riktigt bra i nästa vecka finns flera veckor kvar att få till något. För alla vill väl svensk films bästa?

 

Det är skam, det är fläck…

I söndags åkte jag till Amsterdam för min första dokumentärfilmsfestival, IDFA. (Inte min sista kanske jag ska tillägga!)

Jag tillbringade mesta tiden på Forumet, där kommande filmer presenteras för att hitta finansiering och distribution. När man presenterar en berättelse på 7 minuter, varav en del ska gå åt till att beskriva regissörerns trovärdighet, krävs en stark berättelse för att hinna fånga publiken. Det måste vara dokumentärens starkaste gren. Jag började gråta (ja ja, ögonen tårades) av ett antal berättelser. Antingen för hoppet som de lyckades skildra, eller hopplösheten.

Jag poängterar alltid att filmen är en spegel av en samtid, och därför så viktig för en demokrati. De berättelser som vi fick se där var alla skakande skildringar av olika kulturella samtider. En handlade om en iransk tonåring, som för ett litet fadersarv investerar i ett teleskop. Hennes djupa engagemang drar in de andra unga i byn (killar och tjejer) som kommer och tittar nattetid och får lära sig om vårt solsystem. Men en ung tjej i Iran är inte förväntad att satsa sitt liv på astronomi utan på att bli gift och sköta familjen. Filmen handlar om krocken mellan en kvinnas dröm och en befintlig iransk kultur. En annan film handlade om adoptioner. Om det vi tror är ett win-win där föräldralösa barn på ett håll i världen söker ett hem medan hem på ett annat håll söker ett barn. Det visar sig dock att adoptionsindustrin är mindre vacker än så, 80% av alla adoptioner sker där barnet inte saknar ett hem, men har fattiga föräldrar som intalas att sälja sitt barn.

Berättelserna är speglingar av en samtid som måste berättas, men berättarna är inte samma spegling. Internationellt är det fortfarande en klar majoritet vita medelålders män som får berätta. De två filmer jag beskriver ovan är gjorda av danska kvinnor, men i övrigt var det en vit, manlig dominans.

Alla historier behöver berättas, oavsett kön och färg. Alla blir inte berättade, p g a kön och färg…

Det förtar inte det viktiga i historien om hur Fredrik Gertten blev tystad när han skulle berätta om hur bananföretaget Dole besprutar bananodlingarna i Nicaragua utan hänsyn till arbetarna. När Fredrik Gertten gjorde sin dokumentär ”Bananas!*” blev han hänsynslöst tystad av det multinationella företaget Dole. Dole  finns i USA, i vars konstitution yttrandefriheten är inskriven. Men att ha rätt till yttrandefrihet och att ha yttrandefrihet är inte samma sak. Dole, med sin kapitalstarka plånbok tvekade inte att anlita såväl jurister och PR-byråer till att hota Gertten, hans producent Margrete Jangård, personerna i filmfestivalen i LA, alla i medier som skrev om filmen osv personligen på skadestånd för förtal. Hela historien, som drog ut över tre år, är dokumenterad av Gertten/Jangård i deras uppföljande film; ”Big Boys Gone Bananas!*”.

Att yttrandefriheten är så skör att den kan stoppas av pengar, kön eller hudfärg är inte bara ett demokratiskt problem. Det är djupt upprörande. Jag vill uppmana alla att gå och se Gerttens/Jangårds nya film, jag vill gärna ha en dialog om hur vår demokrati kommer se ut när alla kommunikativa vägar tas över av multisar som inte tar ansvar. Jag vill också gärna att alla ska fundera på vad det betyder när världen beskrivs av ögonpar som tillhör till en majoritet av en och samma klass, ett och samma kön och en och samma etniska bakgrund.

Ska yttrandefrihet få kosta pengar, kön och makt?

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Axel Andén, chefredaktör på Medievärlden. Axel  bloggar på http://www.medievarlden.se/blogg/axel-anden  i hopp om att vi blir många som kommit i mål den 10 december, som är dagen för mänskliga rättigheter.

