På wift i Seoul

   

(Ovan – Nya och gamla vänner. Nedan jag och Lars Danielsson med bland annat Busans programmerare. )

  

Så har jag då varit i Seoul, inbjuden av Seoul International Womens Film Festival och Svenska Ambassaden. Jag var inbjuden för att prata jämställdhet. Övriga inbjudna var Sanna Lenken och Annika Rogell som gjort Min lilla syster, och Amanda Adolfsson och Gila Ulfung som gjort Unga Sophie Bell. De fyra var inbjudna i egenskap av duktiga filmskapare. 

Tillsammans blev vi väl omhändertagna. På kort tid har jag fått del av det viktiga arbetet som svenska ambassader gör för Sverige. Först i Istanbul och nu i Seoul. På en middagen hade Lars Danielsson och hans kollega Hyun-jung gjort ett fantastiskt arbete i att bjuda in alla viktiga människor för svensk film. Det var representanter för deras viktiga festivaler, skolor, distributörer och konstnärer. I en fantastisk trädgård i en ljum kväll fick vi chansen till informella samtal. 

Utan min ”barnvakt” Kyuonghee Eo (nedan), eller Sabina som hon även kallar sig, hade jag dock inte klarat mig. Hon hjälpte mig att hitta och ta mig fram, och lyckligtvis fixa biljetter till ett par filmer. Jag hade den stora turen att få se A Girl at My Door av Jeong July. En debutfilm som visades i Un Certain Regard förra året i Cannes. En otroligt fin film, komplex men så väl genomförd. Ett utmärkt exempel på varför det behövs kvinnliga filmare. Filmen handlar om att det kommer en ny polischef till den lilla avfolkade byhålan. Polischefen har alkoholproblem, som så många i Korea, och är ensam. Inte en ny historia direkt. Det nya är att chefen är en kvinna. Detta skapar naturligtvis helt andra lager, som maktordning inom poliskåren exempelvis. Hon visar sig vara lesbisk, men det är bara en bisats i en även i övrigt fördomsfull och korrupt by. 

Sabina hjälpte mig även att se den superfina dokumentären The Year We Thought About Love, av den väldigt trevliga Ellen Brodsky. En film om en regnbågsteatergrupp med unga skolungdomar. Så fina berättelser om att komma ut, stå för den man är och solidariteten och kärleken inom deras grupp. 

  

Så genomförde jag också panelen jag var inbjuden till tillsammans med Annika Rogell och Aase Högfeldt (som är med i Doris). En tre (…!) timmar lång panel som handlade om hur man kan göra jämställdhet även när man måste bryta helt ny mark. I Korea är det 7% kvinnliga regissörer som får göra film. Vi lever ändå i ett priviligierat land som har både en regering och en bransch som vill något annat (även om det inte gäller alla…).

Jag åker hem med ett antal nya vänner, kontakter och obegripliga visitkort. Och en stor tacksamhet över att få ha blivit inbjuden. 

 

Äntligen är film politik

I förra veckan hade vi först kulturutskottet på besök ena dagen och sedan statssekreteraren andra dagen. Detta efter fyra intensiva dygn med kulturministern i Cannes. 

Vilket intresse! Kulturministerns framfart har jag redan berättat om, men nu ger det alltså ringar på vattnet. Den nya filmpolitiken har väckt kulturutskottets intresse. Deras besök var inbokat sedan månader men timingen var onekligen perfekt. 25 personer kom och lyssnade intensivt på både ny films utmaning och vårt arbete med att göra filmarvet tillgängligt. Vi hann också med hur filmen drabbas i Samverkansmodellen (pengarna till film i regionerna har, med några lysande undantag, sammantaget gått ned sedan Samverkansmodellen infördes. Den verkar mest gynna institutioner.) Statliga pengar gör skillnad i regionerna, exemplevis har vårt stöd till unga kvinnliga filmskapare betytt mycket för regionalt arbete, men nu när stödet är slut så faller allt det goda pengarna förde med sig. 

I dessa tider är det lätt att bara tänka produktion av ny film och glömma att den nya filmen behöver ett helgjutet filmkulturklimat för att bli som bäst. Det hoppas vi nu att politiken ska kunna åstadkomma när alla filmfrågor ska ingå i en och samma politik. 

Det kommer bli en händelserik sommar och höst. Och intresset som alla partier visar för den nya filmpolitiken känns väldigt stimulerande. Jag tror det kommer bli något riktigt bra av det nya politiska läget. Äntligen!

