Cinemateket i minnenas kavalkad

Ikväll hade Cinemateket ett av sina bejublade samarbeten med filmarkivet. Ett par filmer (Gatans serenad och Torget) blandades med att Jan Göransson, vår filmkunnige och namnkunnige presschef, intervjuade både människor på plats och Owe Thörnqvist per telefon till USA.

Vi skrattade gott både åt filmerna och Jans intervjuer. Igenkänningsfaktorn var hög, de som var med på film satt inte sällan i publiken. Och många kände varandra.

Nedan kommer bilder på, uppifrån och ner, Gatans Serenad, Jan (med assistans från Ida Kjellgren) i samtal med Owe Thörnqvist, bild från reklamfilm för Cloetta med Owe och Monica Nielsen (Monica på plats i Filmhuset). Sist vår nye intresserade ordförande för Filminstitutet Claes Åhnstrand.

 

Kulturbidrag – för eller emot frihet?

Igår avslutades projektet Tillgänglig Bio, som vi på Filminsitutet har jobbat med i 3,5 år tillsammans med Post- och Telestyrelsen på uppdrag av Kulturdepartementet.

Det handlar om att göra det möjligt för fler att se film trots att man inte har de fysiska förutsättningarna. Vissa har nedsatt syn, andra har dyslexi och tredje nedsatt hörsel.

Med stor fantasi och gemensam lust har vår arbetsgrupp arbetat med branschen och PTS och lyckats stimulera fram skapandet av appar som man kan ladda ned när man ser en film. Med hjälp av olika valfria spår får man assistans att till exempel tolka hur bilden ser ut eller att få textremsor upplästa. För brukaren är det gratis och för filmdistributören en engångskostnad. Med de pengar vi har i stöd för distributörer tror vi att istället för att vi ger stöd till 150 syntolkade föreställningar kan vi ge stöd till 150.000 tolkade föreställningar. Fantastisk revolution! Den hade inte varit möjlig utan stöd från oss och PTS och innebär en enorm frihet för de som nu har chansen att se film.

Jag gick från presentationen av projektet, som inleddes bland annat av Kulturministern, till prisutdelningen av Natur och Kulturs årliga Kulturpris som i år gick till Bröderna Broman för deras skapelse Fotografiska. Fotografiska startades för fem år sedan. Bromans började med att leta stödpengar men beslöt sig sedan för att vara helt kommersiella. ”Många säger att när kulturen blir kommersiell blir den inte fri. För oss är det tvärtom. Vi behöver inte anpassa oss efter bidrag.”, sade Jan Broman.

Jag tror att sanningen ligger mitt emellan. Utan bidrag omöjliggörs viss del av kulturen, men bidrag är också styrande. Vårt filmstödsystems utformning riskerar exempelvis att bli styrande av hur filmens innehåll blir. När man har ett stöd till dokumentärfilm och ett till spelfilm så undrar man var hybriden hör hemma? Varför ska en filmskapare behöva bestämma det epitet på en film för att kunna få våra pengar? Vi begränsar till vissa delar den konstnärliga utvecklingen genom vårt eget system. Därmed är filmen inte fri. Men å andra sidan. Utan bidragssystemet skulle visserligen säkert en och annan film göras ändå, men inte den kritiska massan. Och utan stöd för Tillgängligare Bio så hade vi inte fått 148.500 fler tillgängligare filmer. 

Som vanligt finns det ingen enkel sanning. Bara stora möjligheter till reflektion och förbättring.

En aktiv filmpolitik

I lördags hade vi en debattartikel i DN.
I grunden pekar artikeln ut de viktigaste frågorna som politiken behöver tänka på nu när de ska skapa en filmpolitik.
Man kan säga att vi sammanfattar ekonomin som en katastrof för branschen. När den fysiska eftermarknaden försvunnit, piratkopiering bara ökar och fönsterpolitiken står stilla så finns det inte en fungerande marknad som kan balansera upp de statliga stöden. Filminstitutets stöd blir än mer avgörande för filmskaparna. Det behövs helt enkelt mer pengar. I budgetunderlaget som lämnades in 1 mars specificerar vi vilka pengar som behövs till vad. Det är i huvudsak mer pengar (eller nya pengar) till:
Dokumentärfilmen
Förhandsstöd till lång spelfilm
Oberoende producentstödet
Konvergerade medier
Kvalitetsrelaterat efterhandsstöd

