Känslor all over the place

Från dokumentären Jag är Greta av Nathan Grossman

Igår kom B-reel till Bio Victor på Filmhuset och visade sin film om Greta som redan har haft världspremiär i Venedig och Toronto.

Jag vet inte om det var känslan av att få se film på så stor duk igen, med maffigt ljud och en totalupplevelse. Eller om det var faktumet att huvudrollsinnehavaren är 15 år. Att hon är så hudlös. Att hon kämpar mot världsledande diktatorer utan att darra på manschetten.

Jag grät. Och jag tänkte på vilken kraft berättelser har. Att väcka sådana känslor och potentiellt ett lika stort engagemang.

Inte undra på att diktaturer begränsar konsten och kulturen.

Tankar för dagen

Ingen höjd gräns för folksamlingar. Ingen markant höjd smitta, men en försiktighetsåtgärd. Håll i, håll ut.

Hur klarar de sig alla nu? Alla biografer, festivaler, distributörer och produktionsbolag? Hur ska de stå ut med ännu mer oro? Hur ska de överleva? Och hur ska vi överleva om de inte överlever?

Hur hanterar vi oro? Kulturen ger svar. I Kulturnyheterna onsdagen den 23/9 berättas att människor som ser mycket skräck hanterar pandemin bättre än andra. Och särskilt (uppfattade jag) zombiefilmfantaster har en god förmåga att klara ångest, samarbeta och…att överleva kanske?

Vi tappar greppet om verkligheten, men vad finns kvar för morgondagen? Jag lyssnar på Tankar för dagen, igår med konstnären och poeten Clara Diesen. ”Den inre hittegodsavdelningen ” Vad minns vi och hur förhåller vi oss till förlust? Vad har vi tappat bort, men vad finns för alltid kvar? Vad kommer vi minnas från denna period – och vad vill vi inte förlora?

Kultur hjälper oss att överleva som individer, men kulturen i sig överlever inte utan hjälp just nu. Nya riktlinjer, nya pengar, nya förutsättningar.

Vi längtar efter regeringens besked om hur kulturens krisbudget ska fördelas. Och hur folksamlingar ska hanteras.

Budgettankar

Roligt, när man skriver budgettankar så autokorrigerar telefonen det till budgetkramar. Årets höstbudget kanske ska ses som en stor krya-på-dig-kram, där Corona-problemet adresseras på många områden.

Även kulturen får kram. En bamsekram faktiskt, även om styrkan i kramen för filmen ännu är dolda i dunkel. Vi har bra dialoger med kulturdepartementet så jag hyser gott hopp om åtminstone en sval kram, kanske till och med en varm?

Men bara för att tydliggöra. Krisbudgeten gav kulturen 1,5 miljarder för 2020. vi väntar på besked om fördelning till både områden som mer specifikt vad det ska gå till.

Sedan gav höstbudgeten för budgetåret 2021 ytterligare 1,5 miljarder. En halv miljard av dessa är en nivåhöjning i åtminstone tre år, varav 300 miljoner av dem går till förstärkning av Samverkansmodellen. Filmens ställning i regionerna har en utmaning inom modellen (vi har ett webinarium om det den 5 oktober för den som är intresserad med rubriken ”Främjas filmen?”, kontakta i så fall annika.gillegard@filminstitutet.se) men indirekt främjas filmen genom mer pengar ut till regioner för filmpedagogiskt arbete osv. Även kulturskolan får 100 miljoner mer per år (lite spännande för den som minns budgeten som togs för 2019 där kulturskolan fick neddragningar med lika mycket i ett första skede…). Kulturskolan är en viktig aktör för barns och ungas filmskapande.

Sedan är det alltså en tillfällig förstärkning på en miljard till kulturen för 2021, en omstart som kulturministern uttryckte det, som ännu inte är fördelad. Naturligtvis hoppas vi delar av det ska komma till filmen! Besked kommer inom några veckor.

Nedslående är faktumet att trots total politisk enighet över partigränserna så finns produktionsrabatter fortfarande inte med. Kanske kommer det från miljarden för 2021, något kulturministern hoppas på men alltså inte vet. Produktionsrabatterna skulle, rätt formulerade, kunna gynna både filmkultur och regional tillväxt. De skulle kunna vara öronmärkta för att säkerställa talangåterväxt (krav på praktikplatser för filmarbetare under utbildning till exempel) och ge många arbetstillfällen till olika yrkeskategorier. Men där är finansen verkligen väldigt fantasilös och fyrkantig och säger uppenbarligen fortfarande nej. Att införa nya incitament inom kultur verkar fortfarande vara världsfrämmande för dem, medan andra typer av skatteundantag för ex miljö, unga arbetstagare eller pensionärer används oavbrutet. För att stimulera och hjälpa.

Det är dags för stimulans och hjälp för filmen nu!