Flitig i Cannes (uppdaterad 16/5)

Jag brukar försöka åka till Cannes fredag till måndag. Festivalen är i princip dygnet runt-arbete, så tre/fyra dagar är alldeles lagom. Men i år var programmet så tight att jag var tvungen att komma redan torsdagen och valde att tacka nej till en hel del saker för att åka hem idag tisdag. Min mamma fyller 85 imorgon, lite prioriteringar måste jag ändå göra!

Festivalen började med en bejublad premiär av Gräns, av Ali Abassi. Här ovan med Eva Melander vid sin sida under den tio/femton minuter långa stående ovationen. Eva spelar tullvaktaren Tina, så övertygande att alla blev helt hänförda. Otroligt fina recensioner i alla tidningar för alla skådespelare och filmen, bland annat i Variety.

Dagen efter var det dags för mig att inleda och se om ”Det Sjunde Inseglet” av Ingmar Bergman, som så hedersamt blivit utvald till den officiella sektionen Cannes Classic. Att möta publiken efter visningen, med tårar i ögonen, var så fint. De var så hänförda över restaurering och digitalisering som vår personal gjort. ”Crisp and respectful”, och andra superlativ på franska (som jag inte förstod) var omdömena. Chefen för Franska Cinemateket var på plats och inspekterade nöjt. De kommer visa alla Bergmans filmer i Paris i september.

Till Cannes Classic var även Jane Magnussons dokumentär ”Bergman – ett år, ett liv” inbjuden. Även den med fina recensioner och otroligt fint mottagande.

Tre svenska filmer i det officiella programmet. Inget annat än succé!

Årets Cannes var fullt av framgång. Festivaldirektören Thierry Frèmaux kom, i sällskap med sina chefer och hela juryn med Cate Blanchett i spetsen. De har signerat och deklarerat att festivalen framöver ska bidra till målet 50/50by2020 genom att:

1, Börja föra statistik över jämställdheten och göra den tillgänglig.

2, Vara transparenta i vilka som sitter i selekteringsgrupperna.

3, Ha 50/50 i styret av alla sektioner.

Att 50/50by2020, som vi lanserade 2016 i Cannes, nu är en global rörelse är en fantastisk sak. För filmen, för rättvisan och för kvinnorna.

Vi själva höll också ett bejublat seminarium: ”Take Two – Next moves after Metoo”. Vi gjorde det på uppdrag av vår kulturminister, och vi inledde med #tystnadtagnings berättelse. Eva Röse höll ett oförglömligt inledningstal. Bahar Pars och Cameron Bailey (konstnärlig chef på TIFF) betonade frågan om inkludering av icke-vita kvinnor i arbetet. Självklart!

Seminariet gjordes med Alice Bah Kuhnkes kollegor på kulturdepartementet samt svenska ambassadören och kulturrådet i Paris. Med på tåget var nämligen även franska kulturministern Françoise Nyssen. I publiken satt även kulturministrarna för Belgien, Estland och Finland. Utöver det parlamentariker, kommissionärer, ordförande för Eurimages vid sidan av filmbranschen. Tungt och mäktigt stöd.

På detta seminarium berättade jag om de bekymmersamma siffrorna som visar att kvinnor inte får göra filmer med stora budgetar. Något som också #tystnadtagning har påpekat ett antal gånger, senast efter Guldbaggegalan. Framför allt syns skillnaderna i ansökningar till Marknadsstödet. Nästan inga kvinnor bakom kameran i ansökningarna och det är dags att ändra på det. Om vi inte ser en förändring överväger vi att avsätta hela marknadsstödet år 2020 till kvinnor. Vi har nu ett och ett halvt år på oss att se OM det behövs, och i så fall HUR det skulle genomföras. (Detta gäller alltså bara det stöd som vi inte själva är med i urvalet vid tidigt skede, marknadsstödet gallrar filmskaparna i marknaden. Detta gäller 30% av förhandsstödet till långfilm.)

Det finns många reaktioner på detta ”utspel”. Allt ifrån mycket kritiska, som Per Gudmundson i SvD och Erik Helmersson i DN, eller stöd som Maria Ripenberg i UNT, eller där emellan Helena Lindblad i DN. På plats i Cannes fanns de stora produktionsbolagen, ledda av män. Av dem fick jag stort och fint stöd. Även av de mindre bolagen. Jag uppfattar det som att de förstår varför vi gör det här, och någon uttryckte det som: ”Det är bra, vi behöver hjälp med en spark i baken för annars händer inget.” Jag hoppas lika mycket som de att vi slipper genomföra hotet. För jag håller med Helena Lindblad, det är klart att det är problematiskt både konstnärligt och praktiskt. Med det är kanske ett större problem om vi inget gör. Klart är att all förändring kantas av konflikter och motstridiga viljor. Men det kan inte få stoppa all förändring.

Jag deltog i The Wraps version av 50/50by2020. Också här kom frågan om vikten av inkludering även av icke-vita kvinnor, upp. På vårt seminarium visade Stacey Smith, som skapat the Inclusion Rider, hur försvinnande få icke-vita kvinnliga skådespelare som syns i amerikanska filmer. Oacceptabelt.

Jag var också inbjuden på ett antal andra viktiga nätverksträffar. Ovan frukost med The Producers Network, i arrangemang av Cannes-festivalen.

Nedan bilder från min lunch med värdinnan, kommissionären Mariya Gabriel (som jag hedersamt hade till bordet), och parlamentarikern Evelyn Gebhardt. Bra samtal om European Observatory, Mediaprogrammet och frågan om bättre lagstiftning mot illegal hantering av film på nätet.

Jag hann med ett par röda mattor också. Smygbilder trots förbud…