Julledigheten har varit lång och innehållsrik. Jag har varit mycket på bio och mycket i soffan och kollat film. Man kan konstatera att det görs både bra och dålig svensk film. Men det roliga är att de dåliga glömmer man fort, medan en riktigt bra film bär man med sig länge, länge. Suger och funderar och bearbetar. Då är varje nedlagd filmkrona värt tio gånger sitt pris.
Annars avslutades julhelgen med att Kulturnyheterna på P1 Som berättade att endast två av sju premiärer konsulentstödda filmer i vår kommer ha kvinnlig regissör. Detta brännheta ämne! Inslaget följdes upp av ett antal tidningar, bland annat GP, Sydsvenskan och Aftonbladet.
När jag nu idag läser DN om Hamilton vars regissör är kvinna, Kathrine Windfeld, har sanningen skrivits om. Nu räknas alla vårens långfilmspremiärer (16 st) och de anges som årets alla premiärer.
Då blir det viktigt att peka på skillnaderna tycker jag. Dels att det kommer åtminstone tre, kanske fyra fyra premiärer i höst med kvinnliga regissörer (ÄTA SOVA DÖ/Gabriella Pichler, EGO/Lisa James Larsson och SMÅ CITRONER GULA/Teresa Fabik. Eventuellt PALME/Maud Nycander, Kristina Lindström). Summan av de konsulentstödda filmerna under året kommer alltså bli högre, antagligen ligga runt de 30% som det brukar göra. Det är vanskligt att räkna filmer med för korta tidsintervall. En film mer eller mindre kan betyda stora slag i statistiken. jag tycker man ska se det över tid, kanske femårs-intervaller för att kunna se verklig situation.
Dels är det så att man glömmer att av de icke konsulentstödda filmerna finns det ingen kvinnlig regissör.
Med andra ord. Vi har en bit kvar att gå innan vi har en jämnställd filmbransch, men jag tycker Filminstitutet jobber på bra. Vi kan bli bättre vi med, och jag kommer återkomma om hur.
Onsdag den 11 januari sitter jag i Radio1 mellan 14-15 och diskuterar frågan. Lyssna gärna då!
Anna Serner 
Kommentera