Efter tio år som vd för Filminstitutet är det dags för mig att lämna över till någon annan. Tänk vad tio år kan gå fort, jag hade aldrig trott att jag skulle bli kvar så länge. Men det är ett av de roligaste jobb som finns. Ett så brett, komplext och viktigt uppdrag!
Men även om det är med stort vemod jag nu ska lämna den roligaste och mest stimulerande arbetsplats jag har haft, så har jag en stark övertygelse om att personer på maktpositioner kontinuerligt behöver bytas ut. Framförallt inom produktion, distribution och visning förändras just nu en hel värld. Jag tror det är bra att det kommer in nya friska ögon med andra perspektiv, för att säkerställa att vi har ett stödsystem som följer med i den utvecklingen. Vi står mitt i förändringen – vad är ens skillnaden mellan film, serier, spel? Det kommer behöva fattas många modiga beslut, både från oss på Filminstitutet och i alla olika branscher inom filmindustrin.
Läget är bra för mig att lämna, efter ett pandemi-år. Jag har sex månaders uppsägningstid och det finns gott om tid för överlämning och säkerställande av kontinuitet. Under ett års tid har vi på Filminstitutet suttit i en mängd dialogmöten, både enskilt med bolag och filmskapare, men även i grupper med alla olika branschrepresentanter. Trots omständigheterna har det varit en oerhört intressant och lärorik process. Jag tror faktiskt för alla. Med lyhördhet och förståelse har alla lyssnat på varandra, stärkt varandras budskap och enats i vad alla behöver: en hållbar filmproduktion. Det kan låta som en självklarhet, men faktum är att alla också alltid har egenintressen. Under detta år har egenintressena delvis ställts åt sidan och vi har gemensamt utforskat hur ekosystemet kan fungera för alla. Även dialogerna med regionerna, både separat och inom ramen för SKR, har fyllts med en ny dimension av samverkan och lyhördhet. Jag tror det är historiskt och jag hoppas dialogen förblir så.
Filmens och den rörliga bildens position som kulturuttryck har nog aldrig varit större. Pandemin har verkligen understrukit att vi behöver kultur för att överleva. Förståelsen för det, och vikten av att ett ekosystem behöver fungera både idag och imorgon har präglat året. Det har varit ett extremt tryck på vår organisation att hantera krismedel, som i dagsläget har uppgått till 947 miljoner kronor förutom Filminstitutets egna upplösta kassor. En miljard kronor har sammantaget gått ut i krisstöd. Vi har skapat nya stöd, utlyst, bedömt och betalat ut, agerat rättssäkert och snabbt och med förståelse för var behoven varit som störst. Tillsammans med branschens hjälp har vi klarat det. Det är jag enormt stolt över.
Jag är också väldigt stolt över att svensk film under de senaste tio åren har fått en så stark ställning internationellt. När jag började på Filminstitutet var alla bekymrade över att svensk spelfilm inte var med i de officiella programmen på de så kallade A-festivalerna. Idag är vi istället bortskämda med både deltagande och priser överallt i världen. 2017 var ett fantastiskt filmår, då vann Tarik Salehs ”The Nile Hilton Incident” Sundance, Amanda Kernells ”Sameblod” Luxpriset, Ruben Östlunds ”The Square” vann Guldpalmen i Cannes och Niki Lindroth von Bahrs ”Min Börda” vann i Annecy. Samtliga blev också Guldbaggebelönade. Det är förstås ett sammanträffande när så begåvade filmskapare verkar under samma tidsperiod, men jag är övertygad om att vårt idoga arbete med jämställdhet och mångfald har haft betydelse. Filmerna är gjorda av kvinnor och män, och när vi räknar festivaldeltagande sedan 2015 är det uppenbart att vi har betydligt många fler filmer som reser på festivaler numera. För att vi har öppnat våra ögon att se att fler har kapacitet att göra bra film. På alla Filminstitutets avdelningar arbetar vi med att hitta kvalitet, oavsett kön. Och vi arbetar aktivt för att mångfalden ska öka (här har vi inte kommit lika långt). Kvalitetsaspekten på filmerna går igen oavsett om det är lansering i Sverige eller världen, om de ska visas på bio eller on-line. Vi har fått fram många fler intressanta filmskapare genom vårt inkluderingsarbete. Jag hoppas det också kommer att fortsätta så, trots att det ibland följs av hård kritik. Jag köper inte kritikens grundpremiss – att vi skulle missa kvalitet och att vi hämmar den konstnärliga friheten. Konst är som friast när ALLA röster är fria. Och kvaliteten har ökat. Vårt filmpolitiska uppdrag är att säkerställa att ”filmen har hög kvalitet och uppvisar en sådan bredd och mångfald att den är en angelägenhet för alla”. Vi har inte nått visionen, men nog har vi förflyttat ett och annat berg. Det är så coolt att vi har lyckats starta en global rörelse med vår jämställdhetssatsning. Vår seminarieserie Filmrummet har lyckats komma in som medarrangörer på de stora festivalerna på grund av det. Det förtjänar en plats i historieböckerna, ett före och efter den Cannes-festivalen 2016 när vi lanserade målet. Sedan har förstås mycket annat bidragit till den stora rörelse runt ökad inkludering som accelererat det senaste decenniet. Störst betydelse har nog #Metoo och nu senast Black Lives Matter-rörelsen haft, men även #Oscarssowhite och Harvey Weinstein-rättegången. Och självklart alla WIFT-organisationer i hela värden (Women in Film and Television). Ingen nämnd och ingen glömd. Allas arbete räknas. Och som en pusselbit i allt detta har jag varit med om att initiera 50/50by2020 – det känns bra att kunna säga till mig själv vid gravens kant (när den dagen kommer).
Det är ett stort och viktigt arbete som sker på Filminstitutet när vi sorterar och avgör vad som ska få stöd. Det är många beslut längs vägen som fattas av modiga chefer, konsulenter, handläggare och administratörer. Att de klarar att utföra detta arbete under så hård press som vi utsätts för nästan dagligen är heroiskt. Det är ett tufft selekterande där många i slutändan inte får pengar för att göra eller marknadsföra sin film, starta sin festival, rusta sin biograf. Det är många som då uttrycker stark besvikelse över det. Det finns åsikter om vi gör rätt eller fel. Men jag är helt trygg med att arbetet görs av de bästa av personer på bästa möjliga vis. Bragdmedalj skulle de ha allihop!
Under mina tio år har också mycket annat kommit på plats. Medialt är det ofta fokus på våra filmstöd, men de flesta hos oss jobbar faktiskt med annat. Att vi redan 2017/18 lyckades säkra en permanent finansiering av det svenska filmarvet är kanske det som kommer att ha störst betydelse över tid. Och det är inte bara filmremsor vi arbetar med. Det är allt som kretsar runt en film: bilder, småtryck, dekor och kläder. Böckerna finns tillgängliga i vårt bibliotek i Filmhuset, och mycket finns i arkiv. Filmarvskollegorna har tillsammans hundratals års arbetslivserfarenhet och tusentals högskolepoäng i filmhistoria. Genom denna samlade kunskap har vi kunnat ta oss an vårt uppdrag att vårda, bevara och utveckla det svenska filmarvet. Systematiskt har de i samarbete med filmare, akademierna och andra arkiv säkerställt en ordning för hur detta stora arbete ska ske. Vi bestämde oss också tidigt för att tro på att vårt analoga filmarv fortfarande har en publik, och att därför direkt tillgängliggöra de digitaliserade filmerna för både biovisning och online. Det har visat sig vara rätt beslut, intresset har varit enormt i hela Sverige för att visa och se den svenska filmhistorien. Jag har själv fått stå inför 3 500 personer på Piazza Maggiore i Bologna under festivalen Il Cinema Ritrovato och presentera en nyrestaurerad och nydigitaliserad ”Terje Vigen” från 1917 av Victor Sjöström. Det är ett oförglömligt minne, där vi avslutade visningen med en pastamiddag mitt på torget klockan ett på natten tillsammans med en entusiastisk festivalledning och Sveriges ambassadör.
Den svenska filmhistorien, tillsammans med resten av världens filmer, är också det vi bygger arbetet med ökad filmkunnighet runt. Att människor idag i allt högre grad använder film och rörlig bild för att uttrycka sig, och för att få till sig berättelser är ett faktum. För generationerna från 90-talet och framåt har filmen och den rörliga bilden tagit över en stor del av läsandet. Somliga tycker att det är farligt, och mycket satsas därför på läsning. Men det är snett att det saknas grundläggande och likvärdig utbildning för unga och vuxna att se, skapa och analysera berättelser i rörlig bild. Vi har genom enträget arbete tillsammans med filmregionerna arbetat med både forskare inom filmpedagogik och Skolverket för att nå ut till elever och lärare. Att vi lyckats få in skrivningar om filmkunnighet i läroplanen är ett första steg som jag tror kommer att bära långt i framtiden. Det är en nödvändighet för ett demokratiskt samhälle som både måste utvecklas inom källkritik och ge alla i samhället verktyg att uttrycka sig konstnärligt. Idag är de inte många som arbetar med denna verksamhet, det tror jag behöver förändras.
Filminstitutet har också tack vare vår stiftelseform förmånen att ha ett eget hus. Filmhuset. Ett hus som det är omöjligt att inte fascineras av. I begynnelsen, när Filminstitutet både fungerade som filmproducent och förläggare, sjöd huset av liv och inspelningar. De senaste decennierna har huset mest varit ett kontorshus och våra studios använts till tv-produktion eller reklamfilm. Vår fastighetsavdelning har arbetat i det tysta. Nu har de helt nya uppgifter eftersom vi är på gång igen(tillsammans med vår partner A House), huset ska få nytt liv och bli en mötesplats för rörlig bild! Vad många inte vet är att vi också har en fastighet i Rotebro, där vi arbetar med de analoga kopiorna för att tvätta, syna eller i labb med att ta fram nya kopior. Personalen som sitter där är ett slags ryggrad för att den analoga filmen alls ska kunna utvecklas. Ett besök där under ledning av deras unika kompetens gör ingen besviken.
Det är så många som arbetar med att stärka filmen hos oss, och jag är så tacksam för allt. Att vi klarar att genomföra en Guldbagge-tävling varje år är ingen självklarhet. Guldbaggen är det finaste svenska pris en filmare kan vinna. Att vi har ett tävlingssystem för detta som hela tiden trimmas är nödvändigt. Och efterfesten kan kännas intern för vissa, men för en filmbransch att en gång om året få fira hur BRA svensk film kan vara är livsviktigt. Alla vet inte hur hårt kollegorna jobbar för att detta ska bli bra, jag är så tacksam för allt det arbete de lägger ner under så lång tid för ett evenemang som sedan är avklarat på en kväll. Men glöm aldrig att den kvällen kan vara en av de viktigaste i en filmares liv – och det förtroendet vårdar kollegorna. Det är en ynnest att få jobba med sådana människor.
Och runt allt detta har vi administrativ personal som sliter med digitalisering och förändring. Vi har under min tid på Filminstitutet gått över till en helstatlig filmpolitik och har varit tvungna att genomföra enorma förändringar för att leva upp till de krav som följer med offentlighetsprincip och offentlig förvaltning. Den förändringsresan har kanske inte alla älskat, men oförtröttligt har hr, jurister, it-tekniker och informationsförvaltare drivit oss framåt. Under hela denna resa har vi dessutom haft samma ekonomiska anslag. Att skapa förståelse för ekonomi, bygga effektivitet för att få ut helt nya saker inom ramen för en fast budget kräver tålmodiga och pedagogiska ekonomikollegor.
Tålamod, lojalitet och en dedikerad passion för film kännetecknar kollegorna på Filminstitutet. Jag kommer sakna alla djupt.
Men jag kommer att återkomma, och följa den stadigt ökande ström av unga och gamla som går till Cinemateket. Det återstår som sagt en tid innan jag slutar, till dess finns jag tillgänglig som vanligt. Men sedan ses vi i biomörkret, nedsjunkna i en fåtölj i Bio Victor.
Anna Serner 