Hur får vi fler vinnare?

Så här ser vinnare ut!
Den roliga nyheten att Roy Anderssons tredje (men enligt egen utsaga inte avslutande) del i trilogin (om – ja vadå?) vunnit det prestigefulla Guldlejonet i Venedig är fantastisk ur många perspektiv.

Det är en stor lättnad att filmen vann eftersom Roy med en sådan uppfriskande osvensk kaxighet gått ut och först hävdat att han skulle få Guldpalmen i Cannes, och när de avböjde filmen (vilket de torde ångra idag) med samma emfas bytte Palm mot Lejon. Jag själv, betydligt mer svensk, bävade inför vad som skulle hända om han inte skulle lyckas. Sådan succé att jag (och kanske Roy) slapp svara på frågan – varför inte?

Nu fick jag istället svara på den roliga frågan – varför? Den borde förstås Suzanne Glansborg svara på, konsulenten som gav filmen produktionsstöd. Men nu är det så att VDn får den roliga frågan trots att det var Suzannes filmkompetens som identifierade dess storhet.

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” handlar inte om något särskilt, och ändå om allt. Om livet, tillkortakommanden, fåfänga, möten och ondska. Roy har tröttnat på narrativa historier, scenerna är varsitt litet konstverk man får tillfälle att försjunka i, och reflektera över. Som en liten duva.
De tankar man får hjälp att skapa är skälet till att vi har statliga pengar för konst. För att vi behöver hjälp att bearbeta livet.

Filmen kommer inte, trots sitt pris, nå en svensk publik på 1,5 miljoner som 100-åringen. Däremot är det sannolikt att den når det om man så småningom räknar samman alla som kommer se den på festivaler och biografer världen över.

Filmspråket är helt unikt och så konsekvent genomfört. Varje scen, varje detalj och varje bild är genomtänkt och lämnar inga luckor. Det är ett helgjutet konstverk som verkligen förtjänar att belönas. Något sådant ser man inte någonstans just nu. I världen. Och även om film tre i trilogin inte skiljer sig i sitt formspråk från sina två föregångare (eller Roys tidigare estetik heller för övrigt, reklamfilmerna från 80- och 90-talet var skapargrunden för den estetiken) förtar inte att det är dags att detta konstnärskap belönas med ett av de finaste prisen.

Så frågan är hur denna vinst ska kunna upprepas? Det finns många svar på det. Förutom det givna svaret, mer pengar (som jag faktiskt tycker är väl enkelt) finns det många, många delsvar som gömmer sig i verkligheten med stödsystem, skolor, samarbeten, ambitioner osv osv

Kulturdepartementet har denna höst glädjande dragit igång ett samtal med branschen om vad som krävs för att svensk film ska ha kvalitet, fungerande affärsmodeller, fungerande distribution bortom formen av finansiering. Ett antal personer i branschen (minst 50) ska samtala i blandat helforum och mindre grupper om detta. Vi på Filminstitutet har rollen att som experter hjälpa både departementet att hitta folk, sätta samman grupper men också närvara med våra handläggare i alla grupper för att kunna svara på hur det faktiskt fungerar idag. Ge fakta bortom åsikter.
Allt som kommer fram ska sedan departementet bereda och presentera för den politiska ledning som sitter på kulturdepartementet (och andra departement också hoppas jag – film rör i allra högsta grad även ex närings- och utbildningsdepartementet) så de kan skapa sin politik. Politiken ska röra såväl form av finansiering för ny svensk film (statlig filmpolitik eller filmavtal) samt ramarna för politikens inriktning.

Jag är övertygad om att vi även i fortsättningen kommer se att Sverige skapar både filmer som ”Duvan” och ”100-åringen”. Filmkulturen måste kunna rymma olika typer, genrer och tilltal. Frågan är hur man skapar bästa möjliga förutsättningar för detta givet att nästan all form av film behöver statligt finansiellt stöd. En aktiv politik är nödvändig, och äntligen ser det ut som att vi fått en sådan.

Så kanske vi också får fler vinnare, där faktiskt vi alla medborgare blir de stora vinnarna. För då får vi vår egen samtid reflekterad i en mängd skilda berättelser, och kan som små duvor picka i oss godsakerna efter tycke och smak.