Orättvist?

Igår var jag intervjuad på P4

Det var en intervju som mycket handlade om mig, naturligtvis på grund av mitt jobb.

Bland annat fick jag frågan om det inte är orättvist att det, tack vare monopolsituationen på biografmarknaden, är så svårt för vissa filmer att nå sin publik.
Jag svarade lite med utgångspunkt från ”fatigue” över att höra om allt dåligt som det för med sig, men alltför lite får höra om nytänk avseende den del av marknaden som inte SF (som det förstås handlar om) äger.
Därför svarade jag att det inte är orättvist, och att eftersom SF är ett kommersiellt bolag så har de inget uppdrag att gå ifrån sin ambition att få full beläggning på sina biostolar.

Jag tror verkligen alla skulle må bra av en minsta dominans. Men jag tror också att det går att göra mer och nya saker för att nå publik för annat än breda underhållningsfilmer.
Men det betyder inte att jag inte tycker att även SF har ett ansvar för mer än den breda underhållningsfilmen. Så egentligen tycker jag det är orättvist på marknaden. Det är orättvist att kapitalet alltid sätter vinst först om man tror att vi som individer och samhälle behöver mer än pengar, tidsfördriv och en ytlig känsloupplevelse.
Men livet är orättvist. Och vill man åstadkomma förändring i hur livet ter sig kan man inte stanna i att konstatera orättvisan och beklaga den. Man måste skapa förändring där det går att göra det. Och som sagt, det finns mer kvar att göra. Både för monopolister och alla andra.

Medici – The Film Funding Journey

Idag inleder vi en 48h övning i att möta och utveckla filmstödgivning.

Tolv länder, men ännu fler organisationer med delvis eller hel offentlig finansiering, som ska jämföra och gemensamt utveckla verksamheterna.

Känns mycket inspirerande och jag återkommer säkert i ämnet!

Man kan lita på Bergman

På bilden Joakim Stymnes händer i silkesvantar

Igår hade vi styrelsemöte hela dagen. Det innebär ”mycket pappslöjd” (som en VD sade en gång till en styrelse jag satt i, han var inte så intresserad av styrelsens styrning och kontroll…) och en rejäl urladdning för oss som ska producera inte bara pappslöjden utan också innehållet.

Inga särskilda beslut stack ut, mer än kanske inriktningen på hur vi ska utreda ett automatstöd. Vi fick ett uppdrag av filmavtalets parter under avtalsförhandlingen att utreda hur ett automatsstöd, som eventuellt ska komplettera det rena konsulentstödet, skulle kunna se ut. Förslaget ska utarbetas i dialog med parterna, men först måste jag förstås veta om styrelsen tycker våra tankar är rimliga. Det gjorde de. Tanken är att stödet ska vara automatiskt utifrån ett poängsystem, vars poängsättning branschen måste vara med om att skapa. Poäng kan tänkas ges för finansieringsgrad, kompetens, publikt track-record och ett antal andra parametrar. Ingen vill ha en autostrada för de stora filmproduktionsbolagen samtidigt som den automatiska delen förstås ska vara avgörande.  Obegränsade resurser har vi ju inte så i slutändan måste det antagligen till en mänsklig hand för att värdera vilka av de filmer som får full poängpott som ska få stöd. Dialogen med parterna och övrig bransch kan nu därför börja, vi får se om stödet införs eller ej.

I övrigt hade vi ett besök av Joakim Stymne, ny statssekreterare på Kulturdepartementet efter Ingrid Eiken, och enhetschefen Charlotte Ingvar-Nilsson. En timme pratade vi om vår verksamhet och kulturdepartementets framtida arbete med filmen. Det kommer en filmpropp i höst, det kommer en budget i höst som tar ställning till våra äskanden i budgetunderlaget. Kulturdepartementet förväntar sig ingen anslagshöjning till kulturen i det stora, men vi hoppas förstås på prioriteringar inom den budgetram de förfogar över. Det kanske blir på bekostnad av annan kultur, vilket naturligtvis inte är önskvärt men å andra sidan tycker vi att filmen är värd det (och alla andra kulturformer tycker förstås att de är värda det). Det återstår att se hur resultatet blir.