Det är våra uppdrag att bidra till hög kvalitet inom all film. Inklusive att vi ska säkerställa både förnyelse och kontinuitet. Och säkra jämställdhet och en mångfald av berättelser.
Inom just kontinuitet och förnyelse (där förnyelse också i mångt och mycket inbegriper mångfaldsperspektivet) är det inte möjligt att göra båda samtidigt utan ytterligare medel.
Kulturministern var sedan i lördagsintervjun i P1. Naturligtvis fick vi inga löften där, även om Ekot sedan lyfte hennes öppenhet för en helstatlig filmpolitik (drygt 8 min in i sändningen).
I maj kommer betänkandet från kulturdepartementet. Vi är många som väntar med spänning.

Bred kvalitetsfilm

På väg hem från Göteborg och Meg. Tog tillfället i akt att träffa Film i Väst för att prata deras satsning för publik kvalitetsfilm (eller kommersiell art house som vissa kallar det).

Satsningen görs mellan Film i Väst, Nordisk Film och SVT och syftar till att identifiera vilka arthouse-filmer som med högre budget och längre tid skulle kunna attrahera en riktigt bred publik. Satsningen går helt i linje med vår uttalade ambition och målsättning att hitta samma filmer. Vi brukar kalla dem ”övre-högra-hörnet”. Vi syftar då på vårt plupp-diagram, där övre högra hörnet representerar filmer med stor publik och samtidigt höga recensionsbetyg och festivalframgångar. 

Idag  insåg jag att vi tydligen bara viskat vår ambition, eftersom Film i Väst inte kände till den. 

Så för den som tvekar kommer här alltså klara besked. Vi vill gärna bidra till att satsningen lyckas. Konsulenterna ser mer än gärna projekt med den ambitionen!

Vår bild av filmverkligheten

Nu har vi lämnat in årets stora sammanställningar till Kulturdepartementet. Dels av vår verksamhet för förra året i Resultatredovisningen, och dels våra budgetäskanden framåt i Budgetunderlaget. 

Jag är väldigt stolt över det arbete vi presenterar för 2014. Vi har ett fantastiskt uppdrag, att vara navet för filmen, och jag tycker vi utvecklar det i takt med både samtid och behov. 

I budgetunderlaget äskar vi för nya medel. En hel del har vi sagt förut, inte mindre viktigt för det, som exempelvis mer medel till import, distribution och visning av kvalitetsfilm. Men vi pekar också på nya utmaningar som digitaliseringen medför. Tex svårigheten att få låna den analoga arkivfilmen från länder som inte digitaliserar sitt filmarv. De är rädda om sina kopior och vill inte låna ut. Och den film som digitalierats är inte textad. Vi behöver alltså bekosta textning för att alla ska kunna ta del av både vår arkivfilm och den inlånade. 

Men i år beskriver vi även verkligheten för filmskapandet med en mycket hård ekonomisk verklighet. Vi försöker bena upp behoven för filmen så att den ökning av medlen som vi anser nödvändig blir mer begriplig. Under den kommande tiden ska vi ta fram ännu mer detaljerade ekonomiska analyser. 

Jag har just lämnat den extravisning på Tempo där Roozbeh Janghorbans film Holy Brainwashing visades. Roozbeh har av Migrationsdomstolen dömts till att inte ha skyddsvärde trots att regimkritik i Iran är belagt med dödsstraff. En avvisning av honom hävdes temporärt en timme före filmvisningen, eftersom han var inbjuden till Tempo. Avvisningen  bygger domstolen bla på om huruvida filmen är en film eller ej. 

Efteråt hade vi ett samtal där Hanna Högstedt, från OFF som arrangerade kvällen, Roozbeh, jag, Nima Sarvestani och  Jonathan Lundqvist från  Reportrar utan gränser pratade om yttrandefrihet. 

Det stod väldigt klart för mig att dokumentärfilmare har ännu mindre skydd än frilansade journalister. Vilken organisation stödjer dokumentarister och vem har ansvaret? Pen skyddar skrivande journalister, Reportrar utan gränser drar inget streck där.  Jag kommer fortsätta samtalen med Jonathan för att se om vi kan samarbeta. I tider där dokumentären blir viktigare och viktigare i takt med nedmonteringen av journalistiken behöver vi fundera allvarligt på vem som skyddar dokumentarister. De som Roozbeh riskerar sina liv för att skildra verkligheter trots förbud. Det är också en del av filmverkligheten.