Giganternas afton

Igår var det så äntligen dags att få se Stig Björkmans film ”Ingrid Bergman – In her own words”. Isabella Rossellini var på plats med delar av den stora och brokiga familjen och en förväntansfull publik. Och ingen bör bli besviken. Filmen väjer inte för att visa Ingrids riktiga liv, där yrkeslivet gick före barnen. Trots lite kvantitetstid, så verkar de i alla fall ha haft kvalitetstid tillsammans. Att Ingrid var en enorm stjärna för både publik och barn går inte att ta miste på och Eva Dahlgrens avslutningssång fick mångas ögon att tåras.

Samtidigt visades den nydigitaliserade Joe Hill av Bo Widerberg på stranden i Cannes Classics. Även där tårades mångas ögon. Vår egen Lasse Karlsson presenterade arbetet med att digitalisera filmen till en fantastiskt fin ”ny” film. Filmens innehåll var lika starkt som när den vann Cannes jurypris 1971, och distributören Malavida Films förtjusning över ”sin” film var stor. Även Bo Widerbergs svärson, Mårten Blomqvist, blev väldigt glad över att få se filmen i så fint skick igen.

Detta avslutade en lång och innehållsrik tid i Cannes. Nästa år är vi förstås på plats igen. Vår kulturminister försöker att återkomma, och då står mer jämställdhet på agendan. Det finns mycket kvar att göra. Se de talande bilderna nedan. Bara kvinnor dök upp när franska manusförfattarna bjöd in till panel (utom två svenska män, vår ordförande Claes Ånstrand samt Mats Widbom, kulturråd i Paris) och bland fotograferna fanns bara män. Slutligen en panel som samtalade om icke stereotypa kvinnoroller i film.  Regissören Rebecka Zlotovsky (som bland annat regisserat Cannesdeltagande Grand Central) arbetar mycket med att komplettera bilden av kvinnan, framför allt kvinnan som sexuellt aktiv, så att vi får vara annat än passiva. Den ende mannen i panelen, som slapp både smink, hairstyling och skyhöga klackar, Melvil Poupaud (huvudrollen i Laurence Anyways) var också den ende som avslappnat och bredbent tog för sig av scenen. När jag påpekade hur de satt spred sig viss förstämning, men också insikten om hur viktigt det är med medvetenhet. För om alla kvinnor ska porträtteras enligt den ”klassiskt kvinnliga” stereotypen fortsätter världen att se ut som den gör här i Cannes. Där välklädda kvinnor men med låg klack blir portade på röda mattan. 2015 och inte 1915…!

  

Busy busy busy

   
   
Idag har vi presenterat filmindustrin för kulturministern i två rundabordssamtal. Dels genom att bjuda in representanter för filmfestivaler (TIFF och Berlinale) och utländska säljagenter, och dels VDar för fem europeiska filminstitut. Vi har låtit dem berätta om vad Sverige har (i deras ögon fantastiska talanger, starka berättelser och ett särskilt ljus) och vad vi saknar (långsiktiga samarbeten mellan regissör och producent, större produktioner med höga kvalitetsambitioner samtidigt som de ska nå en bred publik). De har också berättat hur statlig filmpolitik fungerar i deras länder, risker med årliga budgetar men också möjligheter med olika finansieringar som genom lotterifond eller punktskatt på alla visningsfönster. Vi hann prata geoblocking, distribution och Frihandelsavtal också. 

Vi lärde oss alla mycket! Efter det presskonferens för alla våra deltagande filmer. Med stjärnor som Ulrik Munther, Eva Dahlgren och Alicia Wikander men också debutanter som Magnus von Horn. Nu är det verkligen igång. Imorgon är den stora jämställdhetsdagen för mig. Jag ska prata i en panel för franska regissörsföreningen på förmiddag och för Eurimage på eftermiddagen. Däremellan och efter mer möten. Ännu har jag inte hunnit se någon film. Skandal! 

Nedan i ordning representanter för för först Kung Fury (med mer än 10 miljoner nedladdningar på Youtube, slår därmed Mad Max), sedan Ingrid Bergman-filmen. Längst ned Justin, framför bilden av sin mormor Ingrid. 

     

Money talks!

Janice Min från The Hollywood Reporter tillsammans med skådespelarna Mattias Schoenaerts och Salma Hayek.

I Cannes är det mer intensivt än vanligt. Dels på grund av stark svensk närvaro genom alla svenska filmer i programmet, att Ingrid Bergman pryder affischerna och att kulturministern är på plats. Men dels också för att Cannes i år har jämställdhet inom filmvärlden i fokus. Sverige ses som föregångsland och jag är inbjuden att tala i flera sammanhang, bl.a. för Euroimage och franska regissörsförbundet, men även för att lyssna på andra som talar.

