Olika sorters berättelser

Idag har vi blivit tagna till Gori, Stalins födelsestad, där vi träffat kvinnor från organsationen ”Union of wifes of invalids and lost warriors”. Dessa kvinnor!

Kvinnorna, som alla är flyktingar från Sydossetien antingen från konflikten 1991 eller kriget 2008, arbetar i organisationen för att öka kvinnors inflytande i fredsbyggande mellan Georgien/Sydossetien. De håller utbildningar, runda-bordssamtal och bilaterala möten mellan kvinnor från respektive sida för att öka kunskapen om konflikthantering och för att återskapa tillit mellan parterna. Deras berättelser om hur de försöker göra upp med sorg, skapa hopp om en framtid, påverka regeringen och samtidigt överleva ekonomiskt var djupt gripande. De vill försonas och gå vidare, och de vill inte att deras barn ska ärva ett kollektivt minne fyllt av hat. 

Så verkliga, smarta och klarsynta. Som har fått lämna allt och nu bor i bosättningar och får 17$/månad i flyktingstöd. Trots det bjöd de på en kulinarisk högtid, i det lilla huset hemma hos Nasi (längst till vänster på den översta bilden). Den verkliga berättelsens makt, det som är dokumentärfilmens styrka att kunna föra ut till fler, men som för oss på plats blev högst verklig. Vi satt bara 27 km från den Sydossetiska gränsen, men kände det avgrundslika avståndet. 

Därifrån till Stalin-museet. En annan berättelse om en maktfullkomlig man som broderade in sig själv i tyger och mattor, lät göra tavlor av sig med träintarsior, som förevigats i en krigsmiljö, och  en riktig rysk guide som rabblade hans storhet. 

Nedan till och med en bild på hans bil, han hade den i 11 år, mellan 1936-1947. Avdelningen för berättelser som inte är fullt lika gripande.

Vi har problem, vi har inga problem

Idag har varit kontrasternas dag. Den inleddes på morgonen med en politisk uppdatering av ambassadören Martina Quick med medarbetare på svenska ambassaden. Det politiska läget i Georgien präglas dels av att de är en ung demokrati (Sovjetstatens fall är trots allt bara för 25 år sedan), att de har en mycket stark ortodox kristen kyrka som mer och mer interagerar med staten, är ett land som är splittrat i utbrytarregioner med styren nära Putin, med minoriteter från grannländer, med IS-rekrytering i de fattigaste områdena som splittrar familjer. Och samtidigt. Ett land vars alla partier strävar efter medlemskap i EU och Nato, med partier som ändå försöker komma tillrätta med korruption och brist på socialt välfärdssystem. (Den som vill veta mer rekommenderas läsa bl.a.  Diana Janse, som skrivit om detta.) Med en nyrenoverad vacker stad med ett stort utbud av billiga och bra restauranger och affärer.

Summa summarum, ett land som vill närma sig väst i både  demokrati och reformer men som har långt kvar. Bland annat är den patriarkala strukturen så stark att de har haft långtgående tankar på att införa ett brott i brottskatalogen  som heter ”femicide”, alltså engelskans ord för mord (homocide) men där det ges en särskild betydelse att det gäller mäns våld mot kvinnor. Så vanligt är det nämligen.

Med det i åtanke förstår en att kvinnliga HBTQ-aktivister inte har det lätt. Nedan presenterar Natja (för övrigt flytande på svenska eftersom hon är djupt fascinerad av Bergmans kvinnoporträtt och har sett hans filmer gång på gång) och Eka ”Womens Initiative Supporting Group” (WISG). Nätverket arbetar främst för lesbiska, bi- och transpersoners rättigheter. Vi fick se dokumentärfilmer av Lia Jaqueli (i undre bilden tillsammans med oss andra) som hon gjort för att utbilda om både kvinnors rättigheter och sex/samlevnad. Krocken i ett land med stark kyrka och samtidigt en stark liberalisering blir fatal – man får inte prata om sex (som inte får ske före äktenskapet) samtidigt som aborter är legaliserat. Konsekvensen, menar Kvinna-till-Kvinna, har blivit ett användande av aborter för att slippa prata om preventivmedel. Film är ett sätt att kunna prata utan att bryta för mycket mot tabuer. HBTQ-frågor är över huvudtaget inte accepterat av samhället, en årlig fredlig demonstration av 100 stycken WISG-medlemmar för en månad sedan möttes av 20.000 motdemonstranter!

Efter det åkte jag till Georgian National Film Center tillsammans med ambassadören. Där mötte vi bland annat vice VD Zurab Maglashvili.

Jag fick också möta representanter för deras filmfestival och högre utbildning. Kontrasten blev stor när vi började prata jämställdhet. De hävdade alla bestämt att det var inget problem i Georgien, här  stöttar de mest kvinnor! Jag blev något förvånad och försökte luska i om det verkligen stämmer, efter allt jag förstått om kvinnans ställning i Georgien. De hävdade bestämt att jodå, så var det. Jag träffade sedan kvinnliga filmare och fick samma svar (nedan). Alla hävdade bestämt att fler kvinnor än män fick stöd.  Det kändes förstås lite konstigt att då berätta om hur vi arbetat med jämställdheten i Sverige när de inte ens behövt arbeta för det. Lena Ag, som hittat deras ”Filmåret 2014-2015” började under min dragning att räkna. När hon stillsamt påpekade för församlingen att de inte alls fick stöd jämställt, utan tvärtom ges 70% av stöden till män blev alla faktiskt chockade. Jag har varit med om det förut. ”Vi har inget problem” är lättare att säga om en låter bli att räkna.

