Statskontoret granskar – förlåt ANALYSERAR – Sfi

Regeringen har givit ett uppdrag till Statskontoret att granska, fel ordval av mig – analysera ska det vara, Filminstitutet.
En granskning är en revision medan en analys är en kunskapsinhämtning. Ganska stor skillnad!

Granskningen syftar till att se både om regeringens styrning fungerar samt om vi utför vårt uppdrag på ett bra sätt. Man ska även granska hur vi samarbetar med andra aktörer.

Jag är mycket glad för denna granskning. Känner mig trygg i vad vi gör, men inser att vi säkert kan skruva på vissa saker. Förbättringsförslag är alltid välkommet!

Framför allt hoppas jag att granskningen kan eliminera vissa ”sanningar” som etablerats om oss och som framförs till departementet. Nu kommer departementet kunna bedöma sanningshalten!

Granskningen ska vara klar i slutet på maj.

Halvtid i GIFF

Efter fyra intensiva dygn är jag hemma ett par dagar innan jag åker tillbaka till Göteborg.
Vad har jag lärt mig so far?
– Att det är uppskattat när man bjuder in till samtal.
Vi hade vår dag i lördags där vi pratade avtalet, nytt utvecklingsprogram för att få fler etablerade kvinnliga långfilmsregissörer och sist ett samtal med alla konsulenter lett av Claus Ladegaard, Danmarks produktionsstödschef (allt finns upplagt här)
Den största uppskattningen fick vi inte för att vi hade svar på alla frågor, men för att vi försökte svara på så många vi kunde. En ganska enkel grej, som jag önskar fler hade besökt. För:
– De som borde vara där var inte det.
Vi tillämpar filmavtalet, men många frågor handlade om varför filmavtalets parter har valt den lösning de gjort. Nu var bara Peter Fornstam där (eloge till honom som på riktigt är intresserad) och han kunde inte svara på övriga parternas vilja. Ingen annan avtalspart var där, eller så höll de så låg profil att jag missade dem. Om man ska ha ansvaret för filmpolitiken måste man intressera sig filmpolitiskt. För:
– Vi är redan i debatt om nästa avtal.
Mycket av vad som sades hade inte med det befintliga avtalet att göra, utan vad som borde stå i nästa finansieringsmodell. Vi behöver verkligen prata med ALLA om det nu, för snart har två år gått och då måste vi veta vad som händer 1/1 2016. Så lång framförhållning behövs för att filmproduktioner ska kunna dra igång och veta förutsättningarna. Men ska vi har bra samtal krävs förändring. För alltför få i filmbranschen:
– Kan de regler som styr produktionsstöden.
Och då menar jag inte hanteringen utan förutsättningarna. Hur många har egentligen läst det nya filmavtalet? Att döma av frågorna på plats i GBG och den senaste tidens artiklar råder en stor okunskap.
– Vi är en långt ifrån enad bransch.
Om förutsättningarna för filmen ska bli de bästa är det hög tid att hitta gemensamma viljor och inte fastna i (felaktiga) motsättningar.
Branschen har mer att vinna på att hitta vad vi är överens om än att var och en ska fortsätta kämpa för sin egen vinnings skull. Samtalen förs redan, frågan är var man kan börja finna enigheten?
– På Riverton?
Mitt första möte med branschen på detta (ö)kända ställe levde upp till alla rykten. Alla var där!

Dagen efter

Dagen efter en gala är ganska speciell. Så många har varit inblandade och lagt många, långa arbetstimmar.
Så det är skönt när det är över, men ändå lite tomt.
Jag kände mig särskilt glad som fått den stora äran att dela ut hedersbaggen till Hasse Alfredsson. En sådan fantastisk man som gjort så mycket, och som jag (och större delen av svenska befolkningen tror jag) har beundrat i hela mitt liv. Nu är det gjort och jag saknar det redan.
Men som sagt. Mycket jobb och tanke även i övrigt!
(Vill här passa på att säga att galan i TV finansieras av SVT. Efterfest finansieras mest av gäster och sponsorer – tack till alla, medan vi bekostar all administration av både tävling och fest.)
I år har vi haft extra kostnader pga att Brindfors har skapat ett grafiskt program, logga, inbjudan och designat hela sajten.
Jag vill här rikta ett stort tack till alla slitande medarbetare, volontärer och Brindfors. Även tack till webbyrån The Brewery. Det blev snyggt, proffsigt och kul!
Sedan kan man tacka ett starkt filmår också. Att det var en strid om varje bagge mellan nästan lika goda insatser händer inte alltid. Inte heller att så många verkar tycka att juryn gjort ett rättvisande jobb.
Grattis alla nominerade och alla vinnare, men kanske mest Äta, sova, dö-gänget. Ni förtjänar att vara trötta idag!