Nya nyheter

Dagar och veckor går, fyllda av möten. Ett tag tänkte jag att jag skulle redogöra för alla, men jag har valt att låta bli. Tror inte det är intressant för någon. Men för att förklara hur jag har det kan jag sammanfatta det med att jag påminner mig själv om att andas… Och på de första sju veckorna har jag varit fri på kvällen en handfull kvällar. Men kul är det!
Såg idag att Love Klein Svensson, fd medarbetare på Filminstitutet, startat en ny nyhetssajt för film. Filmbransch.se. Också kul, hoppas det går bra!

Avslutningsvis. Imorogn åker jag till Norrköping, till Våra Gårdars Film- och idédagar. Och på söndag blir det dokumentärfilmsfestivalen IDFA i Amsterdam. Andas var det…

Fortsatta förhandlingar

Idag kom generaladvokatens utlåtande som kan vara avgörande för avtalsförhandlingarna om ett nytt filmavtal.

Utlåtandet är inte glasklart. det hela handlar om huruvida svensk lagstiftning står i strid med Datalagringsdirektivet. Det gör det inte enligt Generaladvokaten vid EG-domstolen. Men hur man sedan ska tolka kravet på att lämna ut uppgifter från operatörerna är alltså inte helt klart.

För mig är det olyckligt att frågan har en sådan betydelse för Filmavtalet. Att det är avgörande för om operatörerna ska bli nya parter i ett breddat avtal förstår jag mycket väl. Om de inte vill samarbeta kring illegal nedladdning, som kostar innehållsproducenterna och distributörerna pengar i uteblivna intäkter på grund av piracy, så förstår jag att det är svårt att få till ett breddat avtal.

Men borde inte förhandlingarna handla om filmen i sig? Vad vill vi med film i vårt samhälle? Vilka filmer vill vi ska göras? Hur ska vi stärka svensk film och bilden av Sverige internationellt? Hur mycket ska det få kosta? Den där avsiktsförklaringen alltså. Varför fick de inte till den?

Makt och demokrati

Det hände så mycket igår. Förvivlat försökte jag blogga men kom inte in på nätet
Berlusconi har meddelat att han ska avgå. Äntligen.
Samtidigt som sjukhusen meddelar att de förbjuder fotografering så avslöjas fler och fler missförhållanden inom vårdsektorn. Hur de menar att man ska kunna granska denna offentliga inrättning fortsattvis besvaras med – Man får be om tillstånd.
Ja, så brukar ju granskning av makten ske…
Det var också bilder på Anders Borg i tidningen. Från ekonomiskt toppmöte i europa. alla blickar var vända mot honom. Han har makt, det är uppenbart. Det är bra, vi hoppas han förvaltar den väl.
Vi ser hur ekonomierna i europa faller samman. Mycket rapporter om ekonomi, lite om konsekvenser och hur det ser ut faktiskt i vår samtid i de olika länderna.

Så igår var jag på Stockholms-premiären av Ruben Östlunds Play. Den är bla nominerad till Lux-priset av just EU-parlamentet. Det är intressant hur de i parlamentet använder film som en utbildning i just hur samtiden ser ut. Också mycket glädjande att Play blivit nominerad., Det är en fruktansvärt stark skildring av vår samtid.
Filmen tar barnens utgångspunkt, men jag tror vi alla kände igen så mycket från andra sammanhang där människors lojaliter, beteenden och moral är lättpåverkade i hotfulla situationer. Jag läste nyss Ingrid Betancourts bok om sina år som fånge av Farc-gerillan. Det fanns många liknelser. Och lika stark magsmärta fick jag av de både upplevelserna.

Jag hoppas alla ser Play och funderar över hur vi själva agerar, reagerar och griper in i olika situationer. Det är faktiskt en demokratifråga som går utöver den självklara (och viktiga) provokationen i filmens kärnberättelse; fem invandrarbarn trakasserar tre rika svenska (om man kan uttrycka det så) barn.