Utan löften om nya pengar (vilket vi inte hade förväntat oss) gick vi ut i vår verksamhet. Att förklara ett institut som mest förknippas med produktion av ny film men vars medarbetare till största delen arbetar med annat (och inte heller bekostar filmavtalspengar) är en pedagogisk utmaning. Då är det roligt att kunna visa bitar ur Bergman-arkivet. Konkretare än att få bläddra i manuset till Fanny och Alexander kan  filmarvet inte bli. Bergmans inflytande kan aldrig underskattas!

 

 

Dialogen börjar

Jag har nu varit VD i drygt ett halvår. Planerna för framtiden konkretiseras alltmer.

Nya avdelningen Omvärlden finslipar rubrikerna för de samtal vi ska öppna upp för både här på Filmhuset och ute i själva omvärlden. Naturligtvis ska vi prata mycket film, konstnärliga processer och filmavtal med branschen. Men vi ska också prata filmpolitik, samhällsfrågor och demokrati med fler än filmbranschen.

Bland annat kommer vi arrangera en dag i Almedalen igen. Tisdagen den 4 juli är ”vår dag”. Programmet sätts i detta nu, naturligtvis utgår det från den rörliga bilden, satt i ett politiskt och samhälleligt sammanhang. Vi kommer återigen bjuda in till filmvisning öppen för allmänheten. Vi vet att även Film- och TVproducenterna arrangerar evenemang på tisdagen. Kanske är ni fler?

Jag ska också delta i Swedbanks arrangemang ”Tillväxtdagarna” redan 3-4 maj. Där samlas chefer för tankesmedjor, för industrin, för politiken och för ekonomin för att prata hållbart tillväxande. Platsen är Malmö och jag leder bland annat ett samtal om det kreativa Sverige med bla Per Schlingmann och Mikael Damberg.

Här på Filmhuset kommer vi bjuda in till ett antal träffar. Vi hoppas förstås att både filmare och andra kommer. Vill ni vara med att påverka vilka ämnen vi ska ta upp så är ni välkomna att ge inspel här eller till Tove Torbiörnsson på toto@sfi.se. Se det som starten på den dialog som vi ska föra inför nya filmfinansieringsförhandlingar! Det kommer bli en spännande höst och år framåt, och roligast blir det ju fler som deltar!

P.S. Har ni sett Douglas Roos kvoteringsinlägg? Food for thoughts.

Love and War

Igår såg jag en alldeles underbar liten kortfilm av Fredrik Emilson.
Det är en liten opera, en liten krigsfilm och en liten kärleksfull allt i ett. Förförd på 14 minuter. Love and War!
Titeln är väl också en fin sammanfattning på film och internet. Jag tänkte mycket på det när jag läste artikeln i DN 3/4 om Piratpartiet i Tyskland (lyckas inte länka via min app, sorry), som utan svar eller kunskap om ekonomi och statsbudget lyckas locka ett stort antal väljare.
Man undrar hur mycket dessa väljare älskar film och förstår hur man finansierar film. Och man undrar varför politiker är så kortsiktiga att de inte inser att brott på internet vållar lika stor skada som brott i den analoga världen.
Att piracy inte bara stoppas via reglering och sanktioner, utan i kombination med att branschen skapar enkel laglig tillgänglighet snabbare, är en sak. Men att både politiker och röstande medborgare negligerar brott på nätet är faktiskt provocerande för en jurist som mig.
Jag inser genom att skriva detta så kan man enkelt stoppa in mig i ett bakåtsträvarfack. Och det är det minst attraktiva fack att vara i.
Jag är beredd att på att ta det, hellre än att acceptera en kultur där det är OK att strunta i upphovsrätten.
Herregud, all riktig kultur blir ju lidande!