Fler möten mellan världarna

Igår hade vi besök av många miljarder i Bio Victor. Vi hade bjudit in stiftelsen för Pontus Schultz minnesfond för ett mänskligare näringsliv.
På plats var kronprinsessan och halva svenska näringslivet. Liksom några kulturmänniskor, som Ane Brun och Torbjörn Flyght.
Pontus kämpade för ett näringsliv med större mångfald, jämställdhet och för långsiktig hållbarhet. Det finns massor av exempel på företag som arbetar för det. Karl-Johan Persson från HM fick ta emot pris för HMs arbete i utvecklingsländerna. Jag hör ofta kritik mot HM, att de borde göra mer. Jag kan förstås inte bedöma hur man arbetar i Bangladesh, däremot kan jag bedöma vilka som de samarbetar med – bl.a. SIDA och Amnesty. Är de nöjda med deras arbete så tror jag att jag är nöjd.
Jag fick prata hur film påverkar samhället och hjälper oss skapa förståelse. Till min hjälp att förklara visade jag ett klipp ur Hunger Games, tack vare hjälp från Nordisk Film. Tack!
Jag får ofta frågor varför företag är på scen ibland när vi har evenemang. Det är för att jag tycker näringslivet behöver möta och förstå kulturen och vice versa. Näringslivet i Sverige sponsrar ibland operan och lite arenor, men när det kommer till en vidare förståelse för hur kultur kan bidra med nya perspektiv exempelvis in i styrelser är det skralt. I Tyskland när man pratar arbetslöshet eller ekonomiska samhällsutmaningar bjuds ofta företrädare för bilindustri, politik och faktiskt kulturen in. Det kan vara en chef för en symfoniorkester eller annat. Det i sin tur beror naturligtvis på att dessa människor också bemödar sig med att se på näringslivet på fler sätt än som kapitalister som bara har dollartecken i ögonen.
Det finns många företag som tar ett samhällsansvar, precis som det finns kulturmänniskor som inte tar det. Och det finns också motsatserna. Ingen ska dömas ohörd.
Genom att möta näringslivet på deras villkor och prata film och kultur hoppas jag att våra världar ska mötas mer. Idag åker jag till Nordisk Panorama i Malmö för att möta dokumentärfilmsvärlden. Antagligen den form av film som mest kommenterar och visar samtiden. Tänk om mina möten med näringslivet skulle få dem mer intresserade av dokumentärfilmarens verklighet? Tänk om vi en dag får höra en företagsledare referera till en dokumentärfilm när hen ska förklara sig? Och tänk den dag när en riskkapitalist, som redan förlorar 25% av sina investeringar, går break even på 50 % och kammar hem vinst på resten inser vad en bra film kan skapa i mervärde… Inte bara i pengar (fast även det) utan i mervärde av ett mänskligare samhälle

Spelare eller spelpjäs?

I veckan har jag och Hjalmar Palmgren (produktionsstödschef) och Sirel Peensar (från Filmpool Nord) varit på möte med våra gelikar i andra europeiska filminstitut. Vi pratade mycket om distributionsfrågor och om offentliga fonders roll. Ska vi aktivt påverka marknaden eller ska vi anpassa oss efter marknaden?

Eftersom distributionsfrågan ör så utmanande tillbringades mycket tid där. Hur mycket arbetar producenter och distributörer riktat mot målgrupper? Hur väl vet de hur målgrupperna agerar och vad de prefererar? hur mycket påverkar våra stöd hur de utvecklas? Hur påverkar biografägarfrågan nu när digitala kopior svämmar över på dukarna?

Vi har alla mer eller mindre samma utmaningar. Så frågan är vilken roll vi vill och ska ta? Ska vi tvinga marknaden till förändring? Ska vi ge morötter? På vilket sätt? Vill vi vara spelfördelare eller spelpjäs?

Jag tror vi måste ta ett stort ansvar för att våga vara spelare och inte bara offer för spelet. Vi har ett stort ansvar, och i det ligger att vi också ser var marknaden behöver incitament till förändring. Vi arbetar just nu med en översyn av vårt stödsystem för just distribution- och visningsstöden. När vi drar konsekvenserna av vad vi hittat måste vi våga göra förändringar som hjälper marknaden att kunna utvecklas. jag är övertygad om att alla inte kommer tycka att förändringarna är bra, men det är nog ofrånkomligt. alla är inte glada nu heller.

På avstånd

Jag befinner mig inte i Sverige under detta val. Röstade gjorde jag i förväg.

Resultatet med 13% till SD ger förstås dålig smak i munnen, men samtidigt. Jag är inte förvånad. Nog visste vi väl alla att det alltid funnits invandrarfientlighet och rasism? Nu har de fått ett parti att rösta på. Bra kanske att vi numera vet var vi har dem? I övrigt håller jag med Mona Sahlin, lyssna på vad deras väljare säger. Det handlar mycket mindre om invandrarfientlighet än om trygghet tror jag. Där är kanske svaret på hur andra partier måste förnya sig?
Och även om Fi inte kommit in än är det väl en tydlig signal för övriga partier att 9 % av förstagångsröstarna röstade på dem?
Nästa generation makthavare vill ha förändring.

I vanlig ordning var kulturen ingen valfråga direkt. Nu hoppas jag att den nya regeringen tar det arbete för en ny filmpolitik som tjänstemännen på Kulturdepartementet gör på allvar.
Att politiken har en så gammaldags kulturpolitik är förunderligt. Alla medborgare uttrycker sig, eller förstår sig själv, genom rörliga bilder. När ska den insikten resultera i en departementsöverskridande politik? Där kulturdepartementet värnar det konstnärliga, utbildningsdepartementet värnar den rörliga bilden som resurs för bildning och näringsdepartementet säkerställer att filmnäringen har tillräckliga resurser för att både överleva och bidra till övriga näringar i samhället.

Den politiken får vi försöka skapa under denna mandatperiod så att nästa val blir ett kulturval.

Hur får vi fler vinnare?

Så här ser vinnare ut!
Den roliga nyheten att Roy Anderssons tredje (men enligt egen utsaga inte avslutande) del i trilogin (om – ja vadå?) vunnit det prestigefulla Guldlejonet i Venedig är fantastisk ur många perspektiv.

Det är en stor lättnad att filmen vann eftersom Roy med en sådan uppfriskande osvensk kaxighet gått ut och först hävdat att han skulle få Guldpalmen i Cannes, och när de avböjde filmen (vilket de torde ångra idag) med samma emfas bytte Palm mot Lejon. Jag själv, betydligt mer svensk, bävade inför vad som skulle hända om han inte skulle lyckas. Sådan succé att jag (och kanske Roy) slapp svara på frågan – varför inte?

Nu fick jag istället svara på den roliga frågan – varför? Den borde förstås Suzanne Glansborg svara på, konsulenten som gav filmen produktionsstöd. Men nu är det så att VDn får den roliga frågan trots att det var Suzannes filmkompetens som identifierade dess storhet.

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” handlar inte om något särskilt, och ändå om allt. Om livet, tillkortakommanden, fåfänga, möten och ondska. Roy har tröttnat på narrativa historier, scenerna är varsitt litet konstverk man får tillfälle att försjunka i, och reflektera över. Som en liten duva.
De tankar man får hjälp att skapa är skälet till att vi har statliga pengar för konst. För att vi behöver hjälp att bearbeta livet.

Filmen kommer inte, trots sitt pris, nå en svensk publik på 1,5 miljoner som 100-åringen. Däremot är det sannolikt att den når det om man så småningom räknar samman alla som kommer se den på festivaler och biografer världen över.

Filmspråket är helt unikt och så konsekvent genomfört. Varje scen, varje detalj och varje bild är genomtänkt och lämnar inga luckor. Det är ett helgjutet konstverk som verkligen förtjänar att belönas. Något sådant ser man inte någonstans just nu. I världen. Och även om film tre i trilogin inte skiljer sig i sitt formspråk från sina två föregångare (eller Roys tidigare estetik heller för övrigt, reklamfilmerna från 80- och 90-talet var skapargrunden för den estetiken) förtar inte att det är dags att detta konstnärskap belönas med ett av de finaste prisen.

Så frågan är hur denna vinst ska kunna upprepas? Det finns många svar på det. Förutom det givna svaret, mer pengar (som jag faktiskt tycker är väl enkelt) finns det många, många delsvar som gömmer sig i verkligheten med stödsystem, skolor, samarbeten, ambitioner osv osv

Kulturdepartementet har denna höst glädjande dragit igång ett samtal med branschen om vad som krävs för att svensk film ska ha kvalitet, fungerande affärsmodeller, fungerande distribution bortom formen av finansiering. Ett antal personer i branschen (minst 50) ska samtala i blandat helforum och mindre grupper om detta. Vi på Filminstitutet har rollen att som experter hjälpa både departementet att hitta folk, sätta samman grupper men också närvara med våra handläggare i alla grupper för att kunna svara på hur det faktiskt fungerar idag. Ge fakta bortom åsikter.
Allt som kommer fram ska sedan departementet bereda och presentera för den politiska ledning som sitter på kulturdepartementet (och andra departement också hoppas jag – film rör i allra högsta grad även ex närings- och utbildningsdepartementet) så de kan skapa sin politik. Politiken ska röra såväl form av finansiering för ny svensk film (statlig filmpolitik eller filmavtal) samt ramarna för politikens inriktning.

Jag är övertygad om att vi även i fortsättningen kommer se att Sverige skapar både filmer som ”Duvan” och ”100-åringen”. Filmkulturen måste kunna rymma olika typer, genrer och tilltal. Frågan är hur man skapar bästa möjliga förutsättningar för detta givet att nästan all form av film behöver statligt finansiellt stöd. En aktiv politik är nödvändig, och äntligen ser det ut som att vi fått en sådan.

Så kanske vi också får fler vinnare, där faktiskt vi alla medborgare blir de stora vinnarna. För då får vi vår egen samtid reflekterad i en mängd skilda berättelser, och kan som små duvor picka i oss godsakerna efter tycke och smak.