Mer film på biblioteken

Igår publicerades min, eller vår (förstås ett lagarbete), debattartikel i Biblioteksbladet om filmens roll i biblioteken.

Vår reflektion är att biblioteksutredningen bara speglade biblioteken för det skrivna ordet, medan berättelser (korta som långa) i allt högre utsträckning berättas i rörlig bild.

I kombination med en situation där biograferna blir mer och mer kommersialiserade behövs komplement för den gemensamma filmupplevelsen. Små salonger i ett bibliotek skulle kunna ge stora delar av Sverige större möjlighet att få den upplevelsen. På många håll saknas biografer i kommuner och där skulle även små salonger innebära en stor skillnad. Tanken är förstås att den här typen av visningar inte ska konkurrera ut filmens affär på biograf. Däremot komplettera den.

Filmen är en naturlig utgångspunkt för vår perception av omvärld, samtid, fantasier och drömmar. Precis som boken. Det är väl dags att de ges samma förutsättningar?

Göteborg går i bräschen

Göteborgs filmfestival är över för i år. Ett förnyat och fokuserat år, vilket kändes inspirerande. Förutom visionen med 50/50 har de sett över programinnehållet och vridit runt lite. Det blev bra.

Festivalen inleds med ett toppmöte som arrangerades av Västra Götalands-regionen i samverkan med festivalen. Invigning av kulturministern som också deltog i stora delar av förmiddagen. Modererat av Cecilia Garme Lind, som efter ett antal år som moderator börjar bli lika bra på filmpolitik som hon är på all annan politik.

Det diskuterades jämställdhet, filmfonder och uppföljning av den nya filmpolitiken. Min enda invändning är väl egentligen att det pratas mycket om Filminstitutet från scen. Framför allt politiker har av naturliga skäl ganska liten insyn i vårt arbete och då blir det lätt fel. Att höra politiker ha åsikter om hur vi gör saker, utan att veta något ger ofta fel utsagor. Där borde vi få en stund för kommentarer så vi kan rätta till det som blir fel. Det var inga stora saker, men i denna åsiktsdrivna värld känns det bättre om missuppfattningar inte tillåts bli sanningar.

Den mycket aktiva och pålästa Johanna Koljonen, även ledamot i Filminstitutets styrelse, höll föredragning av senaste Nostradamus-rapporten och modererade två väl insatta paneler.

Den första hade innehållsfokus. Niki Lindroth von Bahr (som dagen innan fått Mai Zetterling-stipendiet) och Camilla Ahlgren beskrev verkligheten att vara inne i en helfinansierad Netflix-produktion. Stor frihet initialt men hårdare bud om innehållet sedan inte visar sig passa. Annika Sucksdorff beskrev också verkligheten att kreativiteten är mycket högre i dramaserierna, och samtidigt att de måste bli bättre på att säga nej.

Sedan en panel om biografpubliken. Samstämmiga röster om vikten av mer kunskap, att vi på Filminstitutet t.ex. inte längre får biografstatistik av biografägarna gör det svårt att få en bra bild av publikval. Peter Fornstam kopplade det till regeringens höjda biljettmoms, vilket ju är att som vanligt blanda äpplen och päron. Samtidigt förstår jag invändningen, att ska biograferna ge sin statistik så borde de andra fönstren också göra det. Vi får hoppas Myndigheten för Kulturanalys kan åstadkomma det. Men det bästa vore förstås om vi fick den biostatistik som vi förr hade, vilken anonymiserades men kunde ligga till grund för både korrekt stödbedömning och annan analys.

Festivalen i övrigt var fylld av bra filmer. Jag såg tre svenska: Maria Bäcks ”Psykos i Stockholm”, David Aronowitschs ”Idomeni” och Amanda Kernells ”Charter”. Jag hörde också om bejublade premiärer av Uje Brandelius/Henrik Schyfferts ”Spring Uje Spring” och Mårten Klingbergs ”Min pappa Marianne”.

Svensk films bredd, djup och kvalitet är anmärkningsvärt hög. I larmsignalerna över biosiffror önskar jag att fler pratade lite mer om det, snarare än att stämma in i klagosången över krisen för svensk film. Det riskerar att bli en självuppfyllande profetia, vilket det väl ändå inte är någon poäng med? Svensk film generellt har ingen kris – svensk films marknadsandel på bio har en kris.