Igår var det Salma Hayeks och Matthias Schoenaerts tur att bli intervjuade.

Hayek kom som mexikansk superstjärna till USA, men drabbades av både misogyni och rasism. Kommentarer från producenter kunde vara: ”Du kommer från fel land. Vi kan inte ta risken att du öppnar munnen och folk börja tänka på sitt hembiträde” eller ”A mexican in space? Are you out of your mind?”

Till slut började hon producera själv, för att därigenom också få möjlighet att spela. Bland annat Frida, som nominerade henne till en Oscar.  Även Hayeks idé om att producera Ugly Betty möttes med skepsis.  Bråkig idé och ingen publik ansåg kanalerna. Först när Hayek själv skaffade annonsörer fick hon tillåtelse att sända programmet och nådde en publik av 16 miljoner tittare. Hayek beskrev hur hon alltid har fått arbeta utanför systemet eftersom studio-systemet aldrig har accepterat henne.

Hennes spaning är att – Money talks.

Filmbranschen kommer värdesätta kvinnor som regissörer och producenter först när de tjänar pengar på det.  Hon menar att filmmarknaden istället borde intressera sig för vad kvinnor tittar på. Nu när filmvärlden klagar på att deras värld förstörs så har de glömt halva publiken, för de gör inte film som är intressant för kvinnor.

”Vi är smartare än bara romcoms. Se t.ex. Hunger Games”, menar hon.

Det är intressant att hon har behövt bli sin egen producent. I Sverige har vi liknande exempel i musiker som Robyn och Laleh som även de har axlat producentrollen för att kunna skapa det de vill. Amerikansk filmvärld verkar onekligen mer cynisk än svensk, men Hayeks reflektioner stämmer väl med all världens diskrimineringar.

Matthias Schoenaerts, belgisk skådis som medverkat i Rust and Bone, var något mindre genomtänkt även om han ville väl.

Tillexempel gjorde han misstaget att knyta en förändring till att man ska uppskatta kvinnan som mamma: ”alla pojkar och män har haft en mamma och borde förstå vilken viktig roll hon spelar.” Dock påpekade han att: ”Vi är alla individer innan vi är kön” och menade att han litade på att hans magkänsla hjälpte honom att se förbi alla könsbarriärer.

Just det där med magkänsla tror jag inte mycket på. Då ska man minnas antagningen till Boston Symphony Orchestra där fler män än kvinnor valdes ut till orkestern trots att de gjorde provspelningarna anonyma, bakom ridå. Till slut lade man en tjock matta över golvet så att man inte skulle kunna höra på stegen vilket kön som kom in, och plötsligt valdes lika många kvinnor som män ut.

Kvalité är alltså inte en objektiv vetenskap utan i allra högsta grad beroende av förändringar och fördomar hos den som bedömer.

En magkänsla är nog bra. Men bättre med medvetenhet och fördomsfria val.

Det är i efterskvalpet syresättningen sker

Igår var det någon som sade att det är i efterskvalpet som syresättningen sker. Att regeringen valt att säga upp filmavtalet sätter onekligen ut en ny riktning för filmpolitiken. Och förhoppningsvis betyder det en ny möjlighet att syresätta filmen. Jag tror det. 

Att regeringen tar ett större ansvar för filmen var efterlängtat av alla. Naturligtvis hade några önskat sig att det skedde inom ramen för ett nytt filmavtal. Och hade det funnits förutsättningar för ett nytt avtal hade det kanske kunnat ske. Men jag tror ändå att störst insikt och kunskap får politiken inte förrän de tvingats sätta sig in i helheten. Och det tvingas politiken nu göra. Och när de har all kunskap, ja först då kommer en tydlig vilja. Politik är att vilja. Och äntligen vill politiken något med att stötta film. Exakt vad får vi reda på när utredningen blir färdig i slutet på maj. 

Naturligtvis är inte allt positivt med det vi sett hittills. Att finansieringen av filmpolitiken åstadkommits genom en höjd biomoms har en större symbolisk betydelse än en reell. 5kr mer per biobiljett (om nu biografägarna väljer att låta konsumenten ta hela smällen) är ingen katastrof, men att man låter film som enda kulturuttryck ha 25% moms, övriga har 6%, är både olyckligt och ologiskt givet den debattartikel kulturministern skrev i DN i går. Där poängterades just filmens betydelse som kulturuttryck. Jag hade önskat att man erkänt film som kultur hela vägen ut i finansieringen, och då menar jag att det är ett viktigt statement att kultur är så viktigt för ett öppet och demokratiskt samhälle att det ska tillförsäkras av det allmänna. Ingen annan kulturform än film behöver vara med och finansiera sig själv. Men nu är finansministerns hållning känd, ökade utgift på ett håll måste vara finansierad. Det hade krävt en högre kulturbudget som någon annan budget skulle lidit av. Det gick uppenbarligen inte. 

