Det här med reflektioner

I dagarna är det 4000 dagar sedan Dawit Isaak fängslades utan rättegång. Onsdagen den 5 september uppmärksammas detta på Bio Rio. Reportrar utan gränser har skapat en FB-grupp om evenemanget, när man går in där förstår man att sidan använts till att pajkasta och utnyttja möjligheten att föra andra debatter. Beklämd blir jag!

Vad som provocerar är inte solklart. Dawit Isaak-fallet provocerar naturligtvis både frågan om Eritrea och invandring. Dan Jönsson skrev en tankeväckande krönika i DN i torsdags, om vilka som blir provocerade. I Sverige står vi bakom Pussy Riots rätt till yttrandefrihet men när det kommer till Lars Vilks är det inte lika självklart med yttrandefriheten. I SvD skriver Clemens Poellinger att det var helt rätt att slänga ut Vilks ur Jamtlis utställning ”Udda och jämt”, inlägget har 431 kommentarer varav en hel del har krävt redigering. jag antar att samma intolerans kom till uttryck där som i Dawit-kommentarerna. Vadan detta hat?

Det är lätt att vara politiskt korrekt när det gäller andras rättigheter, men det blir svårare när det gäller sin egen vardag och verklighet. Vi lider ofta brist på en sund distanserad hållning och reflekterande inställning till våra egna reaktioner. När det kommer till grundläggande rättigheter som yttrandefrihet och religionsfrihet grundas beslut och åsikter lika mycket i känslor som rädsla som de grundas i tolerans och mod.

Kultur bidrar till distansen och reflektionen. När vi får se verkligheten genom någon annans tolking och öga får vi hjälp med vår egen roll, reaktion och känsla. Men det förutsätter förstås att vi inte bara konsumerar kultur utan också reflekterar över hur vi själva ska förhålla oss till det vi fått del av. Bengt Göransson skrev i Sundsvalls tidning för snart ett år sedan om kutlurens bidrag till samhället utifrån just det perspektivet. Kultur gör oss inte friskare, men det ger ett friskare samhälle.

När medborgare under anonymitetens slöja ger uttryck för främligsfientlighet och hat önskar man verkligen att vi fick mycket mer kultur i alla åldrar, men också mer utrymme för reflektion. Vi behöver ett sundare samtal för ett sundare samhälle.

Till minnet av en sann optimist

Förfärad läste jag igår om Pontus Schultz död. Jag ska inte försöka skriva hans dödsruna här, det har Rolf van Der Brink redan förtjänstfullt gjort på Dagens Opinion och Camilla Wagner på sin blogg.

Jag har själv känt Pontus genom yrket sedan 1996. Senast vi sågs var under Almedalen när vi båda deltog i en middag ute vid det vackra Furillen. Jag tror säkert Pontus som vanligt hade cykeln med sig på bilen. En sann optimist ser möjligheterna, och trots hans tuffa Almedalsprogram såg han till att få ett cykelpass.

Pontus var en av dem som ivrigast hävdat nätets möjligheter. Lägereldarna där man kan samlas på nätet, en för varje intresse. Han har gjort det med en osviklig entusiasm, trots vissa motgångar. Med massor av åsikter och argument har han argumenterat för nätets förtjänster. Han var i grunden en osviklig optimist.

Måndagen den 27 augusti ska jag under Malmö Filmdagar leda ett seminarium om sociala medier vid filmlanseringar. Jag hade gärna hört vad Pontus hade haft att tillföra. Till hans minne ska jag försöka hålla detta seminarium med entusiasm trots chockbeskedet om hans död. Det blir inte lätt.

Rivstart

Igår hade vi höstpresentation för alla svenska filmer långa spelfilmer som har premiär under hösten 2012. Det är många! Och det är en fantastiskt fin blandning av berättelser, målgrupper, tonalitet och innehåll. En lång presentation som visar att vi har en stark filmhöst framför oss. Kanske för stark, några kanske inte kommer få den uppmärksamhet de förtjänar i konkurrensen.

Den enda bit som inte var mångfald var på jämställdhetens område. Av 22 filmer med förhandsstöd var 20 gjorda av män. Hur blev det så frågar journalisterna mig. Ja, det kan man fråga sig. Ett svar är givetvis att vi från Filminstituets håll inte gett stöden lika till båda könen. Över tid har vi gett ca 30% stöd till kvinnor. Och de siffrorna går ett antal år tillbaka i tiden. Bara två av dessa filmer har av distributörerna premiärsatts under hösten. Tur att vi tagit fram en jämställdhetsplan så att vi på Filminstitutet ska uppfylla filmavtalets mål om jämn fördelning vid 2015-års slut. För att det ska bli verkligt kan man fråga sig vilket ansvar distributörer och biografägare har. Det är de som har premiäransvar.