Personalmöte för 104 uppkopplade medarbetare. Allt går bra, men vi enas om att vi saknar det sociala osynliga kittet. All interaktion mellan det formella, mötet vid kaffemaskinen, morgonhälsningen, skrattet som hörs längre ned i lokalen, det oväntade mötet med en besökare. Det som vi inte kan konkretisera lika enkelt som hur mycket mindre mjölk vi behöver köpa in.
Samma kitt fungerar kultur som i den stora vardagen. Samtalet om den senaste filmen, skrattet åt en tecknad bild i tidningen, stunden med en bok, utsmyckningen i en vägtunnel, en klapp på Margaretha Krooks mage utanför Dramaten.
I de stora uppenbara frågorna döljer sig ofta ett lager av outtalat. Krispaket efter krispaket kommer från regeringen. Det är bra och de täcker det uppenbara. Mer pengar till vård, säkra arbetstillfällen för fast anställda. Men än så länge ligger Sverige långt efter andra europeiska länder i fråga om hur mycket stöd kulturen får, en värld där väldigt få är fast anställda. Det är deras arbete som skapar filmen, skriver boken, skulpterar och utsmyckar.
Än så länge vet vi inte ens hur mycket filmen får av de 500 miljoner kronor som beslutades om för en månad sedan. Vi riggar oss för att de ska kunna gå ut så snabbt som möjligt, personal flyttas för att tiden innan utbetalning ska kortas. Men fortfarande står många i filmbranschen utanför ett krispaket.
Jag hoppas kulturen får mer i nästa krisbudget. Jag hoppas regeringen förstår att utan kultur i vår vardag är inget som vanligt ändå.
Anna Serner 
Lämna en kommentar