Det är också olyckligt att vi nu måste lita på att våra årliga budgetar håller en långsiktigt stabil (och högre än idag) lägstanivå, utan att veta det. Filmavtalet var säkra budgetar med tre-fyra års framförhållning. Det finns lösningar på hur även filmen skulle kunna få det, i Danmark har man ex det genom sin fyra-åriga filmlag. Det ser det inte ut som att vi får i Sverige. Filmavtalet hade också en lägstanivå som, om biointtäkterna var goda kunde bli betydligt högre. Exempelvis var 2012 ett mycket bra bioår, mycket tack vare amerikanska Box-Office succéer. Det året fick vi 435 miljoner istället för 400 miljoner in i systemet. 

Men det positiva överväger klart de negativa aspekterna. Vi kan nu skapa ett flexibelt och modernt stödsystem. Vi kan utforma stöd som ger mer incitament till en ökad kvalité och som bättre motsvarar behoven för filmskaparna. Naturligtvis måste vi nyskapa i dialog med filmbranschen. Och naturligtvis måste vi vara helt transparenta i hur systemet kommer bli i så god tid som möjligt. Filmbranschen behöver framförhållning. Senast 1/1 2016 måste filmbranschen veta hur stödsystemet kommer se ut när den nya stödordningar ska träda i kraft den 1/1 2017.

Viktiga ungefärliga datum att hålla reda på för den som vill följa utvecklingen är:

Slutet av maj, då kommer hela kulturdepartementets utredning. Den utredningen kommer gå ut på remiss. Viktiga aktörer kommer utses som remissinstanser men alla som önskar får skriva remissvar. 

I mitten av augusti kommer antagligen remisstiden gå ut. 

I slutet av september kommer budgetpropositionen. Då fastställs nivån på filmbudgeten. 

I början av december klubbas budgeten i riksdagen. Enligt decemberöverenskommelsen kommer regeringens budget att gå igenom. 

I mitten av december kommer kulturdepartementets proposition för filmpolitiken. Den är en sammanvägning av utredningens förslag med hänsyn tagen till remissvaren. 

Senast 1 januari 2016 kommer filmstödens fördelning att meddelas. Dvs den huvudsakliga inriktning på filmstöden (ex fördelning mellan för- och efterhandsstöd) som ska träda ikraft 1 januari 2017.

Det kommer vara en spännande höst. Och förstås fylld av osäkerhet om var innehållet landar. Då är det bra att komma ihåg att det är i efterskvalpet som syresättningen sker. 

Inspirerande men oroande

Befinner mig i Istanbul på ledningsgruppskonferens. Skälet för valet av ställe är den oroande utvecklingen av yttrandefriheten i Turkiet. Istanbuls filmfestival ställde i år in tävlingen när en film stoppades för visning.

På svenska konsulatet har vi fått fantastisk hjälp av Suzi Ersahin, kulturrådet vid svenska konsulatet, att få möten med filmare. Förutom att vi får sitta i svenska konsulatets vackra lokaler gratis så har Suzi även skapat ett antal möten.  En middag bjöds vi på med ett antal filmarbetare, bland annat chefen för Istanbuls filmfestival Azize Tan. Där fick vi verkligen både höra om det demokratiska läget och läget för turkisk film. 2004 fick de en filmlag med en statlig filmfinansiering. Finansieringen fungerar som lån för de kommersiella filmerna. Med en inhemsk biomarknadsandel på 54% har filmerna en helt annan intjäningsförmåga än svensk film. Turkiet har drygt 77 miljoner invånare, att jämföra med t.ex. Frankrikes 66 miljoner – så det blir en hel del pengar. Sedan filmlagen har antalet turkiska långfilmer gått från tio per år till drygt hundra per år. Fortfarande bara ca tio art house filmer.

Med en monopolsituation på biografmarknaden, där ägarna av ägarna (en biografkedja) är uteslutande kommersiella, spelar festivalerna en väldigt viktig roll för art house-filmerna. Ett uppföljande möte för festivalen i Antalya kommer vi därför ha i Cannes. Vi träffade Zeynep Özbatur Atakan, producenten till Winter Sleep (Cannes-vinnaren 2014), som även fungerar som rådgivare till Antalyas filmfestival. Zeynep beskrev också situationen för art house-samproduktioner i Turkiet. Frankrike är störst som samproduktionsland, men det är klart. Efter en Palm i Cannes öppnas nya dörrar! Kanske också nya demokratiska dörrar.