En vecka – eller ett år?

För en vecka sedan idag var det Guldbaggegala. Sedan dess har vi fått ett filmavtal och jag har tillbringat fyra dagar i Göteborg och mött stora delar av filmbranschen. En vecka känns som ett år. Ett bra år kanske man ska tillägga,

Det är knepigt att åka till filmfestival så här första gången. Jag hade väldigt gärna sett mer film. Nu såg jag invigningsfilmen Avalon samt kortfilmerna inom Novellfilm- och Startsladdsprojekten. Utöver det har jag bara sprungit på möten eller hållit vår seminariedag. Det ärinte så bara. Jag var verkligen nöjd med allt, utom det faktum då att jag inte såg mer film.

Nästa gång (inte Berlin nu dock, det är försent att komma på nu) ska jag planera in filmtittartid.

Ett nytt filmavtal

 Så har det sett dagens ljus, det nya filmavtalet. Till övervägande del tycker jag att det är positiva förändringar. Men det är klart att det finns vinnare och förlorare.

 

Så här sammanfattar jag mina slutsatser.

 

Bra med tydlighet i 2§ att vi ska arbeta för både kvalitet och bredd och att vi ska arbeta för en sund filmbransch.

 

Bra med tydliga mål i 4§, även om vissa blir svåra att leverera på. Men bättre med tydliga mål än fluffiga!

 

Vinnare:

 

Långfilmens teknik- och distributionsflexibilitet

 

TV-drama + 18,6 miljoner

 

Barn- och ungdomsfilm 11,2 öronmärkta miljoner

 

Kort- och Dokumentär + 9,2 miljoner

 

Producenterna + 20 miljoner (5 till PRS och 15 till stöd) samt en tydlig roll.

 

Antipiracy-arbetet + 3,3 miljoner (+60%)

 

Komplementsbiograferna som vi ska ta särskild hänsyn till vid stödgivning.

 

Förlorare

 

Långfilm – 21,9 miljoner i förhandsstöd (ca 2-3 st)

 

 

Omvärlden

Igör offentliggjorde jag för omvärlden att jag startar avdelningen Omvärlden. Ny chef är Tove Torbiörnsson.

Detta är inte en ny avdelning utan är en ny verion av det man kallat Publiken (och lite annat genom åren). Publiken tycker jag är missvisande, vi har ett kulturpolitiskt uppdrag av staten som är bredare än bara publiken.

Tove har jobbat som dokumentärfilmskonsulent här tidigare. Hon startade då något som branschen uppskattade mycket; Tisdagsträffen. Där bjöds alla in att samtala om specifikt dokumentärfilmens innehåll, roll och förutsättningar. Tisdagsträffen ska utökas!

Toves uppdrag är nu att dels fylla Bengt Tolls (och tidigare Linda Zachrissons) jobb som avdelningschef för Film och Samhälle (tidigare Film i hela Landet), Filmhuset (inkl Cinemateket) och den nya enheten Omvärldsbevakning och Statistik, Filminstituet har ju uppdraget att inte bara säkerställa att det görs ny bra svensk film genom filmavtalet, utan även ett statligt uppdrag att tillgängliggöra hela vårt svenska filmarv och utländsk smal film, att säkerställa visning i hela landet, att säkerställa återväxten av filmskapare i hela landet. Vi är liksom ett Moderna Muséet, KB och Nationalmuseum i ett. Det kräver en bra omvärldsbevakning och insamlande av fakta om verkligheten och förutsättningar. Helt enkelt, koll på Omvärlden.

Så den andra delen Tove ska göra är sedan att skapa möten med Omvärlden om just verkligheten, filmens betydelse i samhället, förutsättningar osv osv

Många vet det redan. Tove och jag är nära vänner sedan många år. Man kan tycka en del om att VD anställer en vän. Jag har tagit mig friheten att göra det, för jag vet att Tove har den öppenhet och kompetens som många vill att vi ska stå för på Filmhuset. Jag är stolt över att ha lyckats rekrytera Tove TROTS att vi är vänner.

Distribution – vårens heta fråga

Idag hade vi vårpresentation av svenska premiärer. Uppenbarligen hade många väntat på detta för hela Bio Victor var fyllt. Aldrig har vi haft så många besökare. Trots det kunde förstås inte alla komma, de som vill se trailrarna kan göra det på Film- och TVproducenternas hemsida och de som vill höra Andrea Reuter intervjua teamen kan göra det från sfi.se fr o m imorgon.

Vid sidan om jämställdheten inom svensk film (som vad gäller regi verkligen inte har ett höjdarår 2012) som en självklar fråga så kom också frågan om distribution upp.

