Vårens kapplöpning slutar alltid i Almedalen. Där ska vi visa och förklara filmen för nya världar, men även filmen i nya världar. Hela vårt program kan man hitta här. Här kan ni se de filmade seminarierna. Stort tack till Svenska Bio och Bio Borgen för att vi kunde vara där.
Vårt mål är hela tiden att filmen ska förklara verkligheten, så verkligheten blir mer begriplig. Med en film som utgångspunkt pratar de som står i en panel dessutom om samma sak, vilket ofta är en klar kvalitetshöjning.
De första samtalen som tog avstamp från Lawen Mohtadi och Gellert Tamas dokumentärfilm om Katarina Taikon. Först pratade vi om Katarina själv, som var en av vår tids första stora kvinnliga människorättskämpar. Hon har inte fått en status för all den kraft hon lade ner för romernas rätt till mänskliga rättigheter. Att diskrimineringen av en romsk kvinna skedde även av kvinnorättsrörelsen tydliggör hur oerhört genomgripande antiziganismen har varit, och är. Med i samtalet var även Katarinas Taikons dotter Angelika Ström, som kunde ge vittnesbörd om hur antiziganismen slog hårt. Efter samtalet om Katarina Taikon som person övergick vi till att (stundtals i hetta) prata om romernas ställning idag och vad som bör göras politiskt. Med var då även Soraya Post (Fi), Åsa Regnér (s) och Erik Ullenhag (Fp). Sammanfattningsvis tycker jag nog de i stort har likartad syn på vad som behövs göras. Ibland trätte de om ett hur det borde göras. Uppenbart var att det är viktigt att erkänna vilken strukturell roll antiziganismen har.
Vi arrangerade också en intervju av vår kulturminister Alice Bah Kunkhe och mig som gjordes av Alexandra Pascalidou. Det blev ibland heta ordväxlingar mellan kulturministern och mig, och ibland heta frågor från publiken. Publikfrågorna var med få undantag från vissa Filmavtalsparter (biografägare och distributörer). De känner sig oroade över svensk films framtid. Oron för hur höjd moms på biobesöken ska drabba filmen blandades med allmän oro. Kanske mest för finansieringssituationen. Hur stor finansiering kommer svensk film att få i framtiden? Hur skyddar man den från poltisk klåfingrighet när det är årliga budgetar? Svaret kommer efter att alla lämnat in sina remissvar (senast 3 augusti) och efter att finansdepartementet sagt sitt. Att filmen är tillförsäkrad minst lika mycket som i filmavtalet lugnade nog ingen. Alla är rörande överens om att filmen är underfinansierad. Däremot är inte alla lika oroade över att regeringen tar ett helhetsgrepp över filmpolitiken.
Vid sidan av dessa seminarier samverkade Filminstitutet med PTS och Akademi Valand om Tillgänglig Bio-seminarier, där filmen Min Lilla Syster av Sanna Lenken visades syntolkad för allmänheten. Vi samarbetade även med Kulturrådet en hel eftermiddag om kulturarv, yttrandefrihet och självcensur.
Men utöver det deltog vi även i andras samtal. Jag själv ledde två stycken för Swedbank, det första om jämställdhet. ”Vad händer när kvinnorna får makten?”. Det andra ”Det nya säkerhetspolitiska läget i Östersjön”, där bland annat Sverker Göranson, ÖB, Anna Wieslander, stf chef för Utrikespolitiska Institutet, och PM Nilsson, politisk chefredaktör Dagens Industri, ingick. Särskilt det sista seminariet är förstås en bit utanför både min comfort zone och min kompetens. Jag är inte den mest insatta i försvarspolitik direkt. Men däremot kan jag skapa förståelse med hjälp av film. Jag bad panelen välja varsin film som skulle förklara läget. ÖB valde Bröderna Lejonhjärta. Han beskrev vår situation, vi trodde vi hade hittat paradiset i Nangijala. Men nu stångas Katla med hjälp av Tengil. Frågan är hur vi ska ta oss till Nangilima? Han fick stående ovationer! Att Astrid Lindgren själv på 70-talet själv kanske tänkte på just kalla kriget understryker än mer hur film kan spegla och berätta om verkligheten. Övriga filmer som blev referenser var Pinocchio, Hungerspelen, Röd Oktober och ett avsnitt av House of Cards. Efteråt tackade alla för greppet att tydliggöra med film som gav alla i publiken en större förståelse för det hotläge som målades upp.
Ett annat seminarium jag var med i arrangerades av Skanska, och handlade om att arbeta inkluderande. Tacksamt nog hade de själva en filmreferens, Utvandrarna. Samtalet blev levande och begripligt trots att vi kom från så olika världar som Bilprovningen, Upplands Motor, Sodhexo, Skanska och Filminstitutet.
Nu är det dock dags att logga ut från omvärlden och logga in i skrivvärlden. Ett remissvar ska skapas om Framtidens Filmpolitik (Ds 2015:31). Det kommer bli kul! Det finns så många möjligheter som öppnar sig när all film har en politik (och förhoppningsvis lite mer pengar). Det försakar jag gärna min semester för!
Anna Serner 