Missade vi en Beatles?

I den rådande situationen när Sverige gläds åt Searching for Sugarman och Malik Bendjelloul, har det uppstått rykten. Inte ovanligt när ett mästerverk har nått världen. Vem förstod dess storhet först, och vem sist? Och vem inte alls?

Det ryktas att Filminstitutet inte förstod alls och inte gav filmen stöd (bla Malin Roos i Expressen), men vid sidan av det har det uppkommit andra sanningar som att ”debutanter inte är önskvärda”. Martin Jönsson påstår detta i SvD och han får medhåll av två riktigt etablerade filmare som Stefan Jarl och Göran Gunér.

Jag förstår lockelsen i tanken att vi på Filminstitutet missade pärlan som nu tar världen med storm. Och jag förstår också vinkeln med regissören som håller på att gå i personlig konkurs för att genomföra sitt drömprojekt. Jag förstår till och med att det var så för Malik. Det värsta i den historien är inte bara att Malik hade det så, utan att det tyvärr är vardag för de flesta svenska dokumentärfilmare (och många övriga filmare också).

I verkligheten fick Malik ett mycket stort utvecklingsstöd, och i slutändan ett produktionstöd som är ett av de tio högsta vi någonsin givit till en lång dokumentär. 2,3 miljoner samt därefter ytterligare stöd för lanseringen inför Sundance, svensk biopremiär och Oscar. Sammanlagt stod Filminstitutet för 56% av den svenska finansieringen. Men vägen från idé till utbetalat produktionsstöd var lång och mödosam för Malik, det är den för dokumentärfilmare. Jag tycker det är bedrövligt att det är så, men vi kan bara konstatera att så ser vardagen ut.

Det beror på en underfinansierad bransch, och på att många filmer också tar tid att slutföra. Så den långa tiden kanske inte går att göra så mycket åt alla gånger, men att det ska vara så underfinansierat är inte acceptabelt. Just därför har vi fr o m 1 januari 2013 ökat potten för dokumentärfilm från 12 till 20 miljoner. Och vi har öronmärkt 8 miljoner för långa dokumentärer. Till skillnad från tidigare garanterade 12 miljoner till dokumentären är det nu alltså 28 miljoner garanterade.

Vi försöker alltså stärka dokumentären, även om Stefan Jarl och Göran Gunér har rätt i att man skulle önska en ytterligare konsulent. (Vilket filmavtalets begränsningar förhindrar oss att ha, se min dialog med Hynek Pallas.) Vi kommer presentera hur vi ser på saken i Göteborg på GIFF den 26 januari.

Men jag förstår inte varför man vill etablera en sanning i att debutanter inte är önskvärda. Jag tror Martin Jönsson missuppfattat Filmavtalets krav på en etablerad producent, som att debutanter inte kan få stöd. Det kravet rör för det första producenter och för det andra inte dokumentärer. För det tredje var Malik just debuterande och är beviset på att det visst går. Andra bevis på det 2012 är Gabriella Pichler(Äta, Sova, Dö) och Axel Petersén (Avalon), och i går hade bland annat Lisa James Larsson (Ego) premiär. (Sedan har kvinnor det svårare av andra skäl, men det berör jag så mycket i övrigt i bloggen, så jag lämnar det spåret här.) Vi ger ca 30% av vårt stöd till debutanter. Vissa hävdar att det är för mycket, men att debutanter inte skulle vara önskvärda har jag aldrig hört. Som sagt, att Martin Jönsson inte kan hela vårt stödsystem, som onekligen är snårigt, kan jag ha viss förståelse för (även om rubriken borde tarvat lite mer journalistisk forskning) men att Stefan Jarl och Göran Gunér hävdar detsamma förstår jag inte alls faktiskt. Men det är ju skönt att de har fel.

Stefan Jarl och Göran Gunér har sedan en mängd synpunkter varav jag gärna skriver under på att biografmonopolet utgör ett stort problem för filmares möjligheter för att få ut film på marknaden. Man kan ha åsikter på om det är rimligt att bara distributörer kan söka lanseringsstöd eller att vi kräver distributör, men huvudsaken är att vi och filmavtalets parter är måna om att filmen ska nå en publik (ibland bred och ibland en smal) och att det finns med i planen för filmen.

Men jag undrar varifrån de fått idén att vi har ett tak på 11 miljoner i produktionsstöd? Jag tycker visserligen att 11 miljoner är mycket pengar, nu när Automatstödet införs och halverar konsulenternas budgetar, men jag kan mycket väl tänka mig att konsulenterna kan komma att ge högre stöd. Det skedde i samband med Simon och Ekarna, 2011, som fick 12 miljoner till exempel. Helt enkelt. Vi har inga sådana tak, varken på utvecklingsstöd eller produktionsstöd.

Man kan ha mycket åsikter om Filmavtalet och om oss. Men om man fäktar vilt får man väl ändå ta reda på lite fler fakta, vare sig man är journalist eller filmarbetare? Jag förstår att framför allt filmarna är oroade för en hård tid att få stöd, men själv är jag som sagt mest oroad över vad Automatstödet får för konsekvenser för både kvalitet och mångfald.

Annars är jag just nu mest väldigt glad för Malik Bendjellouls skull. Han har, trots att han är debutant och trots en mödosam process, skapat en film som världen älskar. Det är verkligen fantastiskt!

Inget är som tävlingar!

Ja, tävlingar är orättvisa och nej, det finns ingen sanning. Men de är engagerande, stimulerande och skapar ändå förebilder.

Att Malik Bendjelloul har blivit Oscarsnominerad för ”Searching for Sugarman” är först och främst fantastiskt för honom och Sixto Rodriguez. Men det är klart att det också gynnar Sverige som filmland och andra svenska filmer.

Ju större förväntningar på att något ska vara bra, desto bättre uppfattar man det. Om världen har förväntan, att i Sverige kan man det där med film, så kommer de också titta på svensk film med positiva glasögon på. (Förövrigt samma fenomen som drabbar män och kvinnor olika, man förväntar sig inte att kvinnor ska ha ”kompetensen” och då ser man den inte heller, men det är ett annat spår jag lämnar för idag.)

De senaste åren har vi pratat om det svenska filmundret, kanske störst just inom dokumentärfilmsområdet. Det är förstås en överdrift att säga att Sverige är världsledande, men det kan bli en självuppfyllande profetia. För även andra regissörer blir stimulerade (vissa även pressade) av de postivia förväntningarna. Med ett gott självförtroende kommer man långt! Med en Oscarsnominering som bevis kommer man ännu längre. Supergrattis till Malik och Sverige med andra ord.

Med det sagt kan jag inte låta bli att förundras över SvDs nyhetsvärdering. Som gav nyheten om Oscars en notis. Och de säger att neddragningarna inte påverkar tidningens innehåll negativt?

Vid sidan av Oscar i USA har vi Guldbaggen i Sverige. I år med det återinförda Biopublikens pris. Det är viktigt att Guldbaggen är en angelägenhet för alla om den ska få sändningstid i SVT och om filmbranschen ska få hela svenska folkets uppmärksamhet. Ju fler som gillar svensk film, desto bättre för hela filmbranschen. Jag tycker att Biopublikens pris har en självklar roll och hoppas på många röster från andra svenskar än de som sitter i juryn, som trots allt själva är i branschen.

Sprid gärna att information om alla de nominerade finns på www.guldbaggen.se om ni håller med!

 

Nytt år och fortsatta debatter

Tillbaka på jobbet sedan förra veckan. Då offentliggjorde vi de nominerade till Guldbaggen.

Den som fick flest nomineringar var Call Girl. Hela 11 nomineringar har den 47 personer starka nomineringsjuryn ansett att den är värd.

Eftersom det stod klart strax före jul att familjen Palme anmält filmen till JK för förtal av avliden har jag fått en hel del frågor. Hur kan Filminstitutet belöna en film som förtalar Olof Palme är den stora frågan. Svaret är enkelt.

Filmen är varken fälld eller belönad än. (Och det är inte Filminstiutet som varken fäller eller belönar, i det första fallet är det en domstol och i det andra fallet en jury.) Jag vänder mig starkt emot att man ska föregå en rättslig process av förtalsanmälan. Att vi skulle dra tillbaka filmen från Guldbaggetävlan är alltså uteslutet i detta skede. I regelverket finns inte heller något som ger grund för att utesluta en film även om den fälls. Styrelsen för Filminstitutet, som är ansvarig för tävlingen, tittar årligen igenom regelverket. Säkert kommer frågan komma upp i år om denna situation föranleder någon regeländring. Svaret kommer dock efter den 21 januari när vinnarna koras. Om, eller vad, Call Girl vinner vet vi inte än. Men debatten lär fortsätta.

En annan debatt som säkert kommer med stor kraft under 2013 är hur vi kommer hantera våra stödmedel under det nya filmavtalet. Hynek Pallas har på sin blogg inlett. En viktig debatt som bör tas på alla håll. Vi kommer presentera huvuddragen av vår strategi på Göteborgs Filmfestival den 26 januari, men samtalet kommer nog fortsätta för evigt. Börja gärna med Hyneks tankar och bidra sedan lika gärna med egna, oavsett form (muntligt, via blogg eller mail).