Resultatet av mitt besök blev att jag fick insikt om filmens viktiga position i Georgien. De har filmer på A-festivaler nästan jämt, trots en liten stödfond och ett litet land. (Deras egen teori var att de under Sovjet-tiden blev duktiga på att berätta berättelser utan att skriva någon på näsan, annars blev de censurerade.) Och de vill mer. De har just fått igenom en produktionsrabatt på 25% som samproduktioner kan få, och de vill förstås gärna samproducera med Sverige.

De i sin tur insåg att de kanske visst hade ett problem med jämställdhet. Deras egen analys varför de inget förstått var att de kvinnliga filmarnas filmer var så mycket bättre (ex högre festivalnärvaro), så det kändes som att kvinnorna var fler. Men de insåg att de måste börja räkna…

Kvällen avslutades med en middag tillsammans med kvinnliga filmare i Martina Quicks residens. Återigen imponeras jag av hur ambassadörer verkligen hjälper svensk kultur, industri och inte minst mig genom sin professionalitet och gästfrihet. Tacksam ska jag nu gå och lägga mig.

Filmen i FNs globala 2030-agenda

Är i Tblisi tillsammans med Lena Ag, GS för Kvinna-till-Kvinna, och Alexandra Pascalidou, deras Goodwill-Ambassadör.

Anledningen är delvis att jag ska träffa Georgiens Filminstitut och föreläsa för deras filmskola  (berättar mer i morgon om det) men också delvis för att jag ska lära mig mer om hur biståndsorganisationer arbetar för mänskliga rättigheter i andra länder. Inte bara för att jag är intresserad utan också för att vi som kulturinstitution (nya regleringsbrev) ska främja utbyte och samarbete med aktörer i utvecklingsländer och länder med bristande ekonomi, mot bakgrund av antagandet av FNs nya globala 2030-agenda för hållbar utveckling och nystarten av politik för global utveckling där bl.a. rättighetsperpektiv sätt i centrum.

Idag har vi fått lära oss om Kvinna-till-kvinnas arbete, som sker genom lokala aktörer, samt besöka en av mottagarna: Anti-Violence Network of Georgia.

De jobbar med att skydda kvinnor från våld i nära relationer och har skyddat boende. Ett sådant skyddsboende fick vi också besöka.

På kvällen har vi nu mött alla stödmottagande organisationer. Alexandra och jag har givit våra korta berättelser och sedan hört om deras reflektioner. Väldigt inspirerande. Nu middag.

Incitament och inspiration

I förra veckan träffade jag en av grundarna till Umedia, Adrian Politowski.

Umedia kanske du tänker? Det tänkte jag med när jag mötte Oliver Oftedal som jobbar för dem i LA. Och det kan jag nu verkligen konstatera att det är typiskt att det nya och spännande inte talas om av det gamla finansieringsetablissemanget.

Umedia skapades i Belgien som en affärslösning för företag som vill få skatterabatt. I Belgien har nämligen filmen stimulerats genom ett incitament som går ut på att av det som investeras i film av vinsten så går 10% tillbaka till företaget och resten ska gå till filmen. Filmen behöver inte vara belgisk-producerad, men en del av produktionskostnaden måste investeras i Belgien. Adrian och hans fru kom på att de kunde sälja den finansiella tjänsten att hjälpa företagen att investera i dessa filmproduktioner.

Umedia startade för 12 år sedan, de har i dag ett eget produktionsbolag, ett VFX-bolag och 100 anställda i Bryssel, Paris, London och LA. Och de vill gärna samproducera med svenska bolag. Låter som ett bra skatteincitament för filmen och en bra affärsidé för Umedia. I år har de 65 miljoner Euro i sin fond. Och ändå har jag aldrig hört talas om dem från alla belgare jag mött.

Intresserad av att samproducera? Bäst att svara på frågor är VDn på Umedia Production Belgium: gilles.waterkeyn@umedia.eu.

Bra incitament  på Filmsinstitutet för förbättring för oss i ledningsgruppen, är inspiration. I år har vi åkt till Alma Löv i Sunne. Museet skapades av Marc och Karin, föräldrar till Sara Broos som nu är i Krakow med sin film Speglingar. Medan vi arbetar i en fantastiskt inspirerande miljö som nu drivs av Saras syster Stella.

Dit kom Nina, Josef, Mustafa, Stefan och Kerstin från Region Värmland för att berätta vad de gör i sin region. Bland annat presenterade de projektet ”Vad är hem?” som riktar sig till nyanlända. En av de korta filmerna som producerades vann sedan Stockholm Film Festival Junior. Väldigt roligt att få höra om hela projektet, dess utmaningar och väg till framgång. Inspiration helt enkelt.