Och jag tycker att om europeiska politiker har på schemat att se film i utbildningssyfte så kanske vi ska inspireras av det här i Sverige!

Vem har ansvaret?

I morse på nyhetsmorgon uttalar jag mig om den demokratiskt otillfredsställande situationen att vi genom att flera orter bara har en biograf har fått väsentligt mycket färre titlar från europa och övriga världen på vår reportoar på dess orter.

Det är ett demokratiskt problem eftersom vi får ett snävare perspektiv på vår omvärld och samtid. Vad ska vi göra åt det?  Jag har förstått att vissa tolkat inslaget som att jag menar att SF, som är biodominanten, skulle ha ett ansvar. Det har jag inte sagt. Tvärtom menar jag, till skillnad från vad många tror, att jag har full respekt för att SF är ett kommersiellt bolag och ingen myndighet. De ska säkerställa sina intressen, vilka de nu må vara vid sidan av att driva sin affär med vinst.

Jag menar att det är vi på Filminsititutet som har ett ansvar för att se vilken kulturell konsekvens detta får och hur vi kan medverka till att alla berättelser får komma fram. Vi ska göra en förstudie som vi räknar med blir klar i början av nästa år. Vi ska förstås föra en dialog med kulturdepartementet om vår analys, när den blir klar. Det är en kulturpolitisk fråga, inget man kan kräva att en kommersiell aktör ska driva. Även om många vill.

WORD

Ja, fler ord är överflödiga. DN Debatt idag, av Göran du Rées.

 

Kortast tid vinner?

Idag skriver Åsa Beckman i DN (krönikan ligger inte på webben, jag får länka senare) om varför det är viktigt att läsa böcker, och vad det ger i känslor när man stiger in i en värld och befinner sig där i timmar. Man kan hamna i 1800-talet, i en förort eller tänka en tanke med känsla (jag tror hon menade det – inte bara använda huvudet som när man läser en tes i en artikel utan känna tesen.)

Jag älskar att läsa. Läste just ut Norwegian Woods och En Dåre Fri. Det är fantastiskt att just gå in i andra verkligheter. Men det tar tid. Jag tänker istället kortfilm. Man behöver bara se en 10 minuters film för att få samma sak.

Om man vill förstå andra människor kan man se Anders och Harri som jag tipsade om häromdagen. Eller hur vi är som vuxna i ”´Baby trashes bar in Las Palmas”, eller varför vi ska intressera oss för människors öden istället för att vara främligsfientliga i ”Blodssystrar”.

Fyll gärna på. En bra kortfilm kan beskriva lika mycket på tio minuter som en hel bok.

I övrigt såg jag Wim Wenders hyllningsfilm till Pina Bausch igår. I 3D. Hade gärna varit utan 3D.

Vad är kulturens roll?

Idag har vi nåtts av budskapet att en av Sveriges stora filmstjärnor har avlidit. Sickan Carlsson. tankarna går förstås till anhöriga och vänner. Men även till många beundrare.

Vad har det betytt för Sverige att vi haft en så folkkär kvinna som funnits så länge? Vad har det betytt att vi haft Ingmar Bergman? Varför har Sverige en politik där inte allt utgår från kulturen, som i Frankrike?

När jag var på TU arrangerade jag en debatt i Almedalen om kultur och hur medier granskar kulturen. Jag frågade Gabriel Byström på GP om han inte tyckte det var synd att kulturen ska vara i en bilaga istället för i anslutning till ledartexterna. Det tyckte han inte, att få en egen bilaga vill alla ha. Jag förstår det, men jag skulle ändå önska att kulturen fick en centralare roll.

Snart ska vi öppna upp Filminstitutet för den typebn av samtal. Jag ser fram emot att tillsammans med kulturföreträdare diskutera frågan om kulturens roll med företrädare för både näringsliv och politik. Vi ska ju alla mötas och förstå vad vi bidrar med kors och tvärs.

Och uppmärksamma de kulturpersoner som betytt mycket för Sverige. Ett filmmuséum?