Två dagar i Luleå har givit nya insikter.
Första dagen fylld av reflektioner över vad som hänt efter den nya filmpolitiken. Inte mycket, var sammanfattningen, det mesta är som vanligt och om det vanliga finns det som vanligt olika åsikter.
En sak som återkom i ett antal diskussioner var den eviga frågan om vi styr den filmiska konsten genom vårt enträgna jämställdhetsarbete. Ingen såg tecken på det men många uttryckte farhågor gällande vad som kan hända om det vore andra värderingar som vi enträget jobbade med. Värderingar som präglar länder som Polen, Ungern, Danmark. Att innehållet ska präglas av kristna värderingar och svenska språket till exempel.
Farhågor om hur utvecklingen ser ut i våra nära grannländer sympatiserar jag starkt med. Och jag tycker vi alla i samhället ska vara väldigt försiktiga med hur konst och kultur styrs. Men jag säger igen vad jag brukar försöka få fram, med tveksam framgång:
Jämställdhet är en av de grundlagsfästa mänskliga rättigheterna och skyddas av regeringsformen. Att arbeta med det ger större skydd mot värderingar som står i strid med mänskliga rättigheter, som tex krav på en viss religion.
Vi försöker styra strukturerna runt filmkonsten och inte styra innehållet. I samtalen på konventet kom fram att ingen heller ser tecken på en styrd svensk film. De flesta uttryckte snarare att svensk film är intressant och bra nu, att talangåterförsörjningen ser intressant ut, samtidigt som flera intressanta namn gjort och gör sina andra filmer.
Inga tecken alls på politiskt styrt innehåll i filmerna, enligt Helena Lindblad, som avslutade konventet med att att konstatera att svensk film fortsätter hålla en hög, intressant och mångfacetterad kvalitet. Hon själv trodde 2017 skulle ge en baksmälla, men kan nu konstatera att 2018 också blev ett mycket bra svenskt filmår. Hon saknar komedier med hög kvalitet, liksom thrillers. Hon noterar också att danska filmskolan säkrar en intressant svensk filmproduktion. Hon konstaterade även att DNs tio-i-topp lista under stora delen av hösten haft 4-7 svenska filmer på listan, vilket hon själv inte tror någonsin har hänt förr.
Helena Lindblad avslöjade också att årets bästa film enligt DN är Gräns, och att av årets tio-bästa lista är sex regissörer kvinnliga, trots att de kvinnliga regissörerna under året bara gjort 30% av premiärerna.
Vi fick också se in i framtidsplanerna för SVT, TV 4, HBO och filmpoolerna.
Vi var många som kunde konstatera att detta var det bästa filmkonvent vi varit på. Alla på scen lyfte önskan till mer dialog. Och Filmkonventet avslutade därmed ett år i samförstånd och dur. Det blir en fin ingång att börja 2019 med. Då ska vi tillsammans försöka förstå varför art-house filmen har så svårt att nå publik på biograferna.
P.s 1 Jag själv, liksom Eva Åström på Norrbottenskuriren, är mer oroad över att kineser, med sin kända inställning om yttrandefrihet, äger så stor del av vår biografmarknad. Jag ser inte att det idag styr innehållet heller, men med vetskap om hur snabbt sådant kan förändras (jfr Hongkongs yttrandefrihet) tycker jag det är något som diskuteras förvånansvärt lite.
P.s 2 Det fina med ett konvent är också snacket emellan. Jag fick stor förståelse för hur frågor från oss kan uppfattas styrande. Ett ständigt viktigt arbete och samtal om hur det kan bli bra. Vi fick också veta att vi förhoppningsvis får konstruktiva inspel till hur arbetet i vissa av Råden kan skruvas till och bli bättre. Så sammantaget ett mycket konstruktivt dygn.
Anna Serner 