En kvinnlig legend

Just nu är Helma Sanders-Brahms i Göteborg på Akademi Valand.
Hon ger master classes och pratar om sina filmer.
När Tyskland bleka moder visades grät klassen, berörda av en 30 år gammal film om ett annat land.
Och idag grät jag när jag såg ”Clara” – en film om Clara och Robert Schumann samt Johannes Brahms (en avlägsen släkting till Helma).
Klassisk musik med den finaste regi skapar magi. Att få bli så berörd är alltid en ynnest. Filmen är ännu inte visad i Sverige (gjord 2007).
Det är kanske dags nu?

Samtid, framtid och adrenalin

Jag har inte hunnit blogga ordentligt den sista månaden. Orsaken kan stavas att jag dels varit helt överröst med arbete runt vårt eget verksamhetsplanerande inför 2013, samtidigt som jag har fått hantera uppkomna debatter runt filmer som ”Liten skär…”, Call Girl” och ”Doxwise.

Vid sidan av det har jag som vanligt flängt runt på resor. Ganska jobbigt i längden, men när man väl är på plats är de alltid värda sin tid. Bilderna är från mina olika resor. Jag har bland annat invigt en filmfestival i glasriket, och fick själv både blåsa glas men även en fin middag med Jan Troell. Min farbror Håkan Serners sista film var i regi av just Jan Troell och det kändes väldigt fint att först få prata om den och honom och sedan presentera både Jan och ”Dom över död man” på Folkets Hus och Parker i Emmaboda.

Men mest adrenalin får jag nog ändå av den stundtals så endimensionella debatten runt ”Liten skär”. När jag nu läser att Stina Wirsén stoppar bokförsäljning så känner jag faktiskt att debatten har gått över ända. Med risk för att jag återigen kommer bombarderas av arga mail från läsare uttalar jag mig i frågan (har ju redan skrivit ett blogginlägg i frågan – Vem får känna sig kränkt?).

Jag blir upprörd över att forskare som John Jennings i DN tar så stark ställning, utan att ens ha sett filmen! Och han är inte ensam.

Jennings säger själv i DN; ”– Jag vill inte vara respektlös mot Stina Wirsén, men i mina ögon är hennes Lilla Hjärtat uppenbart rasistisk. Jag förstår att Stina Wirsén hade ett annat, vällovligt syfte och väntade sig en annan reaktion. Men jag tror inte att det fungerar att använda en stereotyp. Vi tror att vi kan rekonstruera dem, men det är svårt att få dem att betyda något nytt. Stereotyper förändras inte, säger John Jennings.”

Han har så rätt i sak, att Stina underskattat den starka laddning stereotypen fortfarande har, och ändå nyanserar varken han eller ett stort antal andra mailskrivare sig inte. Den som sett filmen kan omöjligt påstå att innehållet i den stereotypt tecknade karaktären är rasistiskt. Och Wirséns uppsåt i filmen, att ge alla karaktärer lika värde, har faktiskt också ett värde.

Ingen har tidigare påstått att Wirséns böcker var rasistiska. men då hade man ju också läst boken. Nu förkastar man en film, som bygger på samma karaktärer som i en etablerad, utan att ha sett filmen.

Jag tycker helt enkelt att domen över Stina Wirsén och filmen ”Liten skär” är hård och på gränsen till mobbartad. Även om man känner sig kränkt tycker jag man kan nyansera sig och se till att man inte själv kränker.

Jan Troell

GlasblåsarAnna

a

Filmrum och producentrollen

Idag hade vi det första Filmrummet som riktar sig till branschen specifikt.
Vi pratade producentens roll, och nästan hundra personer kom.

Samtalet inleddes av Tove Torbiörnsson (som också modererade), Anna Croneman, Piodor Gustafsson och Tobias Jansson. Sedan smög samtalet igång. Svenskt försiktigt men lyssnande och med vilja att skapa ett gemensamt samtal.

Vad kom fram? Att vi är i ett paradigmskifte vilket gör ekonomin svår. Att en producent idag är och gör så mycket, att en film behöver mer än en person för att klara leda bolag, finansiera, sälja och vara i produktion. Att det finns en stor brist på pengar. Att det behövs ett gemensamt intresse av både regissör och producent att hjälpa varandra att utvecklas. Att det finns många myter om producenter (som att de tar alla pengar, att de har så många projekt på gång att man som regissör inte får plats). Att samarbetet runt en film mellan regissör och producent bygger på att man måste klara konflikter, gå vidare tillsammans och skapa samma förväntningar på samarbetet. Att paragrafen i filmavtalet där producenten skrivits in som konstnärligt ansvarig inte var menad att förminska regissören, men att fler inte gillar den ändå.

Ett första samtal. Ni som undrar mer vad som sades borde vara här nästa gång. För det är svårt att sammanfatta ett trevande samtal. Men samtalets vindlingar ger insikter. Och förhoppningsvis utveckling.

Vem får känna sig kränkt?

Det blåser runt ”Liten skär…” Det är uppenbart att den väcker många känslor och har lyft en fråga det nog är bra att förstå. Skaparna (Stina Wirsén och Linda Hambäck) har inte gjort en film som haft för avsikt att kränka, såra eller bidra till en stereotypisering. Det kan tyckas naivt och okunnigt att inte förstå att diskrimineringens spår och känslor inte tvättas bort så lätt. Men jag tycker ändå det har betydelse vilket uppsåt man har.

Just nu hanterar vi en del sådana debatter eftersom vi från Filminstitutet ibland finansierar filmer som kan kränka. Ett finländsk bidrag i Doxwise känns betydligt mer aningslöst och uppsåtligt när de kränkte en afghansk muslimsk flykting.

Men poängen är väl här att det är bara de kränkta som har rätt att sätta ord på hur kränkta de är, vi som inte varit utsatta för diskriminering kan aldrig ta oss rätten att ha tolkningsföreträde när tiden är mogen för en ny debatt. Jag tycker Josefine Adolfsson beskriver saken bra i FLM. Jag själv skrev om det ur ett annat perspektiv den 31 augusti här på bloggen under rubriken ”Det här med reflektioner”

Vad gäller debatten i övrigt är det uppenbart att det är viktigt att ha en dialog om vad man kan skildra inom filmkultur och annan kultur. Under denna höst har vi haft en Tintin-debatt där man kritiserar Kulturhuset just för att ta bort en sådan stereotypiserad bild. Vi har också haft situationerna som jag beskriver i mitt blogginlägg från augusti när ett tjejband; Pussy Riots blivit fängslade för att de hädade i en kyrka, och de tidigare dödsdomarna för Lars Vilks och Ulf Johansson (chefredaktör på Nerikes Allehanda) som återgivit karikatyrer på profeten Mohammed.

Demokrati med yttrandefrihet är en svår balansakt. Jag tycker inte det är rätt beslut att i efterhand censurera ett verk för att det finns de som känner sig kränkta (om det inte går över gränsen och blir hets mot folkgrupp eller förtal enligt lagens mening). Däremot tycker jag att det är av största vikt att ta de kränktas känslor på allvar. Vad man hoppas är att tack vare denna film så blottläggs de känslor och åsikter som det ges uttryck för. Och genom det lär vi oss något som kan bidra till en större förståelse för varandra.

Vi på Filminstitutet kommer arrangera en öppen dialog om ämnet, dit alla kommer vara inbjudna. Där får vi diskutera yttrandefrihet, respekt och hur vi kan ha ett samhälle som ska stärkas i sin demokratiska utveckling i alla människors lika värde och rätt till sin egen åsikt.