Two thunders, no theft

💥 BAM 💥 så händer det. Efter tre filmer i officiella programmet i Cannes så är Ruben Östlund i tävlan. Det är fantastiskt för Ruben, Erik Hemmendorff och resten på Plattform. Deras extrema målmedvetenhet, starka vilja och stora talanger har fått utdelning. Stort grattis till Ruben och alla andra, och stort grattis till svensk film. För framgångsförebilder behöver vi alla.

”If you can see it, you can be it”, som Geena Davies Institute myntat det. (I deras sammanhang avser det hur kvinnor är porträtterade på film. Oftast som stöttande partner, sexobjekt, mamma eller bara lite allmänt obetydlig. Sällan som chef, expert, filmskapare eller betydelsefull i sin egen rätt.) Kan du se att andra kan få framgång, framstår framgång som möjlig. Därför är framgång så viktigt för svensk film.

Jag var i Sydney i veckan, inbjuden av FFS Film Festival. (Betyder inte For Fucks Sake, vilket i och för sig är en rimlig översättning efter många års kamp, utan For Film’s Sake.) För filmens skull behöver alla röster ha samma chans att få våra pengar. För kvalitet kommer av att vi tar tillvara på alla talanger, och ju fler talanger, ju större bredd och även större möjlighet till spets.

Och utan att stjäla Rubens thunder, hans framgång är verkligen bara hans, så vill jag ändå hävda att att det arbete vi gör med jämställdheten skapar just både bredd och spets. De senaste fyra åren har Sverige haft fler filmer i officiella program på de bästa festivalerna än någonsin förr. Över hälften av filmerna hade kvinnliga regissörer. När dessa talanger fått chansen att komma in i sidosektioner ett antal gånger så kommer en och annan film få tävla.

Vår ambition är att Sverige inte ska ha en film i tävlan i Cannes eller Berlin bara vart sjuttonde år. I framtiden ska spetsarna komma mycket oftare och regelbundet. För att nå dit krävs att jämställdhetsarbetet upprätthålls, och att vi når en bredare representation även av andra diskriminerade röster. Då kommer vi få en bred stabil bas som kan ge oss dessa fantastiskt inspirerande toppar som Ruben Östlund och The Square är. Allt behövs. Men framförallt behövs tron på att talang ligger i individer och inte i kön eller hudfärg. Först då når vi så hög kvalitet vårt land förmår.

PR down under

I väntan på mitt invigningstal på FFS Film Festival (For Film’s Sake) ägnar jag lite tid åt att besöka Sydneys operahus. Oslagbart vackert. Ganska konstigt att vara här och se det.

Jag är inbjuden av Sophie Mathiesen, regissör, festivalchefen och ordförande för Australiensiska WIFT. Hon ringde mig desperat vid jul och frågade om jag inte kunde komma down under för att hjälpa dem att få ljus på jämställdhetsfrågan under en period där en ny regering inte bara tycker jämställdhet är meningslöst, men även kultur. Alltså en av de många hårt högervridna nya regeringar som försöker inskränka kultur och likaarbete. Märkligt nog går de alltså ihop, det är en välkänd kronologi med antifeminism som övergår till ännu mer antidemokratiska åtgärder. Förra jämställdhetsministern, Maria Arnholm, sade ofta det. Se upp för antifeministiska, de förebådar en dålig demokratisk utveckling.

Med vetskap om det, och med slutet av april så långt fram att det inte avskräckte, tackade jag ja till inbjudan. Alltid kul med filmfestival i andra länder med fokus på den lokala marknaden. Då får en se film det är svårt att få tag på i Norden.

Nå. Nu blir det inte så mycket film. Min närvaro syftar till att få press på FFS så festivalen når ut. Smickrande att vara dragplåster på sätt och vis, men jag hade gärna fått se lite film också. Nu gör jag bara media, ovan för ABC Radio tillsammans med Sophie i mitten och reportern Rebecka till vänster. Fler dagspressintervjuer är gjorda och TV planeras. På onsdag kväll har jag invigningsanförandet och på torsdag kväll bär det hem, efter ett juryjobb. Inte mycket film alltså.

Mer av den varan hoppas jag det blir i Cannes, både av svensk och internationell film. Svensk jämställdhet kommer de i vart fall få mer av i år. Vi är tack vare vår egen WIFT-ordförande Héléne Granqvist (som duktigt minglat med rätt folk) inbjudna av Marknaden på festivalen att hålla ett uppföljande seminarium om hur det går med vårt arbete. Vi har valt att lyfta hur andra inspirerats. 50/50 by 2020 – Global Reach är den anspråkslösa titeln. Med på scen är först regissörerna Jessica Hausner och Agnieszka Holland som ska samtala med mig om filmskapande, kvalitet och gate keepers. Efter det presenterar Kanada, Irland och Norge sina strategier för att nå målet. All demokrati i Frankrike är alltså inte hotad, trots valutgången.

Möte med mexikansk filmbransch

Igår arrangerade ambassadör Annika Thunborg och Svenska Ambassaden en fin lunch med stora delar av den mexikanska filmbranschen. Min motsvarighet på deras filminstitut Jorge Sanchéz, representanter för alla både större festivaler (Guadalajara och Ambulente) som mindre mer nischade inom HBTQ-frågor eller feministiska frågor. Där var också filmskapare och art house-biografer representerade. Abril Azaga, som förestår Catedra de Ingmar Bergman vid UMAM verkade vara den som verkligen kände alla. Hon väntar nu spänt på 2018 för 100-års jubiléet för Bergman. Det var hon inte ensam om, Guadalajara och flera andra vill också visa Bergmans filmer. Jag gissar att Jan Holmberg, vd på Stiftelsen Ingmar Bergman har en hel del att göra…

Vi hade ett bra samtal om hur vi alla kan bli bättre på att ge samhället en mångfald av röster och perspektiv. För att vårt demokratiska fundament behöver det. Mycket förenar oss i utmaningarna. Mexiko har till exempel 120 miljoner invånare på en yta lika stor som hela Västeuropa. Filminstitutet har 100 miljoner per år. Landet har 63000 dukar på biograferna, som till 90 % ägs av två dominanta aktörer. Om vi bortser från skillnaden i storlek på våra länder så är alltså en hel del lika. För lite pengar för att säkerställa mångfalden av röster i hela landet, utmaningen med distributionen och utmaningen med att förändra blicken från att kvalitet bara skapas av en grupp människor. Vad gäller det sista kan vi alla faktiskt påverka genom egna handlingar, vi som har makt. Det var det jag påminde dem om.

Fake news?

Under dessa palmer, i en kolonial miljö, fikar studenter mellan föreläsningar på den högskola i Mexico City jag besöker. Jag är inbjuden av dokumentärfilmsfestivalen Ambulante (Megan till höger nedan) och med god hjälp av svenska ambassaden (ambassadören Annika Thunberg till vänster) försöker jag förstå deras verkligheter och beskriva vår.

Som vanligt är ingången till inbjudan vårt arbete med jämställdhet. I detta fall symboliserar det allt Mexico kämpar med, utifrån ett demokratiperspektiv. Det är både hur kolonialismen tagit urfolkens rättigheter, hur korruptionen stegras och den enda medborgarrätt som finns heter pengar, hur USA nu agerar och sist men inte minst: Vem får berätta berättelserna? Hur många perspektiv lyfts fram?

Om vårt arbete med jämställdhet kan inspirera djupare demokratiska arbeten någonstans i världen så är varje resa värt det. Mottagandet är detsamma överallt. Jag pratar med redan frälsta, och de avskräcks inte. Men samtidigt är alltid någon media närvarande. Som fångar upp och för vidare. Även till icke-frälsta. Som förhoppningsvis inte kallar det fake-news.

Mellan två resor

Här ovanför syns den expertgrupp som i dagarna arbetat för Europarådet i Strasbourg. Vi har arbetat på att ta fram rekommendationer för jämställdhet för den  audiovisuella sektorn, alla utsända av våra respektive regeringar.

Faktiskt väldigt stimulerande möte. Som jurist borde jag vara van att förhandla paragrafer, men jag hann aldrig dit i min juridiska gärning. Nu fick jag insikt i det stimulerande arbetet att vända och vrida på ord, vars innehåll och syfte kan ha en avgörande betydelse för innehållet i en paragraf. Vi från alla olika håll i Europa har förstås olika ingångar i detta ämne, men samsynen var överraskande stor. Största diskussionen väckte Bechdel-Wallace testet. Dess syfte är att mäta kvinnors representation i helheten, men missuppfattas ofta som en måttstock på enskilda filmers innehåll av kvinnlig representation. Vi enades om att rekommendera att medlemsländer räknar hur många filmer som klarar testet. Återstår att se om ministrarna sedan godkänner våra förslag.

Hem och vända över en natt och nu på väg till Mexico City och dokumentärfilmsfestivalen Ambulante. Svenska ambassaden har som vanligt varit väldigt hjälpsamma i att arrangera flera möten med filmare och andra mexikanska representanter. Det ska bli väldigt roligt att få komma till denna fina festival som Sverige länge haft djupa samarbeten med. Mexico, som är en port till hela den sydamerikanska marknaden, är ett viktigt land att ha goda relationer till. Och i dessa tider känns det ännu bättre att visa solidaritet med det mexikanska folket i deras relationer med den stora grannen i norr. Vilka filmer vi kommer få se från  denna tid av vår historia (förhoppningsvis en parentes).