Grannländerna provar

Jag har deltagit i en session i Medici, ett erfarenhetsutbytesprogram inom Focal som riktar sig mot finansiärer av film. Punkten jag deltog i handlade om internationella samproduktioner. Som vanligt handlar det då också om distribution och visningsplattformar.

Vad gäller internationella samproduktioner så sticker vi i Norden ut i förhållande till resten av Europa. På ett positivt sätt. Vi sköter det med en gemensam Ayn om kulturellt utbyte, ökad kunskap och förstås ytterligare pengar. I testen av Europa krävs ”treaties”, som ur Euorimages perspektiv bara krånglar till det. Roberto Olla, chefen för Euorimages, gillar oss i Norden som går på förtroende för varandra snarare än formkrav. Och jag gillar honom, han är en stor ambassadör för jämställdhetsarbetet vi har dragit igång i Sverige, och han har kopierat till deras fond. Han gör det för att han ser hur det höjer kvaliteten på filmerna när ett helt lands talangbas används som urval.

I panelen satt Michel Plazanet (till vänster) från CNC och Lene Børglum, dansk producent (mitten) och i publiken Nfi’s nye produktionsstödschef Lars Løge (höger).

Michel Plazanet beskrev ett starkt system här gör jag ett tillägg från ursprungstexten. Netflix-filmer stängs ute från Cannes filmfestival till exempel. Men samtidigt måste de sedan 1/1-18 bidra med en procent på intäkterna av franska prenumeranter. Därmed bidrar de till CNCs budget och utmanar de stränga biokraven som CNC har. Slut ändring. Då berättade först Lene om hur den Cannes-tävlande filmen ‘Only God Forgives’ av Nicolas Winding Refn släpptes i USA. Först en dyr premium på VOD i två veckor. Efter det en begränsad biografrelease med day-to-date släpp på vanlig VOD. Inte bara tjänade hon som producent mer pengar än hon gjort med någon annan film, i USA var dessutom piracyn av filmen nästan obefintlig. Medan det i tex Danmark var hundratusentals illegala nedladdningar i månaden, i flera år. Samma sak i övriga Europa, Asien och Ryssland. Det går alltså. Vi enades om att det ser olika ut för olika filmer, men att det är dags att pröva nya distributionsmetoder.

Lars Løge berättade då om hur Nfi gjort ett upprop för inskick till att samla in de 30 bästa dokumentärerna som redan gjorts men behövde ytterligare distribution. De bjöd sedan in HBO, Netflix, iTunes, Amazon och ytterligare vod-plattformar och visade alla. Den rättighetsförsäljning som sedan skedde var alltså på toppen av redan uppgjorda affärer.

Intessanta case att följa upp. Hur ska vi göra i Sverige? Det får vi diskutera. Fortsättning följer!

Ett Levande Hus För Filmen

Idag har vi workshop för hur vi ska utveckla Filmhuset att bli en mötesplats som kan inspirera till ny kunskap, utveckling och samarbeten.

Allt för att stärka filmen.

Toronto-mix

Så har jag ännu en gång varit i Toronto på festivalen. Ännu en gång har jag fått representera den svenska film som blivit inbjuden. Och ännu en gång fått bekräftelse att varumärket svensk film har ett högt erkännande internationellt.

Aniara av Pella Kågerman och Hugo Lilja öppnade de svenska filmerna. Annika Rogell som vanligt producent till en festivalfilm som redan dagen efter hade köpts av en amerikansk distributör.

Gräns av Ali Abbasi fortsätter sitt segertåg över världen. Med amerikansk distribution och fina svenska tittarsiffror.

Steve Gravestock som är TIFFs programmerare för de nordiska länderna har alltså hittat ytterligare två svenska spelfilmer som han inte kan motstå.

Två kortfilmer var också inbjudna. ”Fuck You” av Anette Sidor och ”The Ambassador’s Wife” av Theresa Traore Dahlberg. Både fick fin programmering och förhoppningsvis ser vi dem på TIFF igen i även längre format.

Vid sidan av det flera svenska samproduktioner. Tuva Novotnys norska debutfilm ”Blind Spot”, som också ska tävla i San Sebastian, Janus Metz nya dokumentär ”Heartbound” och sist men inte minst den norska ”Phoenix”.

Tongångarna runt hur stark eller svag svensk film är skiljer sig markant när man lämnar den svenska hemmamarknaden. Det är stärkande för arbetslusten att få ett utifrån-perspektiv. Jag önskar fler provade det. Att vårt jämställdhetsarbete bidrar till ett starkt varumärke råder det inte heller någon tvekan om. På festivalerna är även alla andra internationella festivaler, köpare och publiker. Deras bild om Sverige är … Positiv!

I år hade Tom Donahue premiär för sin dokumentär ”This will change everything”. Inte en särskilt positiv film, för den beskriver världens tillstånd vad gäller jämställdhet. Förutom Geena Davies var filmen pepprad med superkända kvinnor som Meryl Streep, Reese Witherspoon, Nathalie Portman, Shonda Rhymes osv osv. Männen som sitter på pengarna valde med ett undantag att tacka nej till intervju, VDn för FX Studios som framgångsrikt börjar arbeta jämställt. Men där fanns också som enda annat land ett som står ut för att vi gör saker. Sverige – representerat av mig, Ellen Tejle och Baker Karim. Sverige ses som en förebild och det är jag så stolt över. Lika stolt som jag är över de svenska filmerna, om de så är i majoritets- eller minoritetsproduktioner.