Vad gör ni sa Bill – många uppdrag sade Bull

Idag har jag varit på en smygtitt på det nya Scenkonstmuseet, (vars huvudentré på Sibyllegatan 2 ses ovan) som sorterar under myndigheten Musikverket. Musikverket har uppdraget att arkivera scenkonstarvet, och tillgängliggöra det. Och en viss pott stödgivning. (Säkert en del mer!)
Det svarade delvis på frågan jag fick från en av styrelseledamöterna för Svenskt kulturarv. Vad gör vi på Filminstitutet? Vi gör ju också det; vårdar, bevarar och tillgängliggör vårt filmarv. Men sedan gör vi så mycket mer, bidrar till ökad filmkunnighet bland barn och unga, Cinemateket, biblioteket och stöd till ny film och dess väg till publiken. Bland annat.

Frågeställaren såg chockad ut av svaret. Så mycket? Ja, och så roligt. Och ändå gör vi inte det Musikverket gör just nu; skapar ett museum. Många vill det, men frågan är om det behövs på samma sätt som för scenkonsten. Film är så mycket lättare att göra tillgängligt i hela Sverige genom digitaliseringen och vår kunskap om kontextualisering. Vi behöver hellre pengar att digitalisera vårt filmarv än pengar till ett museum.

Men det är klart. Skulle vi få ytterligare ett uppdrag, att skapa ett Filmmuseum, så gör vi gärna det. Scenkonstmuseet inspirerar, öppnar 11 februari 2017. En utställning om kvinnor inom svenska  hip hop-världen utlovades. Blir en ju nyfiken på!

Höststart i moll och dur

Sommaren är inte riktigt slut, men hösten drabbade oss med en icke önskvärd symbolisk kraft.

Vår fina, kloka, skarpa, humoristiske, diskrete, kritiske, filmkunniga kollega och för många nära vän Gunnar Almér gick bort när sommaren också abrupt dog. Kondoleanser från hela världen har strömmat in, Gunnar jobbade med internationella filmfestivaler och har varit på dem i 40 år. Det märks att han var en mycket omtyckt del av mångas liv. Och när jag läser de fina orden om en generös, vänlig och djupt respekterad man så står det klart. Att så viktig kan en vara som människa, så att omvärlden tar sig tid att uttrycka sin chock och sorg till andra sidan av jordklotet. Och det är bara var och en av oss som skapar vårt eget eftermäle. Gunnar är värd sitt!

Vår utlandsenhet, liten men nästan som en familj, har nu en tung tid. Vi försöker alla hjälpas åt att klara det stora internationella intresset för svensk film. Och svenska filmares stora intresse av att komma ut i världen trots sorg och kompetenstapp. Vi tvingas att prioritera och vi kan inte ge service på samma snabba sätt. Vi hoppas på allas förståelse.

Det var det som är moll. Dur var höstpresentationen tycker jag. Fredrik Sahlin sammanfattar höstens svenska biopremiärerer som en ljus filmhöst, med en bred mångfald. Det är vårt uppdrag och de nya rösterna bidrar till kvalitet konstaterar han, samtidigt som han påpekar att de är underfinansierade och kommer ha svårt att hitta sin publik på bio. Men det bör däremot mycket annat göra, breda komedier, både barn-och familjefilmer som är väl utförda och bör locka publik.

Roligt tycker jag, att det visar sig att det kan få plats en bred mångfald filmer, genrer, berättare och tilltal. Precis det (som Fredrik också påpekar) som är vårt uppdrag. Produktionsbesluten bakom filmerna har tagits under den stormiga tiden 2013-2015, då vi på Filminsitutet anklagats för att ha tappat fokus (som sysslat för mycket med jämställdhet och mångfald), och vi å vår sida har anklagat Automatstödet för att ge film med kvalitetsbrister.

Det är svårt att ha överblick mitt i en storm. Men höga debattvågor kan också skapa medvetenhet. Vi har nog på alla kanter funderat på våra val och ageranden, bakom debattens skummande yta.

Jag ser ljust på framtidens möjligheter att skruva än mer på förväntningar, stöd och kunskap. Det kräver lyhördhet och samspel mellan alla branschens olika aktörer och oss. Med mycket mod, kunskap och respekt tror jag svensk film har all potential att flytta fram sina positioner både vad gäller innehåll och att nå sin publik.

Det kommer förstås inte att ske utan debattvågor, men stiltje har å andra sidan  aldrig flyttat någonting alls.