I våras reste Mantaray med Stina Gardell,  i samarbete med Våra Gårdar, i spetsen ut på turné med filmen ”Han tror han är bäst” av Maria Kuhlberg. Stina insåg att biografdistribution för dokumentärer har svårt att lyckas. Biofönstret är kort och filmerna når inte ut. Därför bokade Stina in filmen tillsammans med sig sig själv eller Maria. De reste ut till ett 40-tal orter och visade och pratade om filmen. Samtidigt fortsatte distributionen i Stockholm via Svenska Bio. Det hela är en framgångssaga för filmen och visar också på en alternativ distributionsform som inte så många pratat om tidigare. Andra har gjort det, bla Atmo som nu distribuerar sin femte film själva.

Jag vet inte om det är Stinas berättelser som inspirerat eller det faktum att många independentfilmer har svårt med distributionen som gör att ett stort antal av de närvarande producenterna idag har bestämt sig för att sköta sin egen distributionen. Stina, med sin erfarenhet, påpekade dock att hon nu tar det ett steg vidare. Hon både distribuerar och har Folkets Bio. För det är lika viktigt att dokumentärer kommer ut i mellanstora och stora städer, där fyller uppenbarligen Folkets Bio en viktig roll.

Jag är övertygad om att distributörer i Sverige gör ett bra jobb. Men jag är lika övertygad om att man måste pröva nya vägar i vårat lilla land. Det händer just nu och det ska bli spännande att följa.

Vad är en mångfald?

Igår hade vi en heldag med produktions- och utlandsavdelningen. Vi diskuterade hur vi ska fylla vårt ansvar att verka för en mångfald av berättelser.

Det är många parametrar som ska vägas in när man pratar om vad mångfald betyder när man pratar om att filmer ska spegla vår samtid. Dels kan man fråga sig vilken mångfald vi respresenterar här på Filminstitutet….? Många medelålders vita kan man konstatera…

Men även i övrigt. Vilka perspektiv vill vi ska visas ur alltifrån kön, klass, politik, värderingar, geografi, etnicitet, HBTQ, ålder osv? Och vilka ska stå bakom kameran? Och hur mycket ska man se till formen?

Grundläggande är att vi har ett konsulentsystem där en person ska med sina egna subjektiva ögon hitta det som intresserar och sticker ut, samtidigt vill vi alltså ta ett demokratiskt ansvar och säkerställa mångfald.

Att ständigt ha en dialog om dessa frågor både internt och med branschen känns som en nödvändighet. Det får inte bli slätstruket och ängsligt och samtidigt inte diskriminerande och konserverande. En utmaning. Viktig och rolig och svår.

Brännhet fråga

Julledigheten har varit lång och innehållsrik. Jag har varit mycket på bio och mycket i soffan och kollat film. Man kan konstatera att det görs både bra och dålig svensk film. Men det roliga är att de dåliga glömmer man fort, medan en riktigt bra film bär man med sig länge, länge. Suger och funderar och bearbetar. Då är varje nedlagd filmkrona värt tio gånger sitt pris.

Annars avslutades julhelgen med att Kulturnyheterna på P1 Som berättade att endast två av sju premiärer konsulentstödda filmer i vår kommer ha kvinnlig regissör. Detta brännheta ämne! Inslaget följdes upp av  ett antal tidningar, bland annat GP, Sydsvenskan och Aftonbladet.   

När jag nu idag läser DN om Hamilton vars regissör är kvinna, Kathrine Windfeld, har sanningen skrivits om. Nu räknas alla vårens långfilmspremiärer (16 st) och de anges som årets alla premiärer.

Då blir det viktigt att peka på skillnaderna tycker jag. Dels att det kommer åtminstone tre, kanske fyra fyra premiärer i höst med kvinnliga regissörer (ÄTA SOVA DÖ/Gabriella Pichler, EGO/Lisa James Larsson och SMÅ CITRONER GULA/Teresa Fabik. Eventuellt PALME/Maud Nycander, Kristina Lindström). Summan av de konsulentstödda filmerna under året kommer alltså bli högre, antagligen ligga runt de 30% som det brukar göra. Det är vanskligt att räkna filmer med för korta tidsintervall. En film mer eller mindre kan betyda stora slag i statistiken. jag tycker man ska se det över tid, kanske femårs-intervaller för att kunna se verklig situation.

Dels är det så att man glömmer att av de icke konsulentstödda filmerna finns det ingen kvinnlig regissör.

Med andra ord. Vi har en bit kvar att gå innan vi har en jämnställd filmbransch, men jag tycker Filminstitutet jobber på bra. Vi kan bli bättre vi med, och jag kommer återkomma om hur.

Onsdag den 11 januari sitter jag i Radio1 mellan 14-15 och diskuterar frågan. Lyssna gärna då!