Lite distans är bra

Det är bra att få lite distans ibland. Som här i Göteborg på Filmfestival, långt från Stockholm och all politik. I Stockholm är det mycket åsikter och tyckanden, och det är lätt att vackla.

När jag är här ser jag vad vi gör och möter andras reaktioner, måste säga att jag är stolt över alla mina kollegor och så glad för mitt jobb. Vi har hittills arrangerat ett antal seminarier som spänner över många av våra uppdrag. Det började med att alla konsulenterna presenterade sig och ett av sina pågående projekt och därmed egentligen den samlade förutsättningen för hur vi arbetar. Jag tyckte det var ett jättebra upplägg, att levandegöra besluten så andra kan förstå hur de tas. Dessutom var det så roligt (och tryggt) att höra och se hur olika alla konsulenter är och hur välgrundade deras beslut är. Jag föreställer mig att det som sökande ändå är lättare att ta tråkiga beslut om man känner att den som fattar det har goda argument för vart pengarna istället har gått. Att det inte betyder att det man själv gjort inte är bra, men att det finns annat som också har goda skäl att få pengar.

Igår hade vi också en halv dag med kulturchefer och filmresurskonsulenter från hela Sverige. Där lyftes exempel på hur det är att vara biografägare i en liten kommun, utan kommersiellt publikunderlag. Där våra stödpengar verkligen har en betydelse. Där också vårt försök med nya stöd, som stödet för marknadsföring för att få ökad publik, visar sig ha en avgörande betydelse för att de skulle kunna skapa en egen hemsida där man kan se utbudet och köpa biljett. Något som kanske är en självklarhet för många, men som för en ideell förening utan kapital har varit en omöjlighet att göra tidigare. En ung regissör lyfte också det viktiga i att ha en mentor, något som möjliggjorts genom våra stödpengar till unga kvinnors filmskapande (särskilt öronmärkta regeringspengar). Hon lyfte också Rookie-satsningen som var särskilt öronmärkta pengar.

Min slutsats är helt enkelt. Vi har åstadkommit mycket bra med riktade stödpengar. Många har åsikter om hur de är riktade, och det ska man förstås ha. Men helt fel verkar de verkligen inte ha varit. Och jag tror på att våga rikta för att skapa nytt. Och jag har fullt förtroende för att medarbetarna på Filminstitutet har goda och välgrundade argument för hur besluten tas!

(Här lägger jag in en disclaimer: Ja – vi kan alltid bli bättre. och ja, ibland fattar vi förstås fel beslut. Men det fråntar inte hur helheten fungerar. Väl – tycker jag.)

Smolk i bägaren

Så här två dagar efter galan känns det verkligen tråkigt att behöva gå ut och ta avstånd från galan. Det gör jag inte heller, men jag tycker det var djupt olyckligt, plumpt och onödigt med skämten som föll från scen om de som har en annan hudfärg än vit.

 

Även om vi inte har något med TV-produktionen att göra (vi får inte läsa inte manus och granskar inte artister, det vi får ha åsikt om är konferencier och prisutdelarna) så är det klart att det faller skugga över oss på Filminstutet. Tyvärr känner sig även juryledamöter behäftade. Vi är ju ansvariga för själva tävlingen Guldbaggen.

Jag vill därför ta tillfället i akt och säga att vi alla djupt beklagar ”skämten”!

 I övrigt har jag dock gott mod om att vi med ett aktivt mångfaldsarbete kan åstadkomma skillnad. Vi har sett det när vi tagit fram vår Jämställdhetsplan och Handlingsplan för barn och unga. De har konkretiserat och formaliserat ett långsiktigt arbete och givit resultat inom en rimlig tid. Vi arbetar redan på en motsvarande handlingsplan för mångfald, målet är att den ska vara klar före sommaren. I den ska etnicitet naturligtvis vara en del av mångfalden, men det är viktigt att man kommer ihåg även andra delar, som HBTQ-frågor, funktionsnedsättning, ålder osv som är precis lika viktiga att inkludera.

Jag ser därför ljust på framtiden. I den bästa av världar var det sista gången plumpa skämt passerar SVT-s radar. Men jag vill inte bara skylla på SVT, vi är många normativa vita människor som är plumpa eller missar nyanser (ex skrev Helena Lindblad idag en kritik mot skämten som hon uppenbarligen hade missat i sin krönika igår, hon behövde höra kritikstormen för att själv reagera). Det är helt enkelt lätt att peka finger på SVT, men vi måste alla kratta i vår egen manege.

Vi på Filminstitutet gör det med en handlingsplan som sagt. Det känns bra! Men vi gör det framför allt genom vår stödverksamhet. Hur vi ska få fram en mångfald av berättelser ska naturligtvis ingå i handlingsplanen. Och filmerna själva talar sitt tydliga språk.

Bästa samtalet

Dagen efter Guldbaggen och livet kan återgå till det normala. I fyra dagar. Då börjar Göteborgs Filmfestival, en faktiskt viktigare företeelse än Guldbaggen på många sätt.

Guldbaggen ska tjäna som inspiration och morot för att filmskapare ska anstränga sin ännu lite mer när de skapar sin verk. Vann rätt film igår? Ja, jag tycker det. Återträffen var inte bara en nyskapande film i både genreöverskridande, berättelseval och perspektiv och angelägenhet. Att den setts av så många debatteras så livligt är ett gott betyg. Jag tycker också själv att det är roligt att baggen för bästa film tre år i rad har gått till debuterande kvinnliga regissörer (Apflickorna 2011, Äta sova dö 2012 och nu Återträffen. Man kan också kanske räkna in Svinalängorna 2010 som fick för bästa regi till debuterande Pernilla August). Ett målmedvetet jämställdhetsarbete ligger bakom att dessa filmer fått göras. Och att de föräras baggar visar inte bara att även kvinnor kan göra film utan att det kommer fram nya berättelser. Vi behöver mångfalden helt enkelt, för annars finns det berättelser som inte berättas!

Men Guldbaggen är också en branschträff liksom Göteborgs filmfestival. Men där blir vi slagna av Göteborg. Deras festival når över 100.000 filmintresserade medborgare och nästan hela branschen är där. På baggen är bara ett fåtal inbjudna, på grund av platsbrist. Kul med tv-sändning som ändå når många.

Men tv når inte samtalen, den får man bara när man möts. Gårdagens roligaste och mest tankeväckande samtal hade jag med teamet bakom skräckfilmen Vittra. Den gjordes på en budget av 300.000 (att jämföra med en snittbudget på 22 miljoner), samt mycket gratisarbete. Entusiasmen var ändå slående, och lärdomarna de dragit var många. Bland annat att det är svårt att få en bagge, trots influgna för special effects, ljud och smink/mask. Var det rättvist att de inte fick pris? Säkert inte, för priser är inte rättvisa. Men de verkade fullt taggade att försöka igen!

Rivstart

Vilken start på det nya året!
Jag menar dels publikmässigt, svensk film har slagit rekord med antal besökare på kort tid. Vi kan tacka ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann” för det, som inom denna vecka kommer ha fått en miljon besökare. I kombination med ”Sune på bilsemester” som snart är upp i en halv miljon besökare, ”Återträffen som har över 100.000 besökare och Monica Z som efter 18 veckor fortsätter att dra publik (över en halv miljon), så har svensk film just nu en högre marknadsandel än på många år. Och jag kan konstatera att förutom Sune-filmen så är ingen av filmerna en Automatstödsfilm.

Men rivstarten handlar också om dagens vårpresentation. 21 långa filmer har premiär. Tema? Kanske den kvinnliga huvudrollen (förutom 40% kvinnliga regissörer). Som Eva-Britt Strandberg påpekade, det är inte ofta en äldre kvinna står i fokus i en spelfilm. Det gör hon i ”The Quiet Roar”. I ”Tommy” får en kvinna spela huvudrollen i en crime-film och i ”HallåHallå” spelar en kvinnlig undersköterska huvudrollen.

Det är en bredd på innehållet, stark barnfilm och stark konstnärlig film blandad med romcom och crime. Det känns som de tydliga strategier med barn/ungdomsfilm och mångfald ger resultat. Jag saknar kanske berättelser med större etnisk mångfald, men de kommer om allt går vägen.

Bredd, djup, olika. Svensk film verkar klara sig bra trots bistra finansieringstider.

Från vårpresentationen